Ni vet hur jag skrev om min kära mor förut, hur hon i sin naiva världsbild inte är helt van vid internet och därför ibland skriver skevt helt enkelt. Skriver på fel ställen, utan skiljetecken eller logik bakom och därför försätter mig i roliga men knepiga situationer.
Hon är inte ensam i familjen om man säger så.
Min morfar är lite mer burdus. En sadist med ett leende på läpparna. En såndär som sparkar in dörren även om den är olåst bara för att han kan. Han är personen som när man ber att få låna pengar först ler och säger "jag har faktiskt INGA pengar alls just nu". och så kollar man på honom, suckar och säger "nu är vi seriösa morfar" och så kväser han ur sig "Ja okejdå. Men du måste betala tillbaka i December senast."
Han är som en efterbliven skånsk Han Solo.
Han är personen som har förinställt sin radio varav hälften av kanalerna inte funkar ändå. Och när man vrider på radion för att få höra något så slår han till en lika hårt som en decembervind med motiveringen att man "förstör radion". Fast man försökte hjälpa till.
Han är personen som kommer fram till en när man sitter i kassan och säger "Du har blivit tjockare eller hur?".
Min morfar är lite ovan med facebook minst sagt. Det börjar lite smått med att han i en status om något helt annat vill ta upp något han anser är relevant. Det kan inte vänta.
Sen spårar det ut fullständigt, en bullmorfar hade skrivit "Nej men oj lilla lagom tjocka killen, gick det bra? Du får ta det lugnt". Sån är inte min morfar.
lördag 30 november 2013
måndag 25 november 2013
Min åsikt om SD/SD-kritiker/Integrationspolitik
Jag är rätt less på politik i allmänhet, det är så mjäkigt och onyanserat. Men ändå känslolöst och kallt.
Jag är trött på världens utveckling och riktningen vi går, mer mitten, mer kapitalistiskt, mer övervakning. Det är som att vi tar det negativa med ALLA ideologier och kör på det i en mix. Och vi kommer köra slut på världen och börja åsiktsreglera bort "idioter" utifrån våra mallar som för ungefär 100 år sen inkluderade såna självklarheter som att "jämlikhet mellan etniciteter" var rätt mycket... idioti.
Och som än idag i många länder inkluderar att religion ÄR vägen att gå, punkt. En urgammal bok ska styra över våra liv, ifrågasätter du ryker din hand.
Jag vill inte leva i ett land som på något sätt värderar religiösa åsikter i samma rum som demokratiska värderingar. Aldrig. Men det gör vi inte heller som tur är, tack gud för Sverige. (hehehehe)
Men det som stör mig mest just nu är integrationsfrågorna. Hur kan vi låta en så viktig och essentiell frågeställning bli besudlad av precis ALLA deltagare i debatten? Jag blir spyfärdig av att se alla idioter stå och tävla om uppmärksamhet och lägga mer fokus på att kasta skit på meningsmotståndare än att försöka lösa ett problem vi har.
Kritiken mot SD blir felriktad för ofta. Folk blir för desperata i sina försök att smutskasta dom att man inte längre ser skälet till varför SD är i riksdagen. Istället för att lägga korten på bordet och säga att "ja vi har ett problem med integration och för vårt samhälles fortsatta höga levnadsstandard behöver vi sätta fokus på integration för att få ut det positiva av mångkulturen" så lägger man fokus på ungefär en sak.
"rasister.. rasistjävlar... äckliga rasisttyper". Det är så jävla sällsynt med konstruktivitet i vänsterleden tycker jag, jag blir fan mörkrädd. Det är bara en tävling i vem som kan vara fyndigast i sin SD-kritik, vem som kan lägga in mest svärta i varje benämning av dom.
Inte för att SD-sympatisörer är bättre, jag menar. Det är ytterst sällan jag ser en nyanserad SD-flaggad-åsikt. Eller ja, förutom Jimmie Åkesson så har det i princip inte hänt. Han är en så välpolerad skithög att jag inte kan låta bli att beundra honom.
Det viktiga i dagsläget är att vi ser verkligheten för vad den är. Vi har en icke-fungerande integration, vi ska inte ha ställen som Rosengård med allt som hör till. Jag tror på att sprida ut människor för att få en välfungerande integration, och då menar jag inte att alla familjer som kommer till Sverige ska sitta vid en lista på kommuner, dra en lott och slumpmässigt hamna i Kiruna. Men att vi inte kan stapla folk på folk och tro att saker löser sig själva.
Jag vill se ett land lägga ner mer pengar och i synnerhet mer energi på att hjälpa folk in i samhället, i synnerhet nu när jag jobbar i skola som elevassistent åt många ungar med invandrarbakgrund slår det mig hur pass vacker integration som fungerar faktiskt kan vara. Jag känner mig som en surrealistisk patriot när hjärtat slår lite fortare när en ung invandrarkille står och ber och bönar om att få höra nationalsången "en gång till".
Om vi la ner mer pengar på integrationen skulle det dessutom betala tillbaka, vi skulle slippa dom flesta problemen som dålig integration för med sig, idioter kommer alltid finnas men dom finns i alla läger och är ingenting som kopplas till etnicitet, snarare kulturella problem och i synnerhet samhällsklasser.
Det finns många människor som tänker SD-style här, "varför ska vi betala en massa för att få in folk i samhället när min kompis pappa inte har ett jobb och lever urfattigt?".
Sanningen är : För att dina framtida barns kompis farsa OCKSÅ ska kunna få A-kassa när han är arbetslös. Vi behöver effektivisera för att kunna tro på solidaritet, tyvärr.
Men jag förstår hur folk som röstar på SD tänker och jag hoppas av hela mitt hjärta att en satsning på fungerande integration skulle få dom att tänka steget längre och se var problemet verkligen ligger.
Tack för mig.
Jag är trött på världens utveckling och riktningen vi går, mer mitten, mer kapitalistiskt, mer övervakning. Det är som att vi tar det negativa med ALLA ideologier och kör på det i en mix. Och vi kommer köra slut på världen och börja åsiktsreglera bort "idioter" utifrån våra mallar som för ungefär 100 år sen inkluderade såna självklarheter som att "jämlikhet mellan etniciteter" var rätt mycket... idioti.
Och som än idag i många länder inkluderar att religion ÄR vägen att gå, punkt. En urgammal bok ska styra över våra liv, ifrågasätter du ryker din hand.
Jag vill inte leva i ett land som på något sätt värderar religiösa åsikter i samma rum som demokratiska värderingar. Aldrig. Men det gör vi inte heller som tur är, tack gud för Sverige. (hehehehe)
Men det som stör mig mest just nu är integrationsfrågorna. Hur kan vi låta en så viktig och essentiell frågeställning bli besudlad av precis ALLA deltagare i debatten? Jag blir spyfärdig av att se alla idioter stå och tävla om uppmärksamhet och lägga mer fokus på att kasta skit på meningsmotståndare än att försöka lösa ett problem vi har.
Kritiken mot SD blir felriktad för ofta. Folk blir för desperata i sina försök att smutskasta dom att man inte längre ser skälet till varför SD är i riksdagen. Istället för att lägga korten på bordet och säga att "ja vi har ett problem med integration och för vårt samhälles fortsatta höga levnadsstandard behöver vi sätta fokus på integration för att få ut det positiva av mångkulturen" så lägger man fokus på ungefär en sak.
"rasister.. rasistjävlar... äckliga rasisttyper". Det är så jävla sällsynt med konstruktivitet i vänsterleden tycker jag, jag blir fan mörkrädd. Det är bara en tävling i vem som kan vara fyndigast i sin SD-kritik, vem som kan lägga in mest svärta i varje benämning av dom.
Inte för att SD-sympatisörer är bättre, jag menar. Det är ytterst sällan jag ser en nyanserad SD-flaggad-åsikt. Eller ja, förutom Jimmie Åkesson så har det i princip inte hänt. Han är en så välpolerad skithög att jag inte kan låta bli att beundra honom.
Det viktiga i dagsläget är att vi ser verkligheten för vad den är. Vi har en icke-fungerande integration, vi ska inte ha ställen som Rosengård med allt som hör till. Jag tror på att sprida ut människor för att få en välfungerande integration, och då menar jag inte att alla familjer som kommer till Sverige ska sitta vid en lista på kommuner, dra en lott och slumpmässigt hamna i Kiruna. Men att vi inte kan stapla folk på folk och tro att saker löser sig själva.
Jag vill se ett land lägga ner mer pengar och i synnerhet mer energi på att hjälpa folk in i samhället, i synnerhet nu när jag jobbar i skola som elevassistent åt många ungar med invandrarbakgrund slår det mig hur pass vacker integration som fungerar faktiskt kan vara. Jag känner mig som en surrealistisk patriot när hjärtat slår lite fortare när en ung invandrarkille står och ber och bönar om att få höra nationalsången "en gång till".
Om vi la ner mer pengar på integrationen skulle det dessutom betala tillbaka, vi skulle slippa dom flesta problemen som dålig integration för med sig, idioter kommer alltid finnas men dom finns i alla läger och är ingenting som kopplas till etnicitet, snarare kulturella problem och i synnerhet samhällsklasser.
Det finns många människor som tänker SD-style här, "varför ska vi betala en massa för att få in folk i samhället när min kompis pappa inte har ett jobb och lever urfattigt?".
Sanningen är : För att dina framtida barns kompis farsa OCKSÅ ska kunna få A-kassa när han är arbetslös. Vi behöver effektivisera för att kunna tro på solidaritet, tyvärr.
Men jag förstår hur folk som röstar på SD tänker och jag hoppas av hela mitt hjärta att en satsning på fungerande integration skulle få dom att tänka steget längre och se var problemet verkligen ligger.
Tack för mig.
söndag 24 november 2013
lista
Här är en lista på dom låtarna jag lyssnat mest på sen 2007 i datorn.
Vissa placeringar. är lite oväntade kanske.
Tjockismentalitet
Ni vet när man inte vägt under 100kg på ett par år, eller ja, det vet ni nog inte.
Men ens mentalitet förändras lite då, man tar små sumo-steg mot ett tankesätt som inte riktigt är korrekt när det kommer till kritan. En onyanserad världsbild som bygger på ett nästan amerikanskt sätt att se på i synnerhet storleken på en portion.
Jag sitter i kassan på PrisXtra som är mitt extrajobb förutom skolan, det är rätt lugnt och jag sopar lite. Det kommer en kvinna, hon är kanske 35 och mörkhårig. Hon ser ut att ha en latinamerikansk bakgrund och hon är ganska glad liksom. Hon hälsar och lägger upp varorna på bandet. Det är lite olika matgrejer, det är helt uppenbart inte till en stor familj. Det är en 1.5 liters cola, det är ett paket pasta, en burk pastasås. En 200g chokladkaka. 1 kg köttfärs.
Och jag tänker då såklart, att "Undrar om hon är en väldigt ensam människa?" och på något sätt så utgår jag från att hon är ensam, bor ensam, lever ensam. Jag menar... alla äter väl 1 kg köttfärs på en kväll?
Det blir så skevt när jag blir så lurad, hon har ju bara en läsk, en chokladkaka och en påse ostbågar. Hon kan ju omöjligen vara med någon annan då.
Först när hon gått ut tänker jag på vad jag såg, inser det absurda i att en rätt liten kvinna ska äta 1kg köttfärs med pasta och skölja ner det med massa cola och ostbågar och choklad.
Sen fnissar jag lite, sen skäms jag lite, sen köper jag 2 flaskor läsk och en chokladkaka och går hem och lagar en familjemiddag och njuter.
Det får man göra ibland har jag hört.
"Tjock man och hans kompis besvikna på världen"
måndag 18 november 2013
Bob Dylan är en fiskedamm, därför vi älskar honom
"Ska den där tjocka jäveln skriva om Bob Dylan igen? Seriöst? Kan han inte skriva om något annat? Kan någon skjuta honom eller så, är så jävla less?"
Amen ge er. Ni vet vad som gäller. Min blogg, det är Bob Dylan och dansk gladporr som är det relevanta. Behöver inte skriva om något viktigt.
Låttexter är en svår grej, jag har försökt bemästra konsten i flera år och ändå faller jag konstant in i "hey girl, you are my world"-auran som besudlar och genomsyrar en hel konstform. Det är inte sällan jag finner mig själv uppslukad i ett nu som leder mig till mörka gränder där jag ser Thomas G:Son och andra schlagerrävar nicka instämmande mot mig, jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte dit.
Ändå känns det förvånansvärt ofta som ett rent kall, det är något med hookarna som drar ner mig i fördärvet, något mer det där sista crescendot som går upp och stiger och slår näven i luften som får mig att ja.. fortsätta drömma om att stagediva på fler än Oggy.
Det är färre än man tror som skriver rent bra texter och ingen skriver fan perfekta. Leonard Cohen och Morrissey har i mitt tycke "minst svaga rader per låt". Dylan har högst toppar. Neil Young är mest quote-vänlig.
Dylan är ändå den genomgående favoriten, mest för att han är en fiskedamm.
"Vad är en fiskedamm?"
Det är när man på måfå drar upp godis bakom ett skynke och tar det man får.
Precis så Bob Dylan skriver texter, tror jag.
Han öppnar sitt sinne och drar ut fraser, rader, tankar. Han formulerar dom omedvetet och ut kommer något, ofta magi, ibland tragik. Nästan alltid värt att besudla pappret med.
Det är liksom ett samband, men ändå helt orelaterat. Det är att göra konst av den mänskliga associationsförmågan och göra det bra. Han pratar om folk, händelser, refererar till historiska händelser utan att tappa tråden, det är som filmen "Big Fish", han är en så bra historieberättare att Shakespeare helt klart passar in i en historia om en död morfar som vävs vidare och i slutändan handlar allt om intrycken ur och från en persons sinne. Vad han ser, vad han hör, vad han känner, hur han tänker och i vilken riktning han hamnar.
Jag älskar Bob Dylan, han inspirerar mig. Han är typ den mest intressanta personen som någonsin levt.
Amen ge er. Ni vet vad som gäller. Min blogg, det är Bob Dylan och dansk gladporr som är det relevanta. Behöver inte skriva om något viktigt.
Låttexter är en svår grej, jag har försökt bemästra konsten i flera år och ändå faller jag konstant in i "hey girl, you are my world"-auran som besudlar och genomsyrar en hel konstform. Det är inte sällan jag finner mig själv uppslukad i ett nu som leder mig till mörka gränder där jag ser Thomas G:Son och andra schlagerrävar nicka instämmande mot mig, jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte dit.
Ändå känns det förvånansvärt ofta som ett rent kall, det är något med hookarna som drar ner mig i fördärvet, något mer det där sista crescendot som går upp och stiger och slår näven i luften som får mig att ja.. fortsätta drömma om att stagediva på fler än Oggy.
Det är färre än man tror som skriver rent bra texter och ingen skriver fan perfekta. Leonard Cohen och Morrissey har i mitt tycke "minst svaga rader per låt". Dylan har högst toppar. Neil Young är mest quote-vänlig.
Dylan är ändå den genomgående favoriten, mest för att han är en fiskedamm.
"Vad är en fiskedamm?"
Det är när man på måfå drar upp godis bakom ett skynke och tar det man får.
Precis så Bob Dylan skriver texter, tror jag.
Han öppnar sitt sinne och drar ut fraser, rader, tankar. Han formulerar dom omedvetet och ut kommer något, ofta magi, ibland tragik. Nästan alltid värt att besudla pappret med.
Det är liksom ett samband, men ändå helt orelaterat. Det är att göra konst av den mänskliga associationsförmågan och göra det bra. Han pratar om folk, händelser, refererar till historiska händelser utan att tappa tråden, det är som filmen "Big Fish", han är en så bra historieberättare att Shakespeare helt klart passar in i en historia om en död morfar som vävs vidare och i slutändan handlar allt om intrycken ur och från en persons sinne. Vad han ser, vad han hör, vad han känner, hur han tänker och i vilken riktning han hamnar.
Jag älskar Bob Dylan, han inspirerar mig. Han är typ den mest intressanta personen som någonsin levt.
söndag 17 november 2013
Mjaha
Det är intressant att jag som ändå anser mig som en delvis social kameleont som passar i många olika sällskap ändå såpass ofta känner mig malplacerad, igår var jag och spelade lite musik med min kompis, han skulle sen till salongen där hans flickvän jobbar på någon tillställning och bad mig följa med, så jag gör det. Jag hade ändå skjorta på mig liksom.
Och det kändes som en filmscen, in kommer 3 snubbar som inte är uppklädda, dom ställer sig i ett hörn, som får problem med att hänga upp jackorna, som inte hälsar på folk och som inte lyser upp över huvudtaget förrän den tjocka av dom ser att det finns gratis korv och champagne och bestämmer sig för att "Amen vafan.. vi stannar väl".
Så jag dricker en massa champagne, blir småfull. Känner inte igen folk jag träffat förut, som sen helt motsatt mig också känner igen mig från saker jag inte ens gjort. Sen hade dom en modevisning, jag drack vin.
Jag har märkt att jag liksom blivit en slags pusselbit som passar in lite överallt men som ändå inte passar in ordentligt. Det är lite silvertejpskompatibilitetsaura över mig. (Ja det blev ett ord, tack gud för svenskan)
Och det kändes som en filmscen, in kommer 3 snubbar som inte är uppklädda, dom ställer sig i ett hörn, som får problem med att hänga upp jackorna, som inte hälsar på folk och som inte lyser upp över huvudtaget förrän den tjocka av dom ser att det finns gratis korv och champagne och bestämmer sig för att "Amen vafan.. vi stannar väl".
Så jag dricker en massa champagne, blir småfull. Känner inte igen folk jag träffat förut, som sen helt motsatt mig också känner igen mig från saker jag inte ens gjort. Sen hade dom en modevisning, jag drack vin.
Jag har märkt att jag liksom blivit en slags pusselbit som passar in lite överallt men som ändå inte passar in ordentligt. Det är lite silvertejpskompatibilitetsaura över mig. (Ja det blev ett ord, tack gud för svenskan)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



