Jag ser hur vi letar oss in i det stökiga på (rätt sida av) gränsen till äckliga vardagsrummet där det står ett trumset och ett gäng förstärkare. Hur vi drar igång allt och börjar lira något, mer instrument än vanligt. Jag står hängande lite onykter och ofräsch över ett stativ med en tamburin och ett leende, gestikulerar till någon med en estetiskt tilltalande sliten telecaster att komma igång med en nästintill vevande armrörelse. Oväsen börjar komma. Någon jävel som jag önskar var jag står och lägger in massa fräna grejer med en orgel eller ett piano eller en synth som ser ovanligt fräck ut. Jag ser lite avundsjuk ut men får "nöja mig" med att sjunga och hålla takten (!) på tamburinen.
Sen kommer det någon funkig bluesig jammig experimentell monoton fantastiskt härlig början på en låt som ingen hört förut, och jag börjar spotta ur mig tankar om livet och döden och kärleken. Politiska budskap kastas in i metaforer om sålt smör och listiga rävar. Sen spelar vi in skiten. Äter pizza i vårt sunkiga hus. Blir fulla. Diskuterar livet. Bjuder över folk. Har fester. Läser böcker. Sover. Brukar kärlek. Gör saker som är mot lagen men ganska rimligt. Vi kollar på allt från Tarkovsky till Arnold-maraton och ägnar vårt liv åt att definiera liv.
Girig vill ha mer, som man säger. Jag vill fan ha ett kollektiv.Och låta såhär.
fredag 3 februari 2012
tisdag 31 januari 2012
Back in Black
Det är något med tallrikarna, dom är större och djupare här och det orsakar en indirekt kris när två överviktiga (på ett charmigt sätt) unga män börjar tvivla på sin egen hunger och förmåga att äta större mängder. Något med bestickens avsaknad som gör att man får diska efter varje måltid. Och något med den begränsade kosten som gör att grönsaker icke göra sig besvär att besöka oss. Det är något med den storslagna känslan av att ha öl i kylskåpet och dricka den när man ligger och läser i badet. Något med lukten från hemlagad mat i hemmet. Något med lamporna i badrummet som är perfekt när man vill läsa. Något med sängen position som förvisso suger ty den flyttar på sig sakta men säkert, men ändå är perfekt framför tv'n där man kollar på all världens kultur. Det är något speciellt med tonerna i musiken som smörjer oss medhårs.
Och.......
Ja det är sant som ryktet säger, jag bor med Åberg igen.
torsdag 26 januari 2012
Ocreddiga drömmar
Jag erkänner att jag ibland finner mina drömmar tillgjorda. Hela Berlin-grejen med vindsvåning och spöregn och filmiska scener är rätt uppdiktad (nähä?) och egentligen mer en slags dröm om en dröm. Om att jag ska sätta värde i "rätt" saker framför att föredra pizza framför datorn på tok för många år i streck.
Jag VILL bo i en metropolisk stad med en själsfrände och vara kreativa, men trofan att jag kommer sitta och lusläsa aftonbladet och flashback, ha mitt fantasyhockeylag och vilja sitta ensam framför datorn på nätterna stundtals. Jag vill dricka på vardagar och diskutera livet, men vill också rimma på meningslösheter och bara fastna i en diskussion om avloppsvatten utan att det är konstigt. Jag vill vara viktig även när jag är totalt oviktig.
Jag kom på mig själv nyss, visst vill jag vara en stor poet och mystisk ikon. Visst vill jag vara en svårtillgänglig Ian Curtis och i nästa stund en slug och klipsk John Lennon. Jag vill absolut ha integritet som Thåström.
Men i slutändan vill jag nog bli en tjockare och antagligen mer straight Ola Salo, faktiskt.
Det är ju den drömmen jag har starkare än dom andra. Det är inte att stå i ett hörn och läsa upp dikter och läsa krönikor om mig själv och hetsrunka. Jag vill ju egentligen stå inför massa människor hur dumma dom än är och vara något i deras ögon. Spexa, motivera människor, uttrycka mig själv och få något för det. Jag är inte så svår som jag vill vara, men jag är paradoxalt nog också svårare.
Det är en sån balansgång mellan att spela flumrock och skapa den mest fantastiska creddiga musiken som man kan dö med glädje av att ha skapat. Kontra att faktiskt hänge mig till den jag vill vara innerst inne.
En humoristisk grubblande popstjärna. Med en hästens säng. Som äter på Pizza hut för ofta. Och ställer upp på typ alla intervjuer och tv-program som någonsin ens övervägt att fråga någon jag någon gång har träffat.
Jag VILL bo i en metropolisk stad med en själsfrände och vara kreativa, men trofan att jag kommer sitta och lusläsa aftonbladet och flashback, ha mitt fantasyhockeylag och vilja sitta ensam framför datorn på nätterna stundtals. Jag vill dricka på vardagar och diskutera livet, men vill också rimma på meningslösheter och bara fastna i en diskussion om avloppsvatten utan att det är konstigt. Jag vill vara viktig även när jag är totalt oviktig.
Jag kom på mig själv nyss, visst vill jag vara en stor poet och mystisk ikon. Visst vill jag vara en svårtillgänglig Ian Curtis och i nästa stund en slug och klipsk John Lennon. Jag vill absolut ha integritet som Thåström.
Men i slutändan vill jag nog bli en tjockare och antagligen mer straight Ola Salo, faktiskt.
Det är ju den drömmen jag har starkare än dom andra. Det är inte att stå i ett hörn och läsa upp dikter och läsa krönikor om mig själv och hetsrunka. Jag vill ju egentligen stå inför massa människor hur dumma dom än är och vara något i deras ögon. Spexa, motivera människor, uttrycka mig själv och få något för det. Jag är inte så svår som jag vill vara, men jag är paradoxalt nog också svårare.
Det är en sån balansgång mellan att spela flumrock och skapa den mest fantastiska creddiga musiken som man kan dö med glädje av att ha skapat. Kontra att faktiskt hänge mig till den jag vill vara innerst inne.
En humoristisk grubblande popstjärna. Med en hästens säng. Som äter på Pizza hut för ofta. Och ställer upp på typ alla intervjuer och tv-program som någonsin ens övervägt att fråga någon jag någon gång har träffat.
torsdag 19 januari 2012
Abo
Ni kanske inte visste det här, men jag gillar musik på natten!
Något jag inte gillar är religiös idioti och överkokt pasta.
Inte heller när min mamma gör en pinsamt usel "pastasallad".
Gillar inte heller när man gör av med för mycket pengar.
Inte heller när gräset är grönare på andra sidan.
Och definitivt inte hur lat man är.
tisdag 17 januari 2012
Tim Buckley är död - Länge lever Tim Buckley!
Så sitter man på natten som vanligt, jag undrar när man kommer sluta ägna nätterna till grubblande och allmänt genomsökande av världen från sin passiva plats framför datorn. Inte idag må jag säga! Inte idag.
Musik är som jag sagt tusen gånger aldrig bättre än på natten. Det är på natten man har tid och nu sitter jag här med "Tim Buckley" i lurarna, som så många gånger förr. Det är något med hans röst som verkligen förför mig.
Jag vill höja volymen omänskligt högt, jag vill ha honom så högt i mig att det gör ont. För om det gör ont så känner jag det verkligen, om det gör ont är det på riktigt.
Min kärlek till Tim Buckley kom rätt slumpmässigt, jag sökte igenom en tråd på flashback om melankolisk musik i ett försök att göra en lista och läste mer än en person rekommendera en låt som heter "Song to the siren". Fantastisk låt men den kändes rätt seg, men i ett försök att vara elitistisk så la jag ändå in honom där i väntan på lite tid bredvid Nick Drake. Låten fick ett par chanser men tog dom inte helt ut, inte ett misslyckande men det var väldigt mycket Elfsborg över det, toppstrid utan att egentligen vara relevanta för världen.
Men så läste jag en annan flashbacktråd om "bästa låttexter" och såg texten till "Once i was". Reagerade direkt på en rad som "once i was a lover and i searched behind your eyes for you". En rad som verkligen definierade passionen på ett bra sätt. Sen lyssnade jag på låten och föll i princip i trans direkt. Sån sjukt jävla ångest i den låten, och SÅ jävla träffande kring mitt eget synsätt. Hela skräcken att bli bortglömd, att bli bagatelliserad av den man en gång älskat. En sen länge död cp-flexibel trubadur på 60-talet har alltså redan gjort låten mitt hjärta själv ville göra.
Och så sökte man sig vidare, hittade hela skivor med fantastisk musik. Sensuella texter blandat med bara allmän relevans och en av dom bästa och definitivt mest intressanta rösterna i historien.
Tim Buckley är inte gud, jag tänker inte höja honom till Dylans nivå. Men när Dylan i egenskap av gud (han är messias i sin jordform) skapade Tim Buckley så gav han Buckley det han lät Messias vara utan. De är varandras motpoler utan att egentligen vara så olika. Det är Dylans trovärdighet mot Buckleys vidöppna själ.
När Tim Buckley sjunger är det som en människa är fastspänd i en stol med elaka dödsräkor som attackerar, man hör den döende mannen och plågade själen desperat försöka ta sig loss, och lyckas. Och gör räkchips av hela bunten.
Tim Buckley 1 - Muterade räkor 0
Kolla in honom!
Musik är som jag sagt tusen gånger aldrig bättre än på natten. Det är på natten man har tid och nu sitter jag här med "Tim Buckley" i lurarna, som så många gånger förr. Det är något med hans röst som verkligen förför mig.
Jag vill höja volymen omänskligt högt, jag vill ha honom så högt i mig att det gör ont. För om det gör ont så känner jag det verkligen, om det gör ont är det på riktigt.
Min kärlek till Tim Buckley kom rätt slumpmässigt, jag sökte igenom en tråd på flashback om melankolisk musik i ett försök att göra en lista och läste mer än en person rekommendera en låt som heter "Song to the siren". Fantastisk låt men den kändes rätt seg, men i ett försök att vara elitistisk så la jag ändå in honom där i väntan på lite tid bredvid Nick Drake. Låten fick ett par chanser men tog dom inte helt ut, inte ett misslyckande men det var väldigt mycket Elfsborg över det, toppstrid utan att egentligen vara relevanta för världen.
Men så läste jag en annan flashbacktråd om "bästa låttexter" och såg texten till "Once i was". Reagerade direkt på en rad som "once i was a lover and i searched behind your eyes for you". En rad som verkligen definierade passionen på ett bra sätt. Sen lyssnade jag på låten och föll i princip i trans direkt. Sån sjukt jävla ångest i den låten, och SÅ jävla träffande kring mitt eget synsätt. Hela skräcken att bli bortglömd, att bli bagatelliserad av den man en gång älskat. En sen länge död cp-flexibel trubadur på 60-talet har alltså redan gjort låten mitt hjärta själv ville göra.
Och så sökte man sig vidare, hittade hela skivor med fantastisk musik. Sensuella texter blandat med bara allmän relevans och en av dom bästa och definitivt mest intressanta rösterna i historien.
Tim Buckley är inte gud, jag tänker inte höja honom till Dylans nivå. Men när Dylan i egenskap av gud (han är messias i sin jordform) skapade Tim Buckley så gav han Buckley det han lät Messias vara utan. De är varandras motpoler utan att egentligen vara så olika. Det är Dylans trovärdighet mot Buckleys vidöppna själ.
När Tim Buckley sjunger är det som en människa är fastspänd i en stol med elaka dödsräkor som attackerar, man hör den döende mannen och plågade själen desperat försöka ta sig loss, och lyckas. Och gör räkchips av hela bunten.
Tim Buckley 1 - Muterade räkor 0
Kolla in honom!
Filosofi och idioti #2 - Åldrande och död!
"I'm not afraid of dying, I'm afraid of growing old
I'm not afraid of burning but I'm scared of getting cold"
Tänk att man kan återkoppla till gamla låttexter man skrivit och slippa sno av andra ibland? Fantastiskt. Pretentiöst. Egocentriskt men inte desto mindre relevant.
Jag är sjukt rädd för åldrande, tid är min största fiende tillsammans med mig själv och synskadade. Tid kan aldrig någonsin ens för ett ögonblick stannas. Du kan aldrig ta en paus från det.
Livet är som en film som du bara får se en gång. Missar du något kan du inte spola tillbaka och se om det och när filmen är slut är det slut. The end liksom.
Jag blir ledsen när jag ser min farmor som varit en så viktig gestalt i hela mitt liv. Min farmor som jag var hos nästan varje helg i mina unga år, vi kollade melodifestivaler och James-Bond-maraton, vi lagade mat och kollade på fåglar. Badade och plockade bär. Höll på med musik. När jag ser henne åldras blir jag bara ledsen, det är som någon slags personlig definition av hur åldrande förvisso kan vara ädelt och vackert och ge allt annat en mening, men också så hemskt och tragiskt att se hur hon sakta men säkert förtvinar. Hur hon glömmer saker, säger vissa saker på tok för många gånger och blir mindre och mindre självständig.
Det är en sådan stark motsägelse. Det är ju begränsningen av tid som gör livet värt något. Det är faktumet att vi bara lever en gång och bara kan göra saker en gång unikt som gör sakerna så värda att faktiskt göra. Men ändå det som gör livet så tragiskt i samma veva. Man är del av något större än en själv men är också medveten om att begränsningen även begränsar ens möjlighet att fullt ut uppskatta det hela. Jag kan inte leva över mig själv och se vad jag lämnar efter mig, se om jag haft betydelse.
Jag är förbannat egocentrisk det ska gudarna veta. (varför säger man så i en kultur som har en gud?) Men jag anser också att det går till viss del hand i hand med min teori om "förverkligande i relation till tid = syftet med vår existens". Den egoistiska varianten av meningen med livet. Jag förutsätter naivt nog att jag kan bli rätt gammal, även om jag samtidigt tror mig dö ung.
Jag vill inte bli gammal om jag är missnöjd på plats, jag lever ett liv som med stor sannolikhet kommer kännas som ett misslyckande i slutändan om jag inte orkar hela vägen. Alltså är jag rädd för att bli gammal, för att när verkligheten kommer ikapp mig så kan jag inte fortsätta drömma mig bort, jag kan inte snacka mig ur det. Jag kommer ligga på min dödsbädd och behöva stå till svars inför mig själv och vad fan ska jag säga?
"Sorry att jag gav upp hela livet för att följa en dröm utan att faktiskt engagera mig tillräckligt i den, men du.. du fick ju äta en jävla massa pizza... eller hur? det var väl gott? eller? .... Hampus? Lyssnar du på mig?"
söndag 15 januari 2012
Filosofi och idioti #1
Jag tycker människans paradoxala existens är intressant och självklart också då sjukt meningslös. Vi lever relativt korta men ändå sjukt långa liv (vissa) med enorm relevans men dör ändå irrelevanta som få och till ett stort frågetecken där religiösa människor tror att det finns mer, och andra såsom jag stör sig smått på tanken av evigt jävla mörker.
Tanken stör mig lite, alla geniala tankar som jag tänker, alla vackra saker jag ser, alla låtar som nästan bara jag förstår hur fantastiskt mycket större än allt dom ändå är. Det dör med mig. Jag kan inte pränta in hur bra ”Abandoned Love” är i någon annan på ett okrystat sätt och det skrämmer mig. Jag kan inte analysera sönder världen och se en hel del som ”löst” eftersom det i slutändan ändå är upp till alla att göra samma sak och störa sig på samma saker, om dom inte väljer att leva det vill säga.
Blir man lycklig av okunskap? Jag tror det till viss del, jag tror att lycka som temporärt tillstånd är enklare att befinna sig i när man inte är lika medveten om det stora hela i samma grad. Jag tror inte man kan vara genuint lycklig om man är en grubblande människa, det är knappt tillåtet. Det funkar inte i kombination med ett filosofiskt perspektiv. Meningen med livet kan banaliseras till att man ska vara lycklig, men likväl går tiden fortare när man har roligt och ett liv av glädje inte bara förringar glädjen utan också passerar obemärkt.
Man måste hänge sig åt en uns misär för att kunna bli lycklig tror jag. Om man aldrig grubblar över sin existens och kollar sin meningslöshet i ögonen så kan man aldrig se en solnedgång och faktiskt känna sig viktig i sitt betraktande av världens skönhet.
Livet är komplicerat, och unikt. Bara tanken på hur komplicerade vi är, hur drivna vi varit i vår utveckling och hur vårt sökande efter bekvämlighet och nöje har lett oss till en avgrund i princip är svindlande.
Jag tror på lycka om än temporär, jag tror på att livet har ett syfte. Men jag tror att det handlar om något så simplifierat som… att leva! Oavsett om du väljer att ägna ditt liv åt att svälja eller dansa, till att kolla på idrott eller utöva den så är du del av ett maskineri som är viktigare än oss alla.
Och somliga är precis lagom tjocka, rätt intelligenta och vill vara större delar av maskineriet än många andra. Önska mig lycka till!
torsdag 12 januari 2012
Hittade min presentation från min första blogg 2006
"Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva , men jag ska inte lägga in låttexter och dikter , det är emo-style och sånt undviker vi på redaktionen.
Hampus är en fet liten pojke som älskar godis och att sitta och slöa vid datorn.
Han hänger mycket på olika forum och spelade även WoW förut , som tur är så försöker Hampus bättra sig och få ett liv så han spelar inte wow längre.
Hampus är Politiskt korrekt i dom flesta subjekt , även om han vräker i sig kött vid första bästa tillfälle och älskar att skrika "Sieg heil" i skolan för att väcka uppmärksamhet.
Hampus är även ledare för "Hampusistiska partiet" som är Hampus parti med endast en ytterligare medlem för tillfället , Ryman , han är bög och tvångsmedlem. (egentligen har han flickvän , men hampus kallar henne för lennart och vi vet ju alla att endast killar kallas för lennart).
Hampus har bott i märsta hela sitt liv , det är enformigt.
När Hampus var liten så hade han ett sega , på det spelade han Elitserien 95 , maken till spel har aldrig gjorts och Hampus väntar förgäves på en uppföljare av klass.
I dagsläget så går Hampus en mediautbildning på sollentuna fria gymnasium , det är roligt tycker Hampus och hans mål är att bli känd och få ligga med snygga tjejer och dessutom ha en fet plånbok så han kan äta på Pizza hut ofta.
Hampus är inbiten Djurgårdare och Birmingham-fan , Djurgården smäller högst och Andrej Komac är min husgud.
Ur högtalarna kommer blandad musik , mest rock al'a GnR , Mötley , Edguy och Sabaton , men även lite Rumänsk schlagerpop finns.
Nu ska jag spela lite FM hade jag tänkt , cya soon moose."
Rätt lite som är skillnad faktiskt. Lite förändrad musiksmak och mindre sportintresserad ungefär. Sport var ju typ allt för mig då. + att jag inte spelar spel alls länge nästan.
Hampus är en fet liten pojke som älskar godis och att sitta och slöa vid datorn.
Han hänger mycket på olika forum och spelade även WoW förut , som tur är så försöker Hampus bättra sig och få ett liv så han spelar inte wow längre.
Hampus är Politiskt korrekt i dom flesta subjekt , även om han vräker i sig kött vid första bästa tillfälle och älskar att skrika "Sieg heil" i skolan för att väcka uppmärksamhet.
Hampus är även ledare för "Hampusistiska partiet" som är Hampus parti med endast en ytterligare medlem för tillfället , Ryman , han är bög och tvångsmedlem. (egentligen har han flickvän , men hampus kallar henne för lennart och vi vet ju alla att endast killar kallas för lennart).
Hampus har bott i märsta hela sitt liv , det är enformigt.
När Hampus var liten så hade han ett sega , på det spelade han Elitserien 95 , maken till spel har aldrig gjorts och Hampus väntar förgäves på en uppföljare av klass.
I dagsläget så går Hampus en mediautbildning på sollentuna fria gymnasium , det är roligt tycker Hampus och hans mål är att bli känd och få ligga med snygga tjejer och dessutom ha en fet plånbok så han kan äta på Pizza hut ofta.
Hampus är inbiten Djurgårdare och Birmingham-fan , Djurgården smäller högst och Andrej Komac är min husgud.
Ur högtalarna kommer blandad musik , mest rock al'a GnR , Mötley , Edguy och Sabaton , men även lite Rumänsk schlagerpop finns.
Nu ska jag spela lite FM hade jag tänkt , cya soon moose."
Rätt lite som är skillnad faktiskt. Lite förändrad musiksmak och mindre sportintresserad ungefär. Sport var ju typ allt för mig då. + att jag inte spelar spel alls länge nästan.
Religionsfrihet och Niqab liksom!
Jag läser en väldigt intressant artikel om Niqab-debatten som uppstod när en kvinna anmälde en skola för att hon inte fick ha just niqab på sig, en niqab som då döljer allt utom ögonen.
http://bang.se/artiklar/2011/dragkampen-om-vardesystemet-2011-11-28
Jag tycker det är väldigt intressant som ämne och en intressant diskussion när man ska väga religionsfrihet och se hur långt det egentligen går.
Min ståndpunkt blir rätt diffus, å ena sidan avskyr jag all religion och anser att, religion är mänskligt accepterad okunskap. Men jag tycker religionsfrihet är brutalt viktigt, varför ska man försöka bestämma över vad folk tycker och tror? Det finns ett bra citat om att religion är som en kuk, du får ha en, du får vara stolt över den, men ge fan i att gå runt och visa upp den för folk som inte vill se den.
Jag tycker inte heltäckande klädesplagg är okej i sammanhang där din identitet krävs och jag tänker vara riktigt brutal och säga att religion ÄR påhittad smörja, alltså är det bara en marginell skillnad enbart baserad på historiska skäl som skiljer en niqab från en ninjadräkt. Jag köper om folk vill ha religiösa plagg, men jag skulle känna mig olustig med en läkare som har heltäckande plagg oavsett typ. Jag skulle inte vilja sitta och göra skolarbeten med en person jag inte ens kan se ordentligt.
Till råga på allt anser jag att i ett sekulariserat Sverige år 2012 hör det inte hemma med kvinnoförnedring under religiös fana, (inte någonstans f.ö) man tar seden dit man kommer och eftersom vi lever i en mångkultur går det att kombinera att vara Svensk med att vara muslim och be 5 gånger om dagen, det funkar att gå "all-in" på ramadan och ändå leva sitt liv som vanligt. Och du kan vara troende och ändå skaka hand med kvinnor (en annan diskussion dock) eller klä dig sedvanligt i offentliga sammanhang.
Jag tycker vår religionsfrihet bör baserar lite förenklat på "kuk-principen". Du tror på vad du vill och ingen ska påverka dig, men du får leva efter värderingar som finns här, för dom gäller över religionens tusen (eller mer) år föråldrade kvinnoförnedrande och frikyrkliga värderingar som du bara får behålla för att vi inte vet vad som händer efter döden och vill slippa att 6 miljarder människor tror på evigt mörker och börjar bete sig som rövhål.
http://bang.se/artiklar/2011/dragkampen-om-vardesystemet-2011-11-28
Jag tycker det är väldigt intressant som ämne och en intressant diskussion när man ska väga religionsfrihet och se hur långt det egentligen går.
Min ståndpunkt blir rätt diffus, å ena sidan avskyr jag all religion och anser att, religion är mänskligt accepterad okunskap. Men jag tycker religionsfrihet är brutalt viktigt, varför ska man försöka bestämma över vad folk tycker och tror? Det finns ett bra citat om att religion är som en kuk, du får ha en, du får vara stolt över den, men ge fan i att gå runt och visa upp den för folk som inte vill se den.
Jag tycker inte heltäckande klädesplagg är okej i sammanhang där din identitet krävs och jag tänker vara riktigt brutal och säga att religion ÄR påhittad smörja, alltså är det bara en marginell skillnad enbart baserad på historiska skäl som skiljer en niqab från en ninjadräkt. Jag köper om folk vill ha religiösa plagg, men jag skulle känna mig olustig med en läkare som har heltäckande plagg oavsett typ. Jag skulle inte vilja sitta och göra skolarbeten med en person jag inte ens kan se ordentligt.
Till råga på allt anser jag att i ett sekulariserat Sverige år 2012 hör det inte hemma med kvinnoförnedring under religiös fana, (inte någonstans f.ö) man tar seden dit man kommer och eftersom vi lever i en mångkultur går det att kombinera att vara Svensk med att vara muslim och be 5 gånger om dagen, det funkar att gå "all-in" på ramadan och ändå leva sitt liv som vanligt. Och du kan vara troende och ändå skaka hand med kvinnor (en annan diskussion dock) eller klä dig sedvanligt i offentliga sammanhang.
Jag tycker vår religionsfrihet bör baserar lite förenklat på "kuk-principen". Du tror på vad du vill och ingen ska påverka dig, men du får leva efter värderingar som finns här, för dom gäller över religionens tusen (eller mer) år föråldrade kvinnoförnedrande och frikyrkliga värderingar som du bara får behålla för att vi inte vet vad som händer efter döden och vill slippa att 6 miljarder människor tror på evigt mörker och börjar bete sig som rövhål.
Till framtida arbetsgivare - Fast jag spårar ut som vanligt
Fick just en seriös fråga om varför jag bloggar så aggressivt och dylikt, varför jag är så hatisk och om jag inte tänker på framtida arbetsgivare. Om jag inte kommer böja mig och istället stå ensam kvar?
Jag vill inleda med att den arbetsgivaren som skulle se min blogg som ett skäl till att inte anställa mig kan dra åt helvete. Ty om ni är så värdelösa på ironi eller så kinkiga så är det ni som är problemet med världen idag.
Det handlar om yttrandefrihet, jag sparkar bara uppåt eller omotiverat och en omotiverad spark är ingen seriös spark därav dess frekventa användning. Det handlar om att internet inte ska tvinga folk att sluta vara människor för att passa in i en beige jävla ram. Jag bloggar som jag vill och ingen jävel ska säga åt mig hur jag ska leva mitt liv. Om jag vill hata så hatar jag, vill jag gråtrunka till Bob Dylan och skriva om det så gör jag det. Jag skriver inte en blogg som ett CV för att få jobb i framtiden.
Det handlar om att jag är trött på ett samhälle där en person som säger neger ÄR RASISTEN istället för dom där smusslande människorna som hellre dör än bor granne med en invandrarfamilj. Jag älskar termen bluesneger och ingen som känner mig på riktigt skulle någonsin kunna påstå att jag är rasist. Jag hatar alla lika mycket. Och jag är inte homofob för att jag använder ordet bög. Precis som att jag trots att jag ej vill erkänna det knappast hatar synskadade eller husdjursägare. Jag har liksom varit tillsammans med en som innehar båda attributen utan att klättra på väggarna.
Jag älskar Flashback och yttrandefrihet. För hela grejen folk missar är att vi lever i nuet. Och vi dömer saker utifrån våra paletter vi har här och nu. För åttio år sen var det rimligt att judar inte var likvärdiga oss, och en kommunist var inte en naiv människa utan en JÄVLA BROTTSLING i västvärlden fram till kalla kriget tog slut i princip. Våra normer ändras hela tiden, var toleranta även mot dom som inte är toleranta ty det är vägen till framgång.
Och jag älskar Sverige för vår förmåga att blanda mångkultur med vår kultur. Man får aldrig glömma att vi HAR en egen kultur och en värdegrund som KNULLAR världen. Det är vi som är (eller var..) toleranta och öppna. Det är vi som har yttrandefrihet och fri sexualitet. Som låter folk tycka vad dom vill och som kan ta ansvar som den Bror-Duktig-Nation vi är. Vi är på väg att förlora det och det gör ont i mig.
Så jag kör det enda rätta, ett blogginlägg.
Jag vill inleda med att den arbetsgivaren som skulle se min blogg som ett skäl till att inte anställa mig kan dra åt helvete. Ty om ni är så värdelösa på ironi eller så kinkiga så är det ni som är problemet med världen idag.
Det handlar om yttrandefrihet, jag sparkar bara uppåt eller omotiverat och en omotiverad spark är ingen seriös spark därav dess frekventa användning. Det handlar om att internet inte ska tvinga folk att sluta vara människor för att passa in i en beige jävla ram. Jag bloggar som jag vill och ingen jävel ska säga åt mig hur jag ska leva mitt liv. Om jag vill hata så hatar jag, vill jag gråtrunka till Bob Dylan och skriva om det så gör jag det. Jag skriver inte en blogg som ett CV för att få jobb i framtiden.
Det handlar om att jag är trött på ett samhälle där en person som säger neger ÄR RASISTEN istället för dom där smusslande människorna som hellre dör än bor granne med en invandrarfamilj. Jag älskar termen bluesneger och ingen som känner mig på riktigt skulle någonsin kunna påstå att jag är rasist. Jag hatar alla lika mycket. Och jag är inte homofob för att jag använder ordet bög. Precis som att jag trots att jag ej vill erkänna det knappast hatar synskadade eller husdjursägare. Jag har liksom varit tillsammans med en som innehar båda attributen utan att klättra på väggarna.
Jag älskar Flashback och yttrandefrihet. För hela grejen folk missar är att vi lever i nuet. Och vi dömer saker utifrån våra paletter vi har här och nu. För åttio år sen var det rimligt att judar inte var likvärdiga oss, och en kommunist var inte en naiv människa utan en JÄVLA BROTTSLING i västvärlden fram till kalla kriget tog slut i princip. Våra normer ändras hela tiden, var toleranta även mot dom som inte är toleranta ty det är vägen till framgång.
Och jag älskar Sverige för vår förmåga att blanda mångkultur med vår kultur. Man får aldrig glömma att vi HAR en egen kultur och en värdegrund som KNULLAR världen. Det är vi som är (eller var..) toleranta och öppna. Det är vi som har yttrandefrihet och fri sexualitet. Som låter folk tycka vad dom vill och som kan ta ansvar som den Bror-Duktig-Nation vi är. Vi är på väg att förlora det och det gör ont i mig.
Fick skäll av en kund också minsann
Det kom en kvinna och handlade kattmat och lite smågrejer, hon köpte tio (10!) likadana kattmatsburkar och jag ville vara lite finurlig så jag slog på stort med en fantastiskt rolig kommentar.
Jag - Du tror inte katten kommer bli sjukt våldsam och slåss när han ser sin kostcirkel som är så enformig?
Hon - ....
Jag - *ler*
Hon - DU TROR ATT JAG INTE KAN TA HAND OM MIN KATT MEN DET KAN JAG DU HAR INGEN JÄVLA ANING HAN GILLAR BARA 2 SORTER OCH JAG HAR DEN ANDRA HEMMA REDAN FATTAR DU INTE DET? JAG HAR JOBBAT PÅ ETT KATTDAGIS SÅ JAG FÖRSTÅR KATTER BÄTTRE ÄN DOM FLESTA OCH SKULLE ALDRIG GÖRA NÅGOT SOM INTE MIN LILLA KISSE UPPSKATTAR TILL DET YTTERSTA.
Jag - Men.. jag skojade, katter har inte samma behov av variation som människor
Hon - KATTER VILL OCKSÅ HA VARIATION OCH JAG HAR TAGIT HÄNSYN TILL DET OCKSÅ EFTERSOM JAG HAR TVÅ SORTER SOM JAG VALT MED OMSORG EFTERSOM DET ÄR HANS FAVORITER.
Jag - *ger henne kvittot och önskar henne en bra dag men kollar åt andra hållet*
Försenat efterblivet nyårslöfte som inte är ett utan flera och dessutom inte ens relaterat till nyår
Jag borde sätta mer press på mig själv eftersom jag är en lat jävla skithög. Jag vill kunna läsa det här om ett år och sucka högre än alla suckande melankoliska män i västvärlden. Jag vill se tillbaka på det här som ett naivt inlägg i tron att jag fortfarande hade hopp. För det tror jag fortfarande! Jag ser helheten trots sprucken fasad, jag ser drömmarna trots verklighetens tappra försök att "rädda mig", jag ser en mening med mitt liv än så länge.
Borde inte vara så jävla omöjligt ändå? Jag ska självklart hålla er uppdaterade med bloggen. Och jag ska inte tappa min coolhet.
År 2012 ska jag!
- Få ordning på bandsituationen på något sätt. Och vara bekväm i det. Även långsiktigt.
- Jag ska skriva och skapa mer saker än någonsin tidigare.
- Jag ska lära mig mer instrumentala bitar så jag kan skapa effektivare.
- Jag ska om än bara marginellt vända trenden där jag äter mig till döds, typ gymma en gång per kvartal.
- Jag ska läsa fler böcker än mitt vanliga snitt.
- Jag ska ta mig tid att träffa fler intressanta människor och göra intressanta saker som blir intressanta minnen.
- Komma hemifrån igen, helst på samma sätt som sist.
- Få stabilitet i jobbsituationen.
- Kommer bort från Märsta lite mer.
- Besöka en festival.
Borde inte vara så jävla omöjligt ändå? Jag ska självklart hålla er uppdaterade med bloggen. Och jag ska inte tappa min coolhet.
onsdag 11 januari 2012
Jag hatar att jag älskar dig
Nattmusik är inte bara lugn musik, det är en jävla myt. Nattmusik är musik du kan lita på. Musik som kan säga dig något utan att ljuga eller vrida på något. Musik som talar till dig på riktigt.
På natten söker jag mig inte till Suede eller ens Beatles. Min kärlek för Stooges är inte alls lika hög och faktum är att en sån älskad varelse som Tom Petty bara förekommer i små doser.
På natten finns det en massa apostlar, det finns profeter och prästerskap. Men det finns bara en gud och han är judisk. Och han ger oss ingen rak väg att gå, ingen bibel att följa. Han misskrediterar till och med natten.
"Ain't it just like the night to play tricks when you're tryin' to be so quiet?"
Men när vi orkar och kan och förstår.
Det är något i hans trovärdighet som är högre än alla andra. Han går på vägar där ingen annan gått, han går på vägar där ingen annan vill att han går. Han går mot alla strömmar och trotsar all sans.
Han berättar saker som jag aldrig tänkt på annars och han spelar på samma strängar som ett pappa-komplex. Alla gånger man inte fick dom där komplimangerna av pappa, när han var lite för kall och hård. När han inte var tröstande utan uppmuntrande till att bli härdad. Han är Dylan, han sjunger inte ut i onödan. För att när han väl gör det, då bryter man fan ihop.
När Bob Dylan på en av sina senare skivor, när han dömts ut som en tragisk föredetting gör en fantastisk skiva som heter "Street Legal". När han på en av dom bästa låtarna han någonsin gjort (Senor) verkligen passionerat ylar ut "This place don't make sense to me no more" så skiter man i sammanhang, man går direkt in i sin egen värld och dess bristande logik. Man gör Bob Dylan till en profet han aldrig försökt vara (Gud är blygsam) för att han faktiskt är det. Man kan dissekera hela hans verklighet och hitta sig själv. I hans ord kan man hitta sanning mer sann än sanningen.
Jag vill föda Bob Dylans barn. Jag vill att han ska försvinna spårlöst i hundra år och hittas på havets botten. Jag vill att han ska bli vår tids Atlantis.
Jag har så fina minnen med honom, vi har en sån fin relation. Jag var med min första flickvän på väg upp till Norrland och lyssnade på "visions of johanna" seriöst trettio gånger på väg upp. Den förhäxade mig. Jag satt högst upp längst fram på en dubbeldäckare och såg världens möjligheter framför mig, jag var ung och kär och naiv. Verkligheten var bara dagar ifrån mig men vem visste det där och då? Bob Dylan försökte säkert antyda det, men jag lyssnade inte.
Sen har jag en ny relation efter något år, jag gör slut, jag åker en lång lång lång resa hem i total misär. Vem gör mig sällskap och berättar om sin egen misär om inte mannen som pratar om en "Sad eyed lady of the lowlands". En hel hemresa med den på repeat. En hel natt som fortfarande sitter kvar på näthinnan, den Chilenska sovande tanten som sover lutad mot mig medan jag kollar ut på en vacker sovande värld med några tårar i ögonen.
Om det är något man ska lära sig av Bobby D så är det att man alltid ska göra det man själv vill. Jag lever mitt liv och kan inte ta hänsyn till andra. Om jag får en dålig kompis så har jag "Positively 4th street". Är det nån slampig brud som dissat mig har jag "Like a rolling stone". Om jag vill lära känna mig själv har jag "Ballad of a thin man". Jag har världens vackraste låt "Don't think twice it's alright" och slutligen kanske min favorit.
Det är en rare-låt ej släppt på någon skiva. Det är en låt med uppgivenhet och självrannsakan. Det är en av dom bästa låtarna jag hört i en så vacker och simpel version att jag blir helt tagen varje gång jag hör den. Jag avslutar mitt blogginlägg som jag avslutade min första statsvetenskaps-tenta.
"Att definiera frihet är svårt. För frihet är ingenting du kan ta på. Ingenting du kan roffa åt dig. Men som Bob Dylan säger "As long as i love you i'm not free", frihet är något du kan förlora."
På natten söker jag mig inte till Suede eller ens Beatles. Min kärlek för Stooges är inte alls lika hög och faktum är att en sån älskad varelse som Tom Petty bara förekommer i små doser.
På natten finns det en massa apostlar, det finns profeter och prästerskap. Men det finns bara en gud och han är judisk. Och han ger oss ingen rak väg att gå, ingen bibel att följa. Han misskrediterar till och med natten.
"Ain't it just like the night to play tricks when you're tryin' to be so quiet?"
Men när vi orkar och kan och förstår.
"I'm ready when you are, Senor"
Det är något i hans trovärdighet som är högre än alla andra. Han går på vägar där ingen annan gått, han går på vägar där ingen annan vill att han går. Han går mot alla strömmar och trotsar all sans.
Han berättar saker som jag aldrig tänkt på annars och han spelar på samma strängar som ett pappa-komplex. Alla gånger man inte fick dom där komplimangerna av pappa, när han var lite för kall och hård. När han inte var tröstande utan uppmuntrande till att bli härdad. Han är Dylan, han sjunger inte ut i onödan. För att när han väl gör det, då bryter man fan ihop.
När Bob Dylan på en av sina senare skivor, när han dömts ut som en tragisk föredetting gör en fantastisk skiva som heter "Street Legal". När han på en av dom bästa låtarna han någonsin gjort (Senor) verkligen passionerat ylar ut "This place don't make sense to me no more" så skiter man i sammanhang, man går direkt in i sin egen värld och dess bristande logik. Man gör Bob Dylan till en profet han aldrig försökt vara (Gud är blygsam) för att han faktiskt är det. Man kan dissekera hela hans verklighet och hitta sig själv. I hans ord kan man hitta sanning mer sann än sanningen.
Jag vill föda Bob Dylans barn. Jag vill att han ska försvinna spårlöst i hundra år och hittas på havets botten. Jag vill att han ska bli vår tids Atlantis.
Jag har så fina minnen med honom, vi har en sån fin relation. Jag var med min första flickvän på väg upp till Norrland och lyssnade på "visions of johanna" seriöst trettio gånger på väg upp. Den förhäxade mig. Jag satt högst upp längst fram på en dubbeldäckare och såg världens möjligheter framför mig, jag var ung och kär och naiv. Verkligheten var bara dagar ifrån mig men vem visste det där och då? Bob Dylan försökte säkert antyda det, men jag lyssnade inte.
Sen har jag en ny relation efter något år, jag gör slut, jag åker en lång lång lång resa hem i total misär. Vem gör mig sällskap och berättar om sin egen misär om inte mannen som pratar om en "Sad eyed lady of the lowlands". En hel hemresa med den på repeat. En hel natt som fortfarande sitter kvar på näthinnan, den Chilenska sovande tanten som sover lutad mot mig medan jag kollar ut på en vacker sovande värld med några tårar i ögonen.
Om det är något man ska lära sig av Bobby D så är det att man alltid ska göra det man själv vill. Jag lever mitt liv och kan inte ta hänsyn till andra. Om jag får en dålig kompis så har jag "Positively 4th street". Är det nån slampig brud som dissat mig har jag "Like a rolling stone". Om jag vill lära känna mig själv har jag "Ballad of a thin man". Jag har världens vackraste låt "Don't think twice it's alright" och slutligen kanske min favorit.
Det är en rare-låt ej släppt på någon skiva. Det är en låt med uppgivenhet och självrannsakan. Det är en av dom bästa låtarna jag hört i en så vacker och simpel version att jag blir helt tagen varje gång jag hör den. Jag avslutar mitt blogginlägg som jag avslutade min första statsvetenskaps-tenta.
"Att definiera frihet är svårt. För frihet är ingenting du kan ta på. Ingenting du kan roffa åt dig. Men som Bob Dylan säger "As long as i love you i'm not free", frihet är något du kan förlora."
Saker som gör mig lämpad att spärras in
Oroväckande ofta får jag skämtsamt höra att jag skulle kunna spärras in, det är lätt att fnissa lite, fortsätta hoppa upp med sina 100kg på ett kassaband som om man var en snärtig liten flicka och inte låtsas om det, men ibland slår det en som Mike Tyson i sin prime, jag kanske har lite problem? Jag kanske borde tona ner?
"BACKA RÅ - Sagan om en en gång ung lagom tjock man som trodde sig fett" heter boken om mitt liv. Det eller "Mitt liv som icke-synskadad". Eller "Hampus - Obscen porr och vidriga mängder lightläsk". Eller något annat. Den kommer äga ivarjefall!
Mitt problem är att jag tänker för mycket, och att jag sen inte kan ta andra på allvar för att dom uppenbarligen hinner göra saker istället för att tänka på att göra saker. Jag kan ägna fem minuters argumenterade åt hur man ska skilja kvisttomater från vanliga utan att ens vara saklig. Jag kan tappa tråden och bokstavligen talat prata ihjäl folk, jag får inte slut på ord, jag får slut på syre.
Sen har jag fått en lite halvkonstig förmåga att använda min hjärna som en jävla fiskedamm. Jag kan på fullt allvar plocka ner handen och ta upp något och det kan bli vad som helst. Därför jag kan sjunga och hitta på ord i all evighet, stundtals med lyckade resultat. På våra senaste spelningar har vi kört 2 låtar som saknar texter, så om folk spelat in det kan man höra att jag hittar på nya ord varje gång.
Luktsalt.
Jag missbrukar ironi som om jag var stor på nittiotalet också, jag kör dubbelironi och allt ni kan komma på. Jag totalvägrar att följa med på andras ironi eller följer med så hårt att dom inte ens kan räknas vara drivande i processen. Det tragiska är att jag inte längre fattar ironi på grund av det.
Ibland känns det som att man gått så långt i sin ironiska framtoning att man inte längre har en normal sida. Som om man blivit den man spelar. Jag är ironins Syd Barret. Jag är en förlorad själ och kommer stå på en sunkig bar om 20 år och dra torra skämt från en svunnen tid, rimma på saker ingen har hört talas om och försöka få småflickor i säng med sterilitet som resultat efter 241 pungsparkar på en helg.
Jag tackar för mig och hoppas ni fortsätter följa min resa mot fördärvet eller en metaforisk fest med hela livet som spelplan. Den som lever får se!
"BACKA RÅ - Sagan om en en gång ung lagom tjock man som trodde sig fett" heter boken om mitt liv. Det eller "Mitt liv som icke-synskadad". Eller "Hampus - Obscen porr och vidriga mängder lightläsk". Eller något annat. Den kommer äga ivarjefall!
Mitt problem är att jag tänker för mycket, och att jag sen inte kan ta andra på allvar för att dom uppenbarligen hinner göra saker istället för att tänka på att göra saker. Jag kan ägna fem minuters argumenterade åt hur man ska skilja kvisttomater från vanliga utan att ens vara saklig. Jag kan tappa tråden och bokstavligen talat prata ihjäl folk, jag får inte slut på ord, jag får slut på syre.
Sen har jag fått en lite halvkonstig förmåga att använda min hjärna som en jävla fiskedamm. Jag kan på fullt allvar plocka ner handen och ta upp något och det kan bli vad som helst. Därför jag kan sjunga och hitta på ord i all evighet, stundtals med lyckade resultat. På våra senaste spelningar har vi kört 2 låtar som saknar texter, så om folk spelat in det kan man höra att jag hittar på nya ord varje gång.
Luktsalt.
Jag missbrukar ironi som om jag var stor på nittiotalet också, jag kör dubbelironi och allt ni kan komma på. Jag totalvägrar att följa med på andras ironi eller följer med så hårt att dom inte ens kan räknas vara drivande i processen. Det tragiska är att jag inte längre fattar ironi på grund av det.
Ibland känns det som att man gått så långt i sin ironiska framtoning att man inte längre har en normal sida. Som om man blivit den man spelar. Jag är ironins Syd Barret. Jag är en förlorad själ och kommer stå på en sunkig bar om 20 år och dra torra skämt från en svunnen tid, rimma på saker ingen har hört talas om och försöka få småflickor i säng med sterilitet som resultat efter 241 pungsparkar på en helg.
Jag tackar för mig och hoppas ni fortsätter följa min resa mot fördärvet eller en metaforisk fest med hela livet som spelplan. Den som lever får se!
Putte och Thim
Putte bad mig göra en hyllning till vår gamla vänskap (Han jag och Thim) i sann "Hampus-ära". Som om han inte ens kände mig och insåg att något som är typiskt mig är hatiskt och analyserande. Så.. Putte... i din ära!
Det var brutalt taktiskt av Putte och har i längden lett både mig och Thim i andra banor, det är evolutionens sätt att leda oss vidare och vi bör kanske tacka Putte för det. Thim lärde sig att skaffa flickvän och hålla i henne som om hon vore den sista och bästa kakan i skafferiet. Jag lärde mig att inte umgås för mycket med Putte. Iaf inte om jag har flörtiga baktankar ty han är den största fittan i historien. Bro-code är för honom var löpning är för mig, jag vet om dess existens men fyfan vad jag håller mig långt borta.
Man ska dock icke förringa faktumet att jag har många fina minnen med dessa gossar. Till exempel var Putte snäll och försökte para ihop mig med sin kusin, synd bara att hon såg bra ut så det sket sig. Och ibland badade vi och gjorde andra saker som egentligen inte passade mig men som fick mig att känna mig som (och framstå som) en normal människa. Till viss del.
Hela ens fylleperioder började ju här, vi hade våra första snedfyllor, förutom Thim som varit deltidsalkoholist sen han var 11 och träffade Åberg. Men vi andra två gossar fick vara med om många kalas. Nyårsafton när jag krossar en ruta med ett huvud, blir det manligare än så? När vi hade kamera och ville dokumentera och verka intressanta som människor. När vi drog runt på byarna och försökte träffa människor. När vi hade massa störda diskussioner och spelade Guitar Hero. All musik vi lyssnade på och vårt band vi skulle starta efter att ha spelat singstar en gång för mycket.
Vi borde börja öla mer igen, faktiskt. Och om Putte är en gris så skär vi av honom hälsenorna och ser om han tycker det är så kul i efterhand. I don't think so!
Vi var 3 unga män och hela upplägget var enkelt. Putte har självförtroende och kan ragga tjejer, Thim kan fixa massa alkohol och står inte i vägen och Hampus är charmigt oförmögen att beröra någon människa i världen och står dessutom för alla skämt. Som lag innebär det att en person får massa kakor och två andra personer blir fulla för det mesta.
Det var brutalt taktiskt av Putte och har i längden lett både mig och Thim i andra banor, det är evolutionens sätt att leda oss vidare och vi bör kanske tacka Putte för det. Thim lärde sig att skaffa flickvän och hålla i henne som om hon vore den sista och bästa kakan i skafferiet. Jag lärde mig att inte umgås för mycket med Putte. Iaf inte om jag har flörtiga baktankar ty han är den största fittan i historien. Bro-code är för honom var löpning är för mig, jag vet om dess existens men fyfan vad jag håller mig långt borta.
Man ska dock icke förringa faktumet att jag har många fina minnen med dessa gossar. Till exempel var Putte snäll och försökte para ihop mig med sin kusin, synd bara att hon såg bra ut så det sket sig. Och ibland badade vi och gjorde andra saker som egentligen inte passade mig men som fick mig att känna mig som (och framstå som) en normal människa. Till viss del.
Hela ens fylleperioder började ju här, vi hade våra första snedfyllor, förutom Thim som varit deltidsalkoholist sen han var 11 och träffade Åberg. Men vi andra två gossar fick vara med om många kalas. Nyårsafton när jag krossar en ruta med ett huvud, blir det manligare än så? När vi hade kamera och ville dokumentera och verka intressanta som människor. När vi drog runt på byarna och försökte träffa människor. När vi hade massa störda diskussioner och spelade Guitar Hero. All musik vi lyssnade på och vårt band vi skulle starta efter att ha spelat singstar en gång för mycket.
Vi borde börja öla mer igen, faktiskt. Och om Putte är en gris så skär vi av honom hälsenorna och ser om han tycker det är så kul i efterhand. I don't think so!
Mitt liv ni vet
Jag hade världens konstigaste kund idag. Han kommer dit, ser lömsk ut, ler inte men ser ändå lurig ut. Han köper lite grejer men lämnar tillbaka hälften utan logik.
Han går iväg, ser lömsk ut, springer och snor en påse bakom kassan och drar iväg. SOM ETT JÄVLA SÄR.
Och så sitter man på natten och känner sig djup som vanligt. Lyssnar på musik i lurar och är ett med världen. Man befinner sig i tidlöshet, ingen stress, total frihet, en croissant som ligger och väntar.
vad lyssnar man på när man vill definiera sin frihet med musik? Sugababes!
Jag - Hej!Jag tar bort den, får betalt.
Han - Hejdå
Jag - *skrattar* Sa du HEJDÅ?!
Han - *Ser lömsk ut på RIKTIGT*
Jag - *Skrattar lite* Aja okej, det blir **** kronor
Han - Jag vill inte ha den där.
Jag - Ska du ha kvitto?Jag slänger kvittot.
Han - Nej
Han - JAG VILL HA ETT KVITTOJag tar upp kvittot och ger honom det.
Han går iväg, ser lömsk ut, springer och snor en påse bakom kassan och drar iväg. SOM ETT JÄVLA SÄR.
... WHAT DA FUCK MAN?!
Och så sitter man på natten och känner sig djup som vanligt. Lyssnar på musik i lurar och är ett med världen. Man befinner sig i tidlöshet, ingen stress, total frihet, en croissant som ligger och väntar.
vad lyssnar man på när man vill definiera sin frihet med musik? Sugababes!
tisdag 10 januari 2012
asdf
Det känns som att bilden man har av sig själv som något geni fallerar lite när man sitter på natten rätt full och TOKDIGGAR "Avicii - Levels". Det är synd att den är så känd, vill ringa upp honom och berätta hur genial den är. Att den får mig att vilja gå ut på klubbar vilket är något jag skyr som pest en annars.
Idag var en typisk slappdag som inkluderade köp av 2 LP-skivor och öl och käk. Theodoras har blivit bättre på maten nu, ny kock och allt = man kan dra dit med värdighet. I synnerhet om man liksom idag har dugligt sällskap.
Plus att ölen är skitbillig. Vilket jävla värdigt ställe det är .
Kul att det är "Etta James" som Avicii samplat också, en cool jävla brud.
Jag känner mig rätt uttråkad, som att folk borde vilja göra mer saker med mig. Jag är öppen för förslag!
Men helst något kreativt.
Idag var en typisk slappdag som inkluderade köp av 2 LP-skivor och öl och käk. Theodoras har blivit bättre på maten nu, ny kock och allt = man kan dra dit med värdighet. I synnerhet om man liksom idag har dugligt sällskap.
Plus att ölen är skitbillig. Vilket jävla värdigt ställe det är .
Kul att det är "Etta James" som Avicii samplat också, en cool jävla brud.
Jag känner mig rätt uttråkad, som att folk borde vilja göra mer saker med mig. Jag är öppen för förslag!
Men helst något kreativt.
söndag 8 januari 2012
torsdag 5 januari 2012
Det är tanken som räknas?
Jag var inne på det förut en gång men tycker det är ruggigt intressant. Hur människan är så fixerad vid konsekvenserna av allt snarare än att tänka större. Jag är som ni kanske misstänkt trots allt mänsklig och följer självklart mönstret även om jag försöker tänka större. För jag är stor.
Man har hört det så många gånger, när man dömt folk för fort, kastat på skit på folk som kanske inte förtjänat det. Och till slut når man en nivå där man slutar tro på ondska. Det finns människor det är "fel" på, typ Fritzl och djurplågare. Det finns människor som är hetsiga ofta rätt samvetslösa "offer" av sin samtid och tror dom gör rätt typ Hitler. Och det finns egoister som i min mening är det närmaste ondska man kan komma, när dom låter det gå ut över andra. Typ Steve Jobs (synskadad) och alla kapitalister och alla kommunister som någonsin fått bestämma någonstans hittills.
Om jag vill göra gott men resultatet blir ont anser jag att jag är god. Därför händer det rätt ofta att jag visar ovanligt mycket förståelse för misslyckanden medan jag kan vara dödshård mot principer. Även mot mig själv. Mycket av mitt självförakt är relaterat till faktumet att min egoism stundtals manipulerar även mig själv till att begå snedsteg och otaktiska aktioner.
"Det är tanken som räknas"
Folk brukar felaktigt håna det påståendet. Men likväl är det så jävla värt en extra tanke även från vår sida. Tänk er alla människor som desperat försöker med saker och inte lyckas, som siktar högt men inte når fram. Föräldrar som inte räcker till hela vägen kan man fan inte kasta skit på. Det är inte mina föräldrars fel att jag har mina brister, man kan inte skuldbelägga sin omvärld, inte efter man blivit myndig i varje fall. Jag har varit mobbad precis som jag till viss del kanske har mobbat, jag har haft det svårt och ibland har jag haft det lätt. Jag lever mitt liv och tar ansvar för mina handlingar.
Jag kanske blivit sårad, inte ger det mig rätt att såra? Jag kanske blivit lurad, inte ger det mig rätt att lura? Jag kanske hatar rasism men inte fan ska jag vara totalt oförstående inför människor med fördomar (det har alla iofs) eller dåliga erfarenheter. Man kan inte kolla på folk som röstade på SD och fördöma när dom som oftast fördömer är människor som aldrig sett baksidorna av mångkultur och aldrig behövt konfronteras med verkligheten. Jag hatar verkligen översittare som tror sig veta bättre än alla andra. (Motsägelsefullt i relation till musik där jag är en hycklare, förlåt)
Det stora problemet i vårt samhälle är avsaknad av förståelse. Det gäller att förstå nazisten likväl som anarkisten och ungen med asperger. Det gäller att förstå att människor är inte onda, vi är en drös egoister med mer eller mindre taktisk känsla. Vi är djur med medvetande om vår egen existens. Vi är människor med olika erfarenheter och styrkor och svagheter. Och i slutändan "ska vi alla döden dö." För att citera en fitta.
Man har hört det så många gånger, när man dömt folk för fort, kastat på skit på folk som kanske inte förtjänat det. Och till slut når man en nivå där man slutar tro på ondska. Det finns människor det är "fel" på, typ Fritzl och djurplågare. Det finns människor som är hetsiga ofta rätt samvetslösa "offer" av sin samtid och tror dom gör rätt typ Hitler. Och det finns egoister som i min mening är det närmaste ondska man kan komma, när dom låter det gå ut över andra. Typ Steve Jobs (synskadad) och alla kapitalister och alla kommunister som någonsin fått bestämma någonstans hittills.
Om jag vill göra gott men resultatet blir ont anser jag att jag är god. Därför händer det rätt ofta att jag visar ovanligt mycket förståelse för misslyckanden medan jag kan vara dödshård mot principer. Även mot mig själv. Mycket av mitt självförakt är relaterat till faktumet att min egoism stundtals manipulerar även mig själv till att begå snedsteg och otaktiska aktioner.
"Det är tanken som räknas"
Folk brukar felaktigt håna det påståendet. Men likväl är det så jävla värt en extra tanke även från vår sida. Tänk er alla människor som desperat försöker med saker och inte lyckas, som siktar högt men inte når fram. Föräldrar som inte räcker till hela vägen kan man fan inte kasta skit på. Det är inte mina föräldrars fel att jag har mina brister, man kan inte skuldbelägga sin omvärld, inte efter man blivit myndig i varje fall. Jag har varit mobbad precis som jag till viss del kanske har mobbat, jag har haft det svårt och ibland har jag haft det lätt. Jag lever mitt liv och tar ansvar för mina handlingar.
Jag kanske blivit sårad, inte ger det mig rätt att såra? Jag kanske blivit lurad, inte ger det mig rätt att lura? Jag kanske hatar rasism men inte fan ska jag vara totalt oförstående inför människor med fördomar (det har alla iofs) eller dåliga erfarenheter. Man kan inte kolla på folk som röstade på SD och fördöma när dom som oftast fördömer är människor som aldrig sett baksidorna av mångkultur och aldrig behövt konfronteras med verkligheten. Jag hatar verkligen översittare som tror sig veta bättre än alla andra. (Motsägelsefullt i relation till musik där jag är en hycklare, förlåt)
Det stora problemet i vårt samhälle är avsaknad av förståelse. Det gäller att förstå nazisten likväl som anarkisten och ungen med asperger. Det gäller att förstå att människor är inte onda, vi är en drös egoister med mer eller mindre taktisk känsla. Vi är djur med medvetande om vår egen existens. Vi är människor med olika erfarenheter och styrkor och svagheter. Och i slutändan "ska vi alla döden dö." För att citera en fitta.
onsdag 4 januari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

















