lördag 30 april 2011

Peace & Love 2008



Jag kommer ihåg det som igår, det var 3 år sen. Långt innan bandet. År och dagar innan vänskapen blommade ut på riktigt. Efter jag sett Iggy, men före Linus. För jag såg honom först = bäst. 

Trots vår relativt ytliga vänskap, trots att vi var unga och naiva helt ocharmiga och smått efterblivna så drog vi till Peace & Love 2008.
Det var jag, det var Limpan och så var det Markus vår följeslagare som inte följeslog så jävla bra…
Vi var unga, vi var vilda, vi var vilsna.

Det började med att jag och Linus kom dit en dag för tidigt, med lite alkohol och inga vänner alls. Vi spenderade i princip hela första dagen hängandes efter en tjej jag kände ytligt via internet. En tjej jag varken raggat på eller egentligen snackat med alls. Det var så jävla torrt umgänge att skinnet flagnade. I princip. Och ensamt.

Vi försökte hitta vänner på campingen men ärligt talat vågade ingen av oss interagera, vår enda räddning var att vi kunde småhänga med Jossan och Elise från min klass. Vilket i sin tur gav oss båda brutalt solsting. För vi satt i stolen i solen. Hehe.

Jag gick runt i hajkeps, fick pris av Borås Tidning (!) för bästa klädsel och fick solsting andra dagen. Utöver detta lyckades jag med.. ja.. ingenting. Linus lyckades med om möjligt ännu mindre. Och Markus den jävla skithögen var som en riktig gam och sökte efter svaga djur han kunde äta vilket innebar att han lämnade oss.... precis hela tiden. I slutändan blev vi så arga att vi faktiskt sparkade sönder och pissade på hans tält. Han märkte aldrig det absurt nog. Eftersom han hade fullt upp med att ”missa bussen hem” så han var ”tvungen” att sova över hos en tjej. 

Jag och Linus var bara nära att slåss en enda gång under festivalen. Vi spelade fotboll och jag bestämde mig för att gå in fullt och sparkade honom på smalbenet. Då svor han.
Jag träffade även Batman detta år också, och även detta år infattade träffen mestadels sång från hennes sida och frustration från min. Worst date ever, ja nästan.

Bilden är från resan till festivalen. Den förklarar varför Linus inte fick ligga.

torsdag 28 april 2011

Best of - Nostalgi del 2


En gång i tiden var jag en feministisk hjälte som satt på en sexchatt och fick en tjej att hänga upp en Hulken-handduk på sin vägg och även att analysera superhjältar. Tyvärr blev hon tillsagd att inte spela med på mina spratt. Men jag försökte tappert.

lördag 23 april 2011

The Song Remains The Same

Det är intressant hur tiden fortlöper konstant, man kan inte se eller ta på den, men allt förflyktigas runt och med oss. Ingenting förblir detsamma, med visst undantag för musik som åldras med total värdighet allt som oftast. (Sen är det viss skillnad på Beatles fantastiska åldrande kontra hela världens 80-tals-sound).

Jag är paradoxal i relation till förändring. Min största skräck är att bli kvar här, att inte komma längre fram i livet och se mer, låta fler se mer av mig. Men jag är också otroligt rädd för motsatsen, att saker och ting inte kan förbli som dom är.
Just nu har jag en jävligt bra relation med min Zigenarvän jag bor med, vi kommer bra överens, jobbar på samma jobb, hittar på saker och kan ändå ge varandra space och undanflykter för att slippa diska.

Men det är här och nu, allting går i cyklar och sen tar dom slut eller byts ut, så vem vet hur det är om ett halvår? Om vi skulle flytta isär skulle vi knappast träffas speciellt ofta. Från den totala kollen på varandra, inblicken i varandras liv, en extremt bred internhumor och en automatisk rå kemi så skulle man helt plötsligt börja gå vidare på olika vägar, utan varandra och utan kravet på en öppen närhet.

Jag kan sakna att bo hemma ibland, känslan att inte behöva göra allt själv, hur pengar spelade en mindre roll och man var mer fri som människa i sin ironiskt nog väldigt ofria tillvaro. Man både slapp en massa saker men fick å andra sidan en del regleringar jag slipper nu.
Jag kan sakna att bygga upp alla dessa drömmar och veta att tiden är på min sida, nu måste jag faktiskt få ut något av dom. Jag kan inte prata om Berlin i tio år till, jag kan inte bygga upp fina filmiska scener med filmkyssar och vin i ett fönsterbräde där det aldrig blåser för mycket.

Jag kommer att hamna i drömmens antiklimax om jag inte kommer iväg, där man sitter ensam kvar och är ännu mer missnöjd med verkligheten just för att man faktiskt försökte bygga en båt som skulle ta en därifrån. När man verkligen förbannar verkligheten för att den inte överträffar dikten.

Att saker förändras är naturligt men nog fan känns det olustigt att se hur medioker "Den sista actionhjälten" blivit med åren, att inte längre hitta ett skäl att existera i och med Simpsons (fortfarande bäst dock) och att se hur folk åldras och hur åldrande i slutändan nästan alltid är negativt.
Jag älskar nostalgi, men NHL Powerweek kommer aldrig tillbaka. Inte Sonic the hedgehog's magi heller. Doktor Kosmos moped körde av vägen, Nordman tappade kompassen och snart dör Bob Dylan.

Kvar sitter jag och muttrar över att saker och ting inte blev som dom skulle. Men musiken den har man iaf kvar. Så blir jag döv ;PpPppPpP

"3 guys, 1 tub"

Das Fuhrer

"Det är skrämmande ibland hur livet tar såna jävla vägar, hur det tar en till en öde plats mitt i ingenstans och tvingar en att konfrontera sig själv med något man gömt inom sig så förbannat länge", det sa han och log belåtet som om han precis lagt grunden till att bli citerad i årtusenden efter sin död.

”Jag tror inte på slumpen, men inte är något i min väg förutbestämt inte” och paradoxen var ett faktum. Vilsen och ensam men ändå rofylld av en känsla att livets vägar faktiskt är outgrundliga. Att livets läxor faktiskt alla är värda sin vikt i guld och av tanken på att drömmarna dör först med honom.

Han valde sin egen väg. Han lärde sig att flyga, men aldrig att landa. Pretentiös var han också, och duscha borde han gjort oftare. 

fredag 22 april 2011

My life


Hej mina vänner, fans, älskare, föräldrar, syskon, hatobjekt och random bekanta. Jag ber om ursäkt för min inaktiva relation till bloggen senaste tiden, förutom obligatoriska timmar med bearnaise-sås och world of warcraft har jag även blivit en EPISK ROCKSTJÄRNA, klämt ner 300kg kärlek i ett badkar och blivit karatefull, börjat jobba på ett nytt jobb och där fått pris (!!) för bra prestationer. (Två biobiljetter)

Det relevanta är självklart hur jag gått från en man som nästan var som er andra, till någon slags ouppnåelig fantastisk ungdomskultur-ikon. Att gå runt på gatorna är inte detsamma längre, först lokal-tv sen spelning på en jazzklubb. Vad näst? Adlad av kungen?

Spelningen var seriöst sjukt grym, vi dog av nervositet innan, att som första spelning ha cirka 100 personer i publiken är helt galet, att jag inte ens missade första tonen, att jag vågade slänga av mig tröjan, att vi fick igång ett helt okej groove. Priceless.

Hela bandet och alla våra vänner förtjänar enorm credd, det här var storslaget, nu måste vi ta över världen annars är vi slöseri på luft. Eller ta över norra uppland ivarjefall. Det är typ världen.

lördag 16 april 2011

Best of - Nostalgi del 1

Tänkte inkludera en och annan best-of-bild, bara för att vissa saker inte borde falla i glömska.

torsdag 14 april 2011

Mitt försvarstal

Okej, jag vet, ni kan sluta maila mig om det nu.

Uppenbarligen är mina "fans" upprörda över att jag börjat spela WoW igen, har fått en jävla massa mail där dom flesta inkluderar hot och bilder på erigerade kön. WTF liksom?

Jag lever MITT liv så ni kan sluta lägga er i det, nej Åberg har inte tvingat mig börja spela igen, det är MITT val och jag är medveten om riskerna med det. Var det någon som ifrågasatte Johnny Thunders heroinmissbruk? Nä precis. Så sluta ifrågasätta vad jag gör istället för att träna eller träffa folk.

Jag och min krigare har det bra, igår var vi inne i flera grottor och slogs, vad gjorde ni andra medan? Umgicks med era fula flickvänner och tränade? Själv fick man ju en del blåa items utan att behöva lämna mitt rum eller ta på mig byxor. Inte så svårt att se vem som vinner då newfags.

-

Det känns lite småkonstigt att spela igen dock, jag känner mig som en nostalgisk 70-åring som åker på festival, asbitter över förändring och som konstant trots avsaknaden av folk som bryr sig börjar berätta hur det var på gamla tiden, när "Snoddas var på folkparksturne och se på FAN vilken fest det var sen asså". Kontra djupanalyser av Loch Modan's skönhet och Uldaman's mystik. Det är som om dom WoW-lösa åren bara passerat för att skapa en hunger, ett sug, en passion. För att jag ska återigen se dagen gry och nöta instans efter instans i jakt på ett vapen, på en sköld, på ett liv.

Vem är jag egentligen? Stooges level 22 Warrior.

söndag 10 april 2011

finally

Idag hände det äntligen, det riktigt lyckade skämtet på jobbet.
Kom in ett par som skulle hyra en film, dom var kanske 40 (snubben ägde ett internetcafé förut, eller gör fortfarande) och hyrde en skräckfilm.

När dom ska skriva in personnumret skojar jag och säger att dom inte får skriva fel, för isådanafall måste dom svara på geografi-frågor för att få hyra. Mannen råkar skriva fel.

Jag - vad heter huvudstaden i Australien?
Han - lätt! melbourne
Jag - nej. canberra
Han - *muttrar*
Jag - Ni får EN chans till, annars väntar kulturell ensamhet
Jag - Vad heter huvudstaden i Kanada?
Han - ONTARIO!
........

onsdag 6 april 2011

Att vara eller icke vara - Full

Bland det värsta som finns är när man är full men ändå inte riktigt har accepterat det. När man fortfarande är övertygad om sin mentala storhet och förmåga att lösa problem, sin förmåga att konversera och eventuellt vara flörtig. Jag tror ofta väldigt väldigt högt om mig själv, men när jag är full är det fan värre. Då hamnar man i det här "Jag kan utnyttja att jag är full till att våga något, fast jag är ju nykter egentligen", på pappret är det bra. Man får två positiva sidor, man får fyllans alibi tillsammans med nykterhetens sans.

Men nej, tror ni det funkar? Istället lurar man sig själv att våga "smarta saker" som är helt ogenomtänkta och naiva och ser ut som en idiot dagen efter, det enda som skiljer en från vanliga fylleidioter är att man dubbefailar i och med sin schizofrena fylla och att man börjar tvivla på sitt omdöme även nykter.

Liksom är det inte ganska uppenbart en dum idé att försöka köpa vänskap genom att berätta grova hemligheter om personen i fråga som man inte ens borde veta? Eller att ringa hela sin telefonbok och vilja prata "ärligt för en gångs skull"? Eller att bestämma sig för att stå upp för sin "värdighet" och börja jaga en kille för att han sa något homofobiskt? (Jag är inte ens bög vafan...)

Jag är verkligen helt mongo ibland.. ganska ofta. Men man får försöka se det positiva i att bloggen vore tråkigare om jag bara redovisade årskalkyler och goda omdömen hela tiden. Även om mamma inte håller med.

söndag 3 april 2011

What's up?

Hej mina kära vänner och fans, sitter på jobbet och bloggar. (Om min chef läser detta bör hon veta att jag sorterat dramahyllan till en viss nivå innan telefonen ringde och då orkade jag inte gå dit igen för det är i andra änden av butiken)

Vad är nytt i mitt liv frågar ni? Jag ska spela huvudrollen i en film som min gamla skola gör, awesome tänker ni säkert men jag vet inte. Jag ska spela en Nazi-vetenskapsman med starkt förakt till judar. Nu tänker säkert lite för många att "Oh my god det är en roll som gjord för dig din heilande jävel" men NEJ. Jag kan fan inte bryta på tyska.

Jag har sett säsong 1 av Big Bang Theory nu, väldigt rolig serie. Skrattade, mycket.

Jag festade också i fredags, det var ganska kul även om jag och Putte uppträdde som två fjortisfulla gangstrar från Luleå.

"Slå mig då din jävel"
- Gå härifrån annars sänker jag dig
"Sänk mig då din jävel"
- Kommer sänka dig
"Du är så jävla korkad"
- Du är den korkade
"Hora"

Intellektuell diskussion kallas det.