tisdag 24 december 2013

Håkan Bråkan Hellström

God Jul.


Såg han den där filuren Håkan för några dagar sen, det var magiskt. Jag finner stort intresse vid och älskar verkligen situationer som ger mervärde, lukten av rök och brandlarmet som får utrymme när musiken stängs ner mitt i en pulserande låt. Alla som halvspringer ut när jag desperat håller mig kvar för att få stå längre fram. Den själsliga vetskapen att det inte kan brinna, att det bara är en möjlighet att komma längre fram. Det droppande svettet. Den intima spelplatsen och närheten till en människa som betyder så mycket för mig.

Ibland glömmer jag bort hur viktig Håkan Hellström är för mig. Det är som att man tar honom för givet, jag menar.. han tillför ju alla. Det känns inte speciellt.
Jag var inte där först heller, ogillade honom rätt länge. Vet inte var jag blev frälst liksom, men det kan ha varit i ett ögonblick av total dekadens. Liggandes i min säng på tvärvägen. Jag har aldrig känt mig längre bort från livets gnistor och passion, aldrig känt mig närmare att bara ge upp och bli en flytande sörja i ett dike.

Och så hörde jag hans Way-Out-West-skiva. Det är intressant ibland hur musik som ändå är själens språk kan ta ett steg till. Det är som Mats Sundin när Sverige ligger under med 5-1 och vänder till 6-5. Det är någon som kliver fram och gör det som behövs för att ta sig vidare. Det är någonting i och runt hjärtat som vaknar till liv och ställer sig upp och säger ifrån. Det är när självömkan får vika sig undan för en seriös önskan att faktiskt skapa sig själv.

Jag tror jag gick och köpte pizza efter det, men faktum kvarstår. Det var viktigt. 

Grejen med Håkan är att han pratar i generella termer på ett väldigt ärligt sätt. Han säger saker som mediokra töntar som Winnerbäck och Maggio också säger, men han säger dom på ett sätt som får en att känna att "Shit exakt så är det" istället för att "Oj vilken öppen dörr du sparkade in nu din fula fan". Han fortsätter att med skiva efter skiva spotta ur sig ärlighet och genuinitet.

Han fortsätter mala fram allting man känner om kärlek och drömmar och meningslöshet. Han är en färgglad bomb i Broder-Daniel-Apatin som spränger ur ångesten och mixar den med lite optimism innan han limmar ihop den igen. Det finns hopp efter allt.
Dessutom inspirerar han, jag menar. Han stjäl ju en hel del. Men han väcker också tankebanor eller legitimerar ostiga uttryck man inte vågat sig på tidigare.

Det är något med svänget, rytmerna. Det är en schweizisk armekniv i musikformat. Det är förfest och efterfest och fest i ett. Det är bakismorgon och dekadens och samtidigt livets absoluta höjdpunkt.
 

Tack Håkan Hellström för att du finns. För att du gör musik som speglar hela mitt liv. Per Bjurman förstod allt.
Om du inte blir eremit så blir aldrig ditt liv din ensak 
Du blir en bricka i ett spel och förringas som en leksak
Folk som är rädda för ensamhet söker sällskap.
Folk som mig, som är bekväma framför spegeln. Vi finner sällskap.
Vi kan vaggande dansa tills daggen förnimmats
När natten blir till morgon kan vi blott försvinna
Du vet inget om sanningen, om hur det är att brinna
Du har aldrig brunnit för annat än din lust




måndag 16 december 2013

Essensen av livet - "jag har aldrig"

Runt ett fint söndagsmiddagsbord en sen sensommar-fredag sitter en grupp ungdomar i en föräldrafri situation, alkoholen genomsyrar umgänget och sociala situationer som annars inte skulle uppstå får utrymme att utmynna i alla möjliga moraliskt förfärliga minicrescendon som ändå bara dör ut i ingenting. Det som kunde ha blivit så mycket mer och som dagen efter ändå blir uppblåst i halvfiktiva skildringar av en verklighet som inte riktigt blev av. Det är gymnasietid, det är naivt leverne och den tiden i livet då man utvecklar vem man är som person samtidigt som man hoppas att få ligga.

Det är här man sätter prägel på sig själv, det är här, i Filip Nilsson's vardagsrum som man bestämmer väg i livet. Det är ungdomar som kör "jag har aldrig" och det är tanken på att fan, meningen med livet är att vinna den här jävla leken. Att vinna innebär att dricka på tok för mycket, men det är också ett bevis på att man faktiskt levt. Det här är en lek som måhända är oftast för snuskig för att vara givande men ändå är otroligt fascinerade. Det är en social bucketlist man kastar fram och tillbaka som en liten tennisboll. Det är en möjlighet för folk som inte tar för sig socialt att ändå få utrymme att med en så pass mer eller mindre passiv gest som att dricka kunna bekräfta eller dementera vem man är. Var man varit. Var man är på väg.

Den där chocken när någon gjort något med någon som man inte hade en aning om, och förhoppningen om att vara den som förundrar människorna nästa gång man spelar. Att man vill vara personen som står i centrum och som "varit med om saker", som har anekdoter och historier som räcker och blir över kväll efter kväll efter kväll. Jag fick känslan där och då och den är fortfarande kvar i mig, att alla dom där klychorna om att "livet är till för att levas" faktiskt stämmer.

Livet är till för att maximera sin minnesbank på ett genuint sätt utan att krysta fram det. Att följa sitt hjärta och ångra saker man gjorde istället för saker man aldrig gjorde. Vägen till den naiva illusionen av lycka kantas av besvikelser men grundmålet är nog att i slutändan bli om inte nöjd så ändå bekväm i var man varit, vem man varit och med vilka man varit.

Meningen med livet är att dricka på nästan allt i leken "Jag har aldrig". 
 (På bilden körde vi den leken hos Filip Nilsson, fick rota igenom alla mina fb-bilder)


måndag 2 december 2013

MITT EGNA KLIPP - Carl Bildt-MashUp











Jag har suttit nu och jobbar ska ni veta. För att NI ska få ha lika kul som mig. Här är en Mash-Up med Carl Bildt möter Eminem. Exklusivt för er.

söndag 1 december 2013

Jag är CP säger Dennis.

Ibland kommer man på sig själv med dumma saker. Som att när man går över vägen där det inte är övergångsställe så skriker man till lite för sig själv, som ett introvert primalskrik i ren och skär rädsla, fast man inte är rädd. Som för att ge en patetisk adrenalinkick till vardagen. Som att man spelar teater med sig själv och sen blir man irriterad och ifrågasätter det samtidigt som man fnittrar över hur fjantigt det är och i samma veva blir ännu mer irriterad för att man får sig själv att skratta åt efterblivna saker när det inte ens finns någon där att se det.

Sen så skriker man saker framför spegeln och skrattar, hoppar lite galet och vet att man borde spärras in. Men man vill inte.

Eller som idag, jag sitter och lyssnar på en låt. Efter ett tag börjar jag sjunga med som om jag aldrig gjort något annat. Efter halva låten känner jag att "shit vad jag kan den här låten bra." Jag blir liksom seriöst imponerad av hur min röst och sångarens nästan går ihop till en. Känner en genuin stolthet. Jag kan varje ord och det bara flyter på som en ström av själslighet. Det känns underbart, tills jag inser att jag lyssnar på mig själv.



Dennis säger att jag är Cp men det är inte sant.

lördag 30 november 2013

Min morfar.

Ni vet hur jag skrev om min kära mor förut, hur hon i sin naiva världsbild inte är helt van vid internet och därför ibland skriver skevt helt enkelt. Skriver på fel ställen, utan skiljetecken eller logik bakom och därför försätter mig i roliga men knepiga situationer.

Hon är inte ensam i familjen om man säger så.
Min morfar är lite mer burdus. En sadist med ett leende på läpparna. En såndär som sparkar in dörren även om den är olåst bara för att han kan. Han är personen som när man ber att få låna pengar först ler och säger "jag har faktiskt INGA pengar alls just nu". och så kollar man på honom, suckar och säger "nu är vi seriösa morfar" och så kväser han ur sig "Ja okejdå. Men du måste betala tillbaka i December senast."
Han är som en efterbliven skånsk Han Solo. 

Han är personen som har förinställt sin radio varav hälften av kanalerna inte funkar ändå. Och när man vrider på radion för att få höra något så slår han till en lika hårt som en decembervind med motiveringen att man "förstör radion". Fast man försökte hjälpa till.
Han är personen som kommer fram till en när man sitter i kassan och säger "Du har blivit tjockare eller hur?".

Min morfar är lite ovan med facebook minst sagt. Det börjar lite smått med att han i en status om något helt annat vill ta upp något han anser är relevant. Det kan inte vänta.




Sen spårar det ut fullständigt, en bullmorfar hade skrivit "Nej men oj lilla lagom tjocka killen, gick det bra? Du får ta det lugnt". Sån är inte min morfar.


måndag 25 november 2013

Min åsikt om SD/SD-kritiker/Integrationspolitik

Jag är rätt less på politik i allmänhet, det är så mjäkigt och onyanserat. Men ändå känslolöst och kallt.
Jag är trött på världens utveckling och riktningen vi går, mer mitten, mer kapitalistiskt, mer övervakning. Det är som att vi tar det negativa med ALLA ideologier och kör på det i en mix. Och vi kommer köra slut på världen och börja åsiktsreglera bort "idioter" utifrån våra mallar som för ungefär 100 år sen inkluderade såna självklarheter som att "jämlikhet mellan etniciteter" var rätt mycket... idioti.
Och som än idag i många länder inkluderar att religion ÄR vägen att gå, punkt. En urgammal bok ska styra över våra liv, ifrågasätter du ryker din hand.

Jag vill inte leva i ett land som på något sätt värderar religiösa åsikter i samma rum som demokratiska värderingar. Aldrig. Men det gör vi inte heller som tur är, tack gud för Sverige. (hehehehe)


Men det som stör mig mest just nu är integrationsfrågorna. Hur kan vi låta en så viktig och essentiell frågeställning bli besudlad av precis ALLA deltagare i debatten? Jag blir spyfärdig av att se alla idioter stå och tävla om uppmärksamhet och lägga mer fokus på att kasta skit på meningsmotståndare än att försöka lösa ett problem vi har.

Kritiken mot SD blir felriktad för ofta. Folk blir för desperata i sina försök att smutskasta dom att man inte längre ser skälet till varför SD är i riksdagen. Istället för att lägga korten på bordet och säga att "ja vi har ett problem med integration och för vårt samhälles fortsatta höga levnadsstandard behöver vi sätta fokus på integration för att få ut det positiva av mångkulturen" så lägger man fokus på ungefär en sak.

"rasister.. rasistjävlar... äckliga rasisttyper". Det är så jävla sällsynt med konstruktivitet i vänsterleden tycker jag, jag blir fan mörkrädd. Det är bara en tävling i vem som kan vara fyndigast i sin SD-kritik, vem som kan lägga in mest svärta i varje benämning av dom.

Inte för att SD-sympatisörer är bättre, jag menar. Det är ytterst sällan jag ser en nyanserad SD-flaggad-åsikt. Eller ja, förutom Jimmie Åkesson så har det i princip inte hänt. Han är en så välpolerad skithög att jag inte kan låta bli att beundra honom.

Det viktiga i dagsläget är att vi ser verkligheten för vad den är. Vi har en icke-fungerande integration, vi ska inte ha ställen som Rosengård med allt som hör till. Jag tror på att sprida ut människor för att få en välfungerande integration, och då menar jag inte att alla familjer som kommer till Sverige ska sitta vid en lista på kommuner, dra en lott och slumpmässigt hamna i Kiruna. Men att vi inte kan stapla folk på folk och tro att saker löser sig själva.

Jag vill se ett land lägga ner mer pengar och i synnerhet mer energi på att hjälpa folk in i samhället, i synnerhet nu när jag jobbar i skola som elevassistent åt många ungar med invandrarbakgrund slår det mig hur pass vacker integration som fungerar faktiskt kan vara. Jag känner mig som en surrealistisk patriot när hjärtat slår lite fortare när en ung invandrarkille står och ber och bönar om att få höra nationalsången "en gång till".

Om vi la ner mer pengar på integrationen skulle det dessutom betala tillbaka, vi skulle slippa dom flesta problemen som dålig integration för med sig, idioter kommer alltid finnas men dom finns i alla läger och är ingenting som kopplas till etnicitet, snarare kulturella problem och i synnerhet samhällsklasser.

Det finns många människor som tänker SD-style här, "varför ska vi betala en massa för att få in folk i samhället när min kompis pappa inte har ett jobb och lever urfattigt?". 

Sanningen är : För att dina framtida barns kompis farsa OCKSÅ ska kunna få A-kassa när han är arbetslös. Vi behöver effektivisera för att kunna tro på solidaritet, tyvärr.
Men jag förstår hur folk som röstar på SD tänker och jag hoppas av hela mitt hjärta att en satsning på fungerande integration skulle få dom att tänka steget längre och se var problemet verkligen ligger. 

Tack för mig.

söndag 24 november 2013

lista





Här är en lista på dom låtarna jag lyssnat mest på sen 2007 i datorn. 
Vissa placeringar. är lite oväntade kanske.



Tjockismentalitet


Ni vet när man inte vägt under 100kg på ett par år, eller ja, det vet ni nog inte.
Men ens mentalitet förändras lite då, man tar små sumo-steg mot ett tankesätt som inte riktigt är korrekt när det kommer till kritan. En onyanserad världsbild som bygger på ett nästan amerikanskt sätt att se på i synnerhet storleken på en portion.

Jag sitter i kassan på PrisXtra som är mitt extrajobb förutom skolan, det är rätt lugnt och jag sopar lite. Det kommer en kvinna, hon är kanske 35 och mörkhårig. Hon ser ut att ha en latinamerikansk bakgrund och hon är ganska glad liksom. Hon hälsar och lägger upp varorna på bandet. Det är lite olika matgrejer, det är helt uppenbart inte till en stor familj. Det är en 1.5 liters cola, det är ett paket pasta, en burk pastasås. En 200g chokladkaka. 1 kg köttfärs.

Och jag tänker då såklart, att "Undrar om hon är en väldigt ensam människa?" och på något sätt så utgår jag från att hon är ensam, bor ensam, lever ensam. Jag menar... alla äter väl 1 kg köttfärs på en kväll?
Det blir så skevt när jag blir så lurad, hon har ju bara en läsk, en chokladkaka och en påse ostbågar. Hon kan ju omöjligen vara med någon annan då.

Först när hon gått ut tänker jag på vad jag såg, inser det absurda i att en rätt liten kvinna ska äta 1kg köttfärs med pasta och skölja ner det med massa cola och ostbågar och choklad.
Sen fnissar jag lite, sen skäms jag lite, sen köper jag 2 flaskor läsk och en chokladkaka och går hem och lagar en familjemiddag och njuter.

Det får man göra ibland har jag hört.



"Tjock man och hans kompis besvikna på världen"


måndag 18 november 2013

Bob Dylan är en fiskedamm, därför vi älskar honom

"Ska den där tjocka jäveln skriva om Bob Dylan igen? Seriöst? Kan han inte skriva om något annat? Kan någon skjuta honom eller så, är så jävla less?"

Amen ge er. Ni vet vad som gäller. Min blogg, det är Bob Dylan och dansk gladporr som är det relevanta. Behöver inte skriva om något viktigt.


Låttexter är en svår grej, jag har försökt bemästra konsten i flera år och ändå faller jag konstant in i "hey girl, you are my world"-auran som besudlar och genomsyrar en hel konstform. Det är inte sällan jag finner mig själv uppslukad i ett nu som leder mig till mörka gränder där jag ser Thomas G:Son och andra schlagerrävar nicka instämmande mot mig, jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte dit.

Ändå känns det förvånansvärt ofta som ett rent kall, det är något med hookarna som drar ner mig i fördärvet, något mer det där sista crescendot som går upp och stiger och slår näven i luften som får mig att ja.. fortsätta drömma om att stagediva på fler än Oggy.

Det är färre än man tror som skriver rent bra texter och ingen skriver fan perfekta. Leonard Cohen och Morrissey har i mitt tycke "minst svaga rader per låt". Dylan har högst toppar. Neil Young är mest quote-vänlig.

Dylan är ändå den genomgående favoriten, mest för att han är en fiskedamm.

"Vad är en fiskedamm?"



Det är när man på måfå drar upp godis bakom ett skynke och tar det man får.
Precis så Bob Dylan skriver texter, tror jag.
Han öppnar sitt sinne och drar ut fraser, rader, tankar. Han formulerar dom omedvetet och ut kommer något, ofta magi, ibland tragik. Nästan alltid värt att besudla pappret med.

Det är liksom ett samband, men ändå helt orelaterat. Det är att göra konst av den mänskliga associationsförmågan och göra det bra. Han pratar om folk, händelser, refererar till historiska händelser utan att tappa tråden, det är som filmen "Big Fish", han är en så bra historieberättare att Shakespeare helt klart passar in i en historia om en död morfar som vävs vidare och i slutändan handlar allt om intrycken ur och från en persons sinne. Vad han ser, vad han hör, vad han känner, hur han tänker och i vilken riktning han hamnar.

Jag älskar Bob Dylan, han inspirerar mig. Han är typ den mest intressanta personen som någonsin levt.

söndag 17 november 2013

Mjaha

Det är intressant att jag som ändå anser mig som en delvis social kameleont som passar i många olika sällskap ändå såpass ofta känner mig malplacerad, igår var jag och spelade lite musik med min kompis, han skulle sen till salongen där hans flickvän jobbar på någon tillställning och bad mig följa med, så jag gör det. Jag hade ändå skjorta på mig liksom.

Och det kändes som en filmscen, in kommer 3 snubbar som inte är uppklädda, dom ställer sig i ett hörn, som får problem med att hänga upp jackorna, som inte hälsar på folk och som inte lyser upp över huvudtaget förrän den tjocka av dom ser att det finns gratis korv och champagne och bestämmer sig för att "Amen vafan.. vi stannar väl".

Så jag dricker en massa champagne, blir småfull. Känner inte igen folk jag träffat förut, som sen helt motsatt mig också känner igen mig från saker jag inte ens gjort. Sen hade dom en modevisning, jag drack vin.


Jag har märkt att jag liksom blivit en slags pusselbit som passar in lite överallt men som ändå inte passar in ordentligt. Det är lite silvertejpskompatibilitetsaura över mig. (Ja det blev ett ord, tack gud för svenskan)

onsdag 30 oktober 2013

New York

Så vi var i New York en vecka, jag och han den där Linus.
Det var intressant.
Det är svårt att formulera sina intryck eftersom man inte fångade dom i rätt ögonblick, jag vet inte hur jag ska beskriva kontrasten mellan rädslan i Linus ögon när ni var i ett riktigt fattigt område och han fick arga blickar kontra min naiva framtoning där jag stod och småpratade med en man vid en busshållplats om var det finns god mat och inte ens märkte något runt oss. Visst var vi dom enda vita i området, men jag tyckte det var lite charmigt. Lite utanför turistboxen.

Vet inte hur jag ska beskriva Linus uppgivna ilska när vi kom tillbaka till samma område igen av en slump sista kvällen, på kvällen. Och Linus sakta men säkert börjar bygga upp en panik när han känner igen byggnaderna och väser till mig att "Om något händer skyller jag på dig nu mannen, fattar du det?".

USA är ett absurt land, fantastiskt och intressant, skrämmande och avskyvärt på samma gång.
Jag älskar staden New York, den är levande och kulturell, förförisk och smakrik. Men det är också en stad där det verkligen bor en halv miljon judar i en del av staden, för att sen på ett block övergå till en annan etnicitet. Otroligt icke-integrerad stad. Jag gillade inte det och ärligt så skrämde judarna mig lite. Alla var exakt likadant klädda med exakt samma frisyrer. Kändes som att man gick runt i en sekt-rörelse och till råga på allt hade jag en jacka med Tyska flaggor på ärmarna. Kändes hemskt.


Tänkte skriva mer sen, dela upp det lite.

 

Jag börjar här med att ge er ett exklusivt videoklipp på det sämsta bandet jag någonsin sett, eller bästa. jag vet inte ärligt talat. det var helt sanslöst konstigt.

Jag älskar dock den delen av staden, det här att folk experimenterar, en så kreativ stad. Ett sånt oväsen. Alla kör för övrigt som Linus, som biltjuvar.

Jag var för på - Så hon dissade mig, hata livet

Jag hatar när man är för på någon och skrämmer bort personen, när man blir euforisk och kärleksfull lite för snabbt och sen ignorerad.

Idag hände det igen.

onsdag 9 oktober 2013

Kellogs

Jag vet att jag bloggar rätt inaktivt och att ett flertal människor känner att deras livkvalité sjunger drastiskt som en direkt följd av det.
Jag vet att det kan vara förödande för mycket av det som försiggår i era liv.

Men jag vet också att en frånvarande men kärleksfull pappa är bättre än en alkoholiserad som slår sina barn med käppar och skriker hela tiden om hur staten konspirerar mot honom.
Jag väljer att tro det.

Ni undrar säkert vad som händer i mitt liv? Jag med.
Ni undrar säkert vad jag gör nu för tiden, varför jag inte hör av mig? Jag med.
Ni undrar säkert varför jag inte tvättat på så sjukt länge? Jag med.

Sanningen är att mitt liv är under omformulering.
Jobbar inte på Willys längre, ska typ börja vikariera som lärare.
Och jag ska till New York med Linus och ha 2 gig (!) om 2 (!) veckor. Det blir höjdpunkten.
Det eller när jag åt 3 mozzarella-bolls-paket på en dag förrförra veckan. Det var faktiskt himmelskt.
 Grejen med mozzarella är att den smakar rätt lite men ändå mycket, det är en förförisk frisk och underbar känsla som breder ut sig som en dimma i munnen, det är gummiaktig eufori i matform. 

Vi har haft några fina spelningar också. Dansat lite. Ölat lite. Dagdrivit lite.


tisdag 24 september 2013

.A

Att prata telefon när man är nyvaken är inte min styrka.
I morse ringde "Läkare utan gränser" som jag sökt jobb hos.Vi småpratar, jag försöker vakna till.

"Ja men vad vet du om Läkare utan gränser då sen innan eftersom du ville jobba här?"
- Ja alltså.. ni är ju typ.. sådär.. bra.. som ger saker till läkare.. som inte har gränser."


En läkare utan gränser.

fredag 20 september 2013

Ain't It Just Like The Night? Nattmusik ba

Natten är fri och ger mig mer än någon annan. Och nattmusik, detta magiska fenomen. Att försöka definiera nattmusik är lite svårt, folk misstar det ofta för enbart lugn musik som om det är tempot eller avsaknaden av abstrakta ljud som ger det sitt epitet. Nattmusik handlar i grund och botten om att du på natten är ensam med musiken och precis som efter en runk är man ofta som ärligast när man är ensam. Man behöver alltså ärlig musik, musik som du kan lita på. Musik som talar sanning och inte förvrider din verklighet mer än nödvändigt.

På natten älskar jag fortfarande Tom Petty, Stooges är fortfarande tuffa som läderjackor på sunkiga barer. Beatles är i ur och skur kanske det bästa som hänt världen, men min apostel, min religiösa övertygelse bottnar mestadels och utmynnar totalt i Bob Dylan.

Han funkar bäst i ensamhet och allra bäst i ensamhet på natten. Visst kan du ligga och krama om någon, men du vet att han är sparsam då, att han håller inne vissa saker, att han inte är helt bekväm i att se dig med någon annan. Bob vill att du ska hänge dig fullt ut till honom, att du ska se storheten i tonartshöjningen i "Senor", du ska inte kunna missa den.

Visst kan du ha honom på en efterfest, på en förfest ger han för mycket verklighet. Visst kan du ha sex till honom din sjuka jävel. Visst kan du sitta med ett kompisgäng och dela upplevelsen, men även om dom älskar honom så älskar ni honom alla på olika sätt. Det är som om man var tvungen att ha flera partners och vara med alla samtidigt, trots att en av dom gillar din humor mest, den andra din seriösa sida och den tredje gillar mest faktumet att du gör henne lite mindre tragiskt ensam kalla höstnätter. När man ska dela på Dylan följer man oftast inte sitt hjärta och riskerar att återigen bli utan.


Men han är inte som alla andra, han är en röst av trovärdighet och sans i en värld som saknar resonligt beteende. Han är en profetisk poet som säger det du känner innan du ens vet vad känslor är, som förutspår ditt liv innan du tagit dina första stapplande steg. Han är soundtrack till ditt liv, till dina relationer, till dina missöden och dina lyckliga stunder. Han är associationlekens mästare som för dig till okända platser i ditt sinne där du hittar alla fragment som gör dig till dig. Om du hittar dit utan honom sen kan du också bli ett geni eller åtminstone framstå som ett.

Bob Dylan är inte som alla andra, han är inte som någon annan. Han är ofelbar. Det är absurt tänker ni, det är pinsamt och ett idoliserande på nivå med Beliebers tamejfan mumlar någon annan. "Du har förlorat det" skriker en tredje.

Ja antagligen.

http://www.youtube.com/watch?v=D_b9jdjmoNE
Nattmusik - min lista med nattmusik

onsdag 11 september 2013

onsdag 4 september 2013

Linus gästbloggar - Våra larvigaste bråk - Lista

Hej nu skriver jag ett efterlängtat gästinlägg här  på bloggen, det må vara tradigt, detta fenomen att ”blogga”, men jag ska göra ett försök!

För er som  fortfarande läser kan jag förklara att blogginläggets kärna är min befogade kritik mot Hampus, mer  narcissistisk människa har jag aldrig stött på i  hela mitt liv.
Faktum är att han redan i princip skrivit en självbiografi om sig själv, han stjäl skämt och one-liners och  gör dom till sina  egna. Han är helt enkelt en parasit på livsglädje, likt en fästing drar han ur energin ur människor runtomkring sig och absorberar den likt den blöja full utav piss han är.
Inget  illa menat mot Hampus, men vår vänskap är så ytlig den kan bli.
Givetvis har vi genom åren haft löjliga tjafs och jag ska gå igenom dom absolut larvigaste här i bloggen.

3.Queens VS Brooklyn
Vi är oense om vilken stadsdel i New York som är kriminellast, Hampus hävdar Brooklyn,  jag hävdar Queens, en rad av helt faktalösa påståenden senare bidrar till en knäpptyst och spänd tågfärd. Vi tar upp det med en massa andra människor och blir sura om dom ej håller med oss. Vi drar hiphop-referenser utan samband och är sådär arroganta som bara två rövhål kan bli.

(Intressant notering från Hampus : Brooklyn är den del där flest mord begås)

2.Peace and Love-Badbollen

Det  sparkas och skojas lättsamt mitt på dagtid mellan konserterna och ölandet på en badboll, alla trivs och uppskattar lättsamheten, då från ingenstans kommer hampus med en glidtackling som trappas upp i fullskaligt slagsmål, Badbollens en gång uppskattade glädjje var som bortblåst och stämningen sänkt likt Titanic-Båten.

1.Vax-Kudden
Det är fotbolls-VM  (eller EM?) och vi är ett glatt kompisgäng som tar några öl (Surprise Surprise!).
I min soffa ligger en kudde jag sovit med som jag använt som nackstöd under kvällen,
Jag dyker ut på en cigarett och kommer tillbaks mitt i den anarki som gör mig upprörd!
Hampus har håret fullt med Dags-Vax och befinner sig lutandes med nacken mot kudden.
Jag reagerar häftigt och ber honom ta bort kudden. HAN VÄGRAR!
Ett förvånat kompisgäng betraktar nu två stycken 5 åringar som kastar skällsord till höger och vänster, det slits i kudden och handgemäng uppstår, frustrationen hos båda parter stannar i TIMMAR och illusionen av en trevlig fotbollskväll höll sig vid  att vara blott en fantasi.

Fotnot.
Hampus har en ytterst feg försvarstaktik som består av att lägga sig på rygg och sparka mot folk inte alls långt ifrån en uppochned-vänd krabba. Vilket givetvis gör ASET svåråtkomligt för fysisk utdelning.

Så för att sammanfatta det hela:
Fuck Hampus
Fuck Hampus Blogg

Fuck Stenen , Saxen OCH Påsen!


 

Min vän Linus - Den där dumma

Jag sitter hemma hos Linus en sen sensommarkväll när kylan börjat bli påtaglig, när solen börjat dejta andra och när vintern nalkas med en påträngande känsla precis som jag känner när jag har mozzarella i kylen som väntar på att bli en del av mig.
Vi spelar musik och umgås som vänner ibland gör, vi lyssnar på musik och pratar om livet, vi snackar lite löst om hur kul och samtidigt hemskt det vore att bo ihop med varandra.
Vi skojar och skrattar och står i, vad kul vi har? Haha oj oj.

Linus säger att vi aldrig ska köra "Sten-sax-påse" mot varandra för att jag alltid vinner. Men han ger snabbt med sig, vi kör "Påse" bara. Man får bara göra påse.
Efter ett försök ändrar han sig, vi kör "Sten Påse" och får bara använda dom två, saxen är förbjuden.

Det intressanta är att jag spelar med på det jag TROR är ett skämt, jag skrattar gott åt det och vi kör.
Jag ser hur vi båda gör påse till den grad att våra armar krampar och en av oss faller ihop på golvet i spasmer och skriker efter vatten för att släcka den eld av frustration och sorg och vattenbrist som uppstått. Jag ser hur vi ska fortsätta i en kamp om uthållighet och jag är beredd på det. Redo.

Vi börjar.

*Påse - Påse*
Såklart liksom. 

*Påse - Sten*

Och ridå. 
Jag tror inte mina ögon, vad fan gör han? Driver han med mig? Vill han inte spela?
Han suckar högt och säger "VAFAN" eftersom han alltid förlorar. Jag skrattar osäkert, trollar han mig?
Det tar ungefär tio sekunder i förvirringens dimma innan den lättar och han skriker ut.
"Amen HELVETE JAG ÄR SÅ DUM.
Det är tyst igen, jag ser honom i ögonen, är han på riktigt?
"Amen helvete, det GÅR ju inte att vinna med stenen, hur dum är jag?"


Jadu Linus, skalor räcker inte till.



tisdag 3 september 2013

Reality doesn't do it for me

Det är alltid så jobbigt när en person som inte bara varit en del av ditt liv utan snarare varit den större delen av ditt liv försvinner. Det är som att du tappar en del av dig själv, alla internskämt som blir oanvändbara, alla minnen som förlorar sin plats i den sociala ruljansen.

Det här ögonblicket när man känner doften av slut och får lite panik, när alla fina minnen inte spelar någon som helst roll. När man säger hejdå och vet att det här är början på något nytt, det kan ses som positivt. Men alla uppföljare är inte "Gudfadern 2". Tänk om mitt liv blir "Hajen 4", då kan jag likagärna dö typ. Hatar Hajen 4. Riktig skitfilm.






Det är något med vanebrytande som är skrämmande, livet stannar aldrig upp så alla tryggheter som finns är väldigt rogivande. Det är desperata försök att omformulera nuet till något mer. Och vem vill inte vara trygg på riktigt? Älskar att kunna låsa dörren om mig och ligga i sängen och lyssna på musik. Jag är så trygg där. Och mottaglig för musik.

Jag hatar också när alla stora ord man sagt till en person urholkas, det kan även gälla andra situationer. Man spelar i band med någon och planerar massa grejer, väver ihop drömmar och scenarion, smider planer och det kittlar i magen av tanken på dom. Och sen ba, hej åren gick och verkligheten kom och ingenting vi sagt kommer någonsin hända.

Jag hatar verkligheten, och Hajen 4. Tack för mig.

måndag 2 september 2013

123456

Jag var på efterfest i Lördags.
Förutom den uppenbara surrealismen, att jag inte var nära vän med någon på hela festen egentligen. Att det var fett chill och sånt där och att kung-Rickard gjorde risotto på morgonen innan vi drog hem.

Så inträffade det otroliga!!!!!
Ett tag, var vi kanske 12-13 personer där. Och INGEN spelade gitarr. Alltså förstår ni? Det var en hemmafest utan Wonderwall. Det var underbart.
Drömmer om något liknande igen, men jag vet att jag är naiv.

fredag 30 augusti 2013

Min mamma säger hejdå



Här sitter man på natten och postar en fantastisk låt till en vän, som handlar om att säga adjö till sina drömmar, tror jag.
Så ska ens mamma åka till New York, och vill säga adjö... eller?

Mina teorier. 

1.   Spontant KAN man tro att hon skriver fel, att hon är efterbliven med teknik och hamnar på villovägar, att hon i ett naivt vackert försök att ge sin son en hälsning siktar fel.

2.   Hon säger hejdå till Roky Ericksons drömmar eller till honom som person, hon är fett less på snubben och hur flummig han är. Hon tycker 13th floor elevators har en krass ljudbild och önskar honom all olycka samtidigt som hon naivt nog istället tokhyllar "Love" och "Country Joe & The fish".


3.   Mamma tror att jag säger fuck off till Linus, att jag ger upp våra gemensamma drömmar. Att jag har tröttnat på hans låga beteende och säger hejdå med en låt för att symbolisera all vår kärlek till musik och låta den statuera exempel.

Mamma som verkligen diggar Linus tar ändå mitt parti, och säger i en sista hälsning till just Linus att hon älskar honom och ett simpelt hejdå. Hon vet att det är över, ingen vits att vara sentimental i onödan. Men hon vill och försöker utan att brista ut i gråt, hon vet att hon aldrig kommer se varken Linus eller Roky igen, det är tragiskt. Hon vill säga hejdå utan att göra en "Biggie" av det. Och hon gör det i symbios med sin förstfödde son.


888

Sometimes I' glad, we were
Othertimes I'm just alone and its worse
Sometimes I remember, makes me satisfied
Othertimes I'm just so freaking lonely
Sometimes I miss you, I do
Sometimes the chaising I depend on shine on through
And all the darkness, that surrounds my soul
Can never ever devour what I hope we stood for
Every thought I deny, every time my inside sighs
It's not the emptiness, it's the well that's dry
And the conclusive dreaming, the bitter gleaming
I light up to see the truth, But I cant see through

Welcome next year, the way I feel
As I watch you move, and it's so unreal
It's a solid picture, And I still hold it dear
It'll stay beside me, when you're not here
Sincerely yours I wonder, did you get away?
Doesnt it mean the world to you, What I say
All the feelings i postponed, they came back
They hit me with their best shot, finished their attack
As I'm lying on the ground, not moving, cold
I see the broken pictures of the "us when we were old"

So we're going out, This is not right
I cant see the light, I cant, tonight
There's nothing left, but love and theft
Unlike all the rest, I remain at best
Just a memory you'll swap like channels
On a television that should've been thrown
Long, oh so stupid long ago

When the stars are fading
When the words we're saying
Has lost its meaning somehow
Are you still here?
When the sun stops shining
When we're out of time and
When nothing here remains
Are you still here?

torsdag 29 augusti 2013

Bästa öppningslåten på en skiva.

Jag tänkte göra ett patetiskt naivt försök att lista dom bästa introlåtarna på skivor någonsin för att göra er glada.
Har ni klagomål kan ni skicka ett brev, vi kan kalla det för ett "klagobrev".

Min tanke med listan är inte att lista dom bästa låtarna som också är introlåtar, utan att enbart fokusera på låtar som är viktiga för skivan som helhet. Som hade förlorat viss betydelse av att inte inleda. 

Jag väljer att inte lista i sifferordning för att då blir jag osams med för många. Reservation för ändring vill jag också göra.



U2 - Where the streets have no name
Är egentligen inget fan av dom, det är som en person som alltid dyker upp i ens liv, som gör intryck mot ens vilja och till slut måste man ge hän. Till slut kan man inte spela svår längre utan det är bara att dyka in och faktiskt uppskatta hur jävla underbart det är.
Jag får bilder i huvudet av den här, det är mörkt, det är att komma in någonstans. Det är kanske en scen inför 70000 människor som jublar. Det är att bygga upp på ett effektivt och vackert sätt och sätta en förväntan.

Det här är en låt som får mig att vilja springa på gator på natten, att vilja tro på något.



The Velvet Underground - Sunday Morning
Ingen speciell favoritlåt om än fantastisk på alla sätt, men den här låten för mina tankar till droger. Det känns som början på ett drogrus, som lugnet före stormen. Och tro mig, det kommer en storm. Det är som om man gör ett drogrus till en magisk cirkel och det är här det börjar, med en morgonbön efter en hård natt. Det är nästan paradoxalt och det börjar där det slutar. Ekot i rösten ger en surrealistisk känsla, när man lärt känna "venus in furs" är det obehagligt med denna olidligt vackra stillhet. 

The Stooges - Down on the street
Det finns låtar med attityd, och så finns det Down on the street.
Om jag vanligtvis gillar att album skyndar långsamt och bygger upp förväntningar är det här tvärtom. Det här är snubben som slår dig på käften innan du hunnit slutföra din sarkastiska utläggning, innan du hunnit öppna käften. Bara för att han VET att du ändå inte kommer säga något vettigt.
Det här är en låt man slår sönder saker till.

The Doors - The Changeling
Tänk er att ni gå in på en bar i en ormskinnsjacka och det står några skumma typer i hörnet och gör något fuffens som skumma typer i barer ofta gör. Och så kollar dom på dig lite lömskt. Och så kommer dom närmare och säger att "Hörru kisen, det här är vår bar fan, kan du snälla gå och sluta störa oss hela tiden ditt perversa as?" och du svarar med att slå två på käften samtidigt och hoppsparka den tredje genom en ruta samtidigt som massa tjejer dansar på biljardbordet av nån absurd anledning.

Så tänker jag mig den här låten. Bad-ass.


Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Ska du göra en platta som ska förändra folks liv och samtidigt komma från ingenstans. Vill du göra en skiva där alla låtar ska få ett egenvärde måste du börja så intensivt att den får folk att stanna upp på gatan, får folk att vilja omdefiniera sina liv.
Ja då kan du inleda skivan såhär.
Ni vet när man sätter på en låt på en fest och alla på festen oavsett klass eller etnicitet eller intressegrupp kan varenda ord. När alla har småhulkat till den efter en sen utekväll med misslyckad avslutning.


Guns N' Roses - Welcome to the jungle
Kanske den perfekta introlåten. Den fångar hela essensen av både bandet, samtiden och vägen dom skulle gå. Det är vilt och ovårdat, svårt att få tag i men ändå en så samspelt och hungrig enhet att det är farligt att bara kolla på dom. Det är så kraftfullt, det är kärnkraftverk fångade i mänskliga kroppar. Det är rått och vackert på samma gång, det är vitalt. Den här skivan räddade rockmusiken och du hör varför. Avstampet från vidriga Poison och annat skräp.

Och du vet var du är.....


Black Sabbath - Black Sabbath
En av få låtar som inte behöver en längre motivering.
Tänk er en tid med "She loves you" och glada melodier, lite ledsen blues ibland. Folk är naiva och glada och drömmer om en värld utan krig.
Sen kommer det här, ut ur regnet kommer djävulen själv och visar att världen inte alls är på väg till ett ljus. Det är apokalyptisk misär liksom. Och det är vackert tonsatt elände.



Bruce Springsteen - Thunder Road
Att skivan tog hundra år att göra är förståeligt när man hör perfektionen.
Och första låten är den som visar vägen, det är inga krusiduller, rakt in i filmscener, rakt ut på motorvägen. Det är cinematiskt leverne i sitt esse. Det är att våga drömma, att våga fortsätta tro. 


Metallica - Enter Sandman
Jag är inget fan av Metallica, men vi kan väl vara ärliga för en sekund. Som skivintro så är det här en låt för bra för att exkluderas. Det är lockande, det är rakt, det bygger upp precis lagom länge och mycket för att sen likt en tjur som hållits tillbaka bakom stängslet bara släppas lös som ett frenetiskt lokomotiv på jakt efter att fucking mörda.
Man blir nästan rädd. Och arg på samma gång.


För uppenbar är Like A rolling stone.
Glömde "Gimme Shelter". 


onsdag 28 augusti 2013

Classic Linus

Jag kände mig tvingad nu att delge mig av ett av dom bästa citaten som någonsin sluppit ur min nära vän "Linus Eriksson".

Vi ska iväg och repa, vi pratar ett förvånansvärt djupt samtal om drömmar, om begränsningar. Vi pratar om hur man jagar saker men ofta inte räcker till, hur ett snedsteg kan förstöra allting.

Vi är unga, blott 20 år. Vi vill spela musik för att förgylla våra annars stundtals slentrianmässigt dekadenta liv, vi försöker motivera varandra, vi försöker hitta lösningar, vi försöker få styrkan att orka kämpa vidare i denna "business of show, you have to have the heart of an angel and the hide... of an elephant.".

Så vi går av tåget, jag säger något om hur less jag är på alla begränsningar överallt, hur tiden inte räcker till och hur odisciplinerad jag är.

Linus ler lite fånigt men självsäkert, slänger upp gitarren högre på axeln, stannar mig och ser mig djupt i ögonen.

"Hampus du måste förstå, seriöst. Begränsningar bara begränsar.".


Everybody's changing, And I dont feel the same

Ni vet när vatten rinner under broarna och åren går, Ett par kilon extra, lite mer och buskigare ovårdad skäggväxt, en otroligt mycket mer enformig och rent ut sagt vidrig matkultur, ett inrutat liv på alla sätt och vis.



Det är intressant hur man förändras helt på vissa sätt med åren, men på andra sätt liksom hittade sig själv för så länge sen att man knappt minns det, och inte har förmågan att orka förändra sig mer.


Om vi spolar tillbaka tiden 7 år. Det är 2006, jag bor mestadels hos min mor och spelar mycket World of warcraft. Jag satt uppe på nätterna när jag kunde, drack pepsi max och tyckte om ungefär samma mat och snacks och tilltugg som nu. Jag hade just skaffat flashback, jag hängde på olika forum, på olika sidor och snackade med folk, jag läste nyheter och sport och spelsidor, jag laddade hem saker och älskade tanken på att hitta obskyra saker i hörnen av internet (Rai grottpojken <3 )

Jag har en nästan autistisk relation till ätbara saker. Jag har inga problem att variera mig när jag är med andra, men i min ensamhet experimenterar jag ohälsosamt lite. Ibland kommer något nytt in i omsättningen och tar någon annan plats, kanske temporärt, kanske är bean här för att stanna.
Jag måste ha världens minst tillfredsställda smaklökar, åtminstone i västvärlden.

Känner mig inte riktigt vuxen heller, är obekväm på kommunalkontor och med restskatt. Känner mig inte riktigt hemma med deklarationen och internetbanken. Tanken på att skriva hyreskontrakt (Har jag iofs gjort) och cementera sig själv i en håla som den här skrämmer mig, även om jag knappt ser något eftersom det börjat växa mossa över mig.

En skillnad idag, det som jag tänkte centrera inlägget kring är att det finns en underliggande åldersrelaterad panik som jag inte hade då. Att jag ska sätta värde i saker ungefär. Och det är väl typ en bra sak antar jag. Jag har börjat spela datorspel på en bättre nivå, för att jag faktiskt försöker uppskatta spelen och allting runt det. Jag har börjat prioritera skapandet för att om jag är som alla andra om tio år så hade jag en period av kreativitet åtminstone, det är ju bra, eller nåt.

Och när jag var 16 älskade jag ledighet, att kunna göra ingenting två dagar i rad. För jag var inne i skolan liksom, på väg någonstans hela tiden. Nu är det tvärtom, räcker med en dag utan några konkreta vettiga planer för att jag ska klättra på väggarna. Rastlöshet som måhända är lätt att lura men svår att undslippa.


2013 - 2011 - 2008


Intressant att se vem man blir på vägen. Får ta och vända vikttrenden lite. Pallar inte bli Ebbot på riktigt.

torsdag 15 augusti 2013

-

 Alltså, jag sitter och läser på Flashback, är jag konstig som seriöst tycker det här låter lite som en (välskriven) stand-up? Skrattade minst 4-5 gånger inom loppet av 2 minuter. Högt.

Funderar på att skriva något liknande om någon som förtjänar det istället, typ Danskar.

Somalierns bidrag till det svenska samhället kan på det hela sägas vara klent. På ett fåtal områden har denne dock gjort anmärkningsvärda bidrag, det främsta av dessa har varit introducerandet av den tidigare okända drogen kat till det det svenska samhället. Kat(Catha edulis) är en städsegrön gömfröväxt vilken i sitt naturliga tillstånd är vanligt förekommande i östra Afrika och på arabiska halvön. Den växer som buske eller träd och är eftertraktad pga sina blads amfetaminliknande egenskaper. För den manlige somaliern kretsar en stor del av livet kring kring denna drog. Han spenderar större delen av sitt socialbidrag på att införskaffa bladen och låter sin hustru svälta och sina barn stjäla alternativt tigga ihop till sin mat. Sittandes i soffan med sina vänner eller på en matta på golvet tuggar somaliern sina blad, i många fall i flera timmar, för att de narkotiska egenskaperna ska få effekt. Då och då avbryts tuggandet av att gamla blad spottas ut eller att nya förs in i munnen. Pga att somaliern ofta har persiennerna neddragna är ofta den enda ljuskällan i rummet där akten sker en påslagen tv apparat som vanligtvis visar Al-jazeera. Under påverkan av drogruset kan de mer idealistiska somalierna börja skrika västfientliga slagord när det rapporteras om det senaste kriget mellan västerländska stater och muslimska diktaturer.
För somaliern introducerar det svenska samhället å andra sidan ofta bekantskapen med den komplementenande drogen alkohol. Ofta spenderar somaliern de kvarvarande pengar som inte gått till kat på alkohol.

söndag 11 augusti 2013

När strömmen går

Idag blev det strömavbrott på Willys. 
En del suckade, några muttrade, andra skakade på huvudet. 
Jag blev lycklig. 

Älskar strömavbrott. Det är så mysigt.
Kommer ihåg när jag var liten knodd och det blev strömavbrott hemma, då tände pappa ljus och gick runt med ficklampa och alla satt i vardagsrummet och var sociala, och så fick han svara på vad vi skulle göra om det höll i sig flera veckor. Han hade alltid teorier, det är som att han var mer förberedd inför zombie-apokalypser och världskatastrofer än inför helgen. Och han sa ofta att det antagligen kommer bli krig i Sverige innan jag dör. Och vad jag skulle göra om det blev krig.

Idag så satt jag mitt i ett köp och det var helt galet mycket regn och dunder där ute, så svajar allting till och dör ut inom loppet av en sekund. Jag fejkade en suck men jag jublade inombords. Ville dansa på kassabandet, starta ett band och kalla det för "Kassa-bandet det kassa bandet på turne på kassabanden", men jag avstod. Det höll i sig i tjugo minuter, då funkade bara 2 kassor och det blev lite småkris, men det var mysigt. Kändes som början på en bra film.

Eftersom dörrarna var stängda såg det ut som en zombie-rulle när man ser folk åla sig mot glasdörrarna och vilja ta sig in från det hemska regnet. och jag står på insidan redo att mota bort dom. Hade jag fått hade jag nog haft redskap och kört "left 4 dead" mot dom. Istället fick jag bara säga "ni får inte komma in medan det är strömavbrott".



Jag bodde med Åberg innan och det blev strömavbrott en gång när vi spelade datorspel, jag hör hur han svär där inne och vrålar av ilska, jag reser mig upp med pirr i hela kroppen, ser gatlyktorna dö och jublar. Jag springer och hämtar ljus, jag tänder dom febrilt och tvingar in honom i vardagsrummet. Att sitta och prata och äta något kallt tilltugg, att inte veta vad som händer, ovissheten och det primitivt vackra. Det är underbart. Och man är tvungen att söka sig till varandra.
Jag fick ångest när elektriciteten kom tillbaka. Medan han sprang in i rummet igen så satt jag kvar i soffan och suckade. Såg gatlyktorna vakna till sina liv och så lunkade jag in, besviken, till rummet. Startade datorn. Dödade lite skurkar. Sånt som man gör.

Världens roligaste sällskap

Jag har aldrig förstått människor som inte klarar av ensamhet, jag menar, ni ska spendera hela era liv med er själva, är det inte lägligt att bli polare då?
Jag kanske är snuskigt självgod i den här aspekten (och vissa andra) men jag älskar mitt eget sällskap, jag har bra smak så jag blir sällan uttråkad, jag är rolig och kan underhålla mig själv, kan vara kreativ och skapa lite av värde ibland, eller bara vara flexibel och syssla med allt från politiska diskussioner till att följa sport via att spela eller läsa eller kolla dåliga dokumentärer om efterblivna saker.

Jag är roligast på natten också, det är då pressen är mindre, då kan jag briljera med finurliga ideer som att gå ut och gå och stå på en skolgård och lyssna musik i hörlurar, spela mun-saxofon och dansa lite i min ensamhet. En gång stog några kids och kollade på mig och skrattade, då hade jag och skolgården en paus på ett par veckor. Kändes inte som vi vågade gå ut offentligt med vår relation.

Musik är bäst på natten också, den blir inte störd av bilar utanför, av ringande telefoner (om det är inte mongisar som busringer på fyllan) eller av tidspress inför ett stundande arbetspass. Man ger Håkan och Bob och alla nissarna chansen att sjunga ut, att säga alla viktiga ord och spela alla coola gitarrsolon som aldrig tycks ta slut.

Nu får ni en lista, top 10 saker på natten. 

  1. Musik
  2. Att skriva
  3. Småätande
  4. Meningsfulla meningslösa konversationer
  5. Hur vacker världen är när den är lugn
  6. Avsaknad av tidspress, en timme hit eller dit, ingen bryr sig
  7. Att gå ut och gå, själv eller med sällskap.
  8. Natten som svepskäl för obsceniteter eller överdrivet rak kommunikation
  9. Flashback
  10. Att ingenting kul händer på morgonen så man kan likagärna sova bort den ändå.


fredag 9 augusti 2013

Claim to Shame

Folk som känner mig vet att bakom fasaden som "Dylanolog" och mångfasetterad musikälskare. Bakom idyllen av Shoegaze-blues-pop-indie-rock-hitler, någonstans gömt inuti och bakom Pink Floyd och britpop, jämte Frank Zappa och hiphoppen så finns essensen av min musiksmak på riktigt.
Och nej, det är inte "Bach".

Det är "claim to shame". Min riktiga genre. Pojkbanden. Max Martin. Toto. Journey. G.E.S. Tomas Ledin.

Ögonblicken när jag och Linus går upp på scenen på Garage och sjunger karaoke och kör en överseriös tolkning av Roxette - The look och får stående ovationer !
När samma Linus toksjunger "Westlife - When you're looking like that" hemma hos mig när vi förkrökar. Mycket mer intensivt än han sjungit någon Beatles-låt.

Det är nästan hemskt hur bra viss musik är stundtals. Och hur alla mallar man "ska" skriva musik efter funkar. Det är kanske själlöst men det är förförande. Det är som pizza, engångsligg, fulöl, tv-spel. Så tillgängligt, så lätt att gilla, och sen sitter man i sina kalsonger framför datorn och tänker "amen vafan.. det där var väl onödigt".

Ta typ låten "Eddie Money - Take me Home". När den kommer igång i slutet vill man bara hoppsparka lyktstolpar och jonglera med facklor samtidigt som små små dresserade apor hoppar genom cirkeln av eld som facklorna skapar.

Nostalgi och sånt där - Tragikomik

Jag , hampus lund 15 år gammal i märsta har nu i 8dagar varit utan internet anslutning i mitt hem , efter 2 missade MC-runs med min guild vet jag inte om jag har något kvar att leva för.
Idag ska pappa göra hemmagjord pizza , efter det kanske jag tar livet av mig efter 3(!) missade runs och en jävla massa dkp.
På min begravning vill jag ha ”Guns and roses - Patience”. VIKTIGT

ANDERS somnade i min fotölj när vi kommit hem till mig och började dregla , jag tog en trumpinne och påkade honom och påkade in honom i mitt rum så han däckade i min soffa , jag varnar er , man blir full på Lidl sportdryck

Idag har jag och min käre far fixat med LP-spelaren och lyssnat på massa gammal skitrock , tacka vet jag Helloween och Megadeth :D


Nostalgi är kul, och ofta rätt pinsamt. Min helgon-dagbok är fascinerande, jag var så otroligt ärlig och rak där. Så otroligt pinsam och miserabel.
Känns skönt att jag antagligen hade varit jävligt nöjd med mig själv om jag sett hur livet blivit där och då.
Nu sitter jag iofs precis som då i kalsonger framför en dator och dricker pepsi max. Har mer skägg nu.

lördag 3 augusti 2013

:-



So you think you’re forsaken? That I left you alone
Might seem degrading but baby, I just sent you home
So you think you’ve been left out? That I didnt even care?
Do you realize how much it takes of me to get there?
I know you want to be adored babe, it’s the essence of the heart
But I cant light myself on fire just for you to see the sparks

And we might just been mistaken, might have falsely lost control
Might end up in the cold pathway, sighing loudly and alone
While the ghosts are dancing backwards, as they grin the jingle way
And I keep hearing all the things you always wanted me to say
”Oh stay” my little darling, the roof is coming down on me
As the inner picture i showed myself is counting down from three
There are moments among other, which you dont value til the end
I’m going, now im gone to the place where willows never bend

fredag 2 augusti 2013

Jag & Andras kändisskap

Ni vet hur det är när man är känd, man börjar träffa andra kändisar titt som tätt. Blir ofta bundisar med dom. Tänkte utan att skryta (det gör jag aldrig) berätta lite för er, stilla er nyfikenhet, kanske förändra era liv.

Det började när jag var 3 år. Min mamma var med i något tv-projekt med regissören "Kay Pollack" när hon var ung så vi var på fest hos honom. Jag blev väl full på läsk eller något så jag pajade hans motionscykel och vi fick betala en ny åt honom. Classy since 1993.


Sen var jag 11 och var i Almedalen. Jag stalkade Alf Svensson som verkade sympatisk, han gillade mig och såg PR-värde i att hålla om en 11-årig tjockis och kalla honom för "landets framtid". Jag fick vara med i tv och se ful ut. Han fick framstå som en landsfader. Win-win.
Han tog min adress och skickade faktiskt kort till mig 3 gånger efteråt, det var fint gjort av honom. Borde faktiskt skicka något tillbaka kan jag tycka. Finsk tv filmade även när jag kramade Maud Olofsson.
Hemskt när man inser att man antagligen ligger bakom 30% av all bra PR Alliansen åstadkommit.






Sen pratade jag med Fredrik Lindström en gång.

Jag - hej, ska ni göra en ny säsong av runkbulle?
Han - *skrattar* Det heter pangbulle, och det tror jag vi ska
Jag - *förvirrad* Vad sa jag? Det är ett bra program
han - Eh.. haha. Jag ska gå nu

torsdag 1 augusti 2013

Jag & Mitt kändisskap

Som ni säkert vet är jag väldigt känd.
Inte för att jag är en stor rockikon tyvärr.
Men jag är sjukt stor.

Till exempel var jag på arbetsförmedlingen för något år sen i Sollentuna och ville kolla mina filer, det gick inte för sig. Man behövde legitimation. Men så kände en som jobbade där igen mig från Lokal-tv (!) som programledare och lät mig bryta mot reglerna. Jag antar att det är så det är för Thåström också.

Och från Willys är det hemskt, man blir verkligen en C-kändis i sin lilla håla genom att jobba i stans mest hektiska butik. Jag kan gå full av pendeltåget på kvällen och få höra att "HEHE är du ledig ikväll din skurk?". Jag kan gå på krogen och få höra folk citera skämt jag dragit i kassan. Och jag kan stänga kassan för att gå hem framför en arg kund som sen skäller ut mig både i kassan OCH på bussen han sen visar sig köra mig med.

Jag är sjukt stor. Inte bara fysiskt.

Efter att vi spelat på Bryggeriet fick jag köpa öl för halva priset och behöver aldrig legga. Linus som är med i samma band får både legga, aldrig ligga och betala fullt pris. Det är klasskillnad.

Jag är så känd att jag blir igenkänd på festival, inte för mitt band dock. Utan även där för Willys eller fotbollsforum jag hänger på. Eller för att någon känner min lillasyster, börjar bli gammal. 



söndag 28 juli 2013

Arga kunder

Det är en varm sommardag, solen steker som om den var en ren ripoff på den Grekiska motsvarigheten, det är lite småblåsigt men ändå mysigt ute, det är en alldeles perfekt dag att gå upp i tid och sen glida runt i världen och bara njuta av något som ytterst sällan kommer, så vad gör man?

Man sover till en halvtimme innan man börjar jobba och sen går man till jobbet och inväntar nattens njutbara kyla. Och träffar... ARGA KUNDER!  

Ni vet hur det är med arga kunder, dom är ofta nyanslösa, dom är ofta personligt kränkta över saker som är helt orelaterade till dom och så är dom ofta högljudda, gud ska veta att dom inte har stämbandsproblem. Det vet han nog å andra sidan.

Jag går mellan två hyllor, har antagligen något viktigt uppdrag som hela butiken litar på mig att slutföra, så hör jag hur en ny kille på jobbet pratar med en kund, som är ARG.
Den arga kunden vill köpa tonfisk. Jag som tonfisk-fantast identifierar mig med situationen och bestämmer mig för att interagera.

Gubbe - Jag har varit här VARJE JÄVLA DAG I EN VECKA och så finns det ingen JÄVLA tonfisk nu heller?
Ny kille - Nej men det finns ju den här sorten, och vi har inte fått in något mer för tillfället
Gubben börjar en ny attack med fatala följder men jag ingriper.
Jag - Ja men det finns ju restriktioner på fisket och sådär, så ibland kan vi bli utan tonfisk ett litet tag. Tur att det finns andra sorter, även om jag också vill skjuta mig själv eftersom jag också tänkte köpa tonfisken i fråga
Gubben vill skaka min hand, jag är nöjd med min inflikning, ler lite fånigt. Känner att jag gjort något stort som omvände honom på en sekund, men nej. Han tar hårdare tag om min hand
Gubbe - Jag vet att just DU inte kan göra något åt det här. Det är dom där JÄVLA MILJÖPARTIET som sitter där på sina stolar och bestämmer den här skiten, miljömuppar som inte ser verkligheten.

Och så blev jag mållös.