lördag 26 januari 2013

Jag hade hoppats på något!

Jag tror inte man kan älska musik om man inte lyssnar på natten.
Det är som att älska fotboll men inte hålla på ett lag.
Det är som att spela en massa spel och aldrig spela ut dom.

Jag säger inte att det är fel, bara att något alltid kommer saknas.
Känslan av fullbordan.

Att älska kräver hängivelse. Och du ger inte musiken hängivelse klockan 18.45 med några kompisar för att du sjunger med i några rader. Att älska musik kräver att du faktiskt vågar känna. Vara löjlig.

Jag förstår inte hur folk inte kan älska musik. Det är själens språk. Som någon viktig sa.


Varsågod. Här får ni en bra start på att älska musik.
Här får ni den där kicken ni kan behöva i er ensamhet, att ta på sig hörlurarna. Släcka ner. Höja volymen.
Känna ensamheten komma krypande upp för varje steg i skalan.
Det är inte melankoli i ensam form. Det är möjligheter. Det är drömmar. Det är den där känslan av eufori när två negativ inte bara blir en positiv utan känslan att du faktiskt KAN ta över hela världen.

När den här låten lyfter. Då skiter jag i att han snott melodin. Jag skiter i att den inte är Dylan-svår. Jag skiter i att den stiger precis som en låt "ska". 

Jag menar, har du aldrig stått ensam i ett gatuhörn med en mp3-spelare i högsta hugg. Småfull och deprimerad. Övergiven trots att du VET att du är rätt för den där jävla blinda personen.
Och så har du bara sprudlat av känslan. Du är lika tillgänglig som TV-shop. Fast du inte egentligen är sån. Egentligen är du svår och mystisk, krävande och unik. Men just nu är telefonförsäljaren i dig manisk. Just nu är ensamheten lika påtaglig som finanskrisen. Om du ringer inom tio minuter ingår varenda satans kökskniv i Norra Europa.

Om du vill ha mig. Nu kan du få mig så lätt.

Cidermarodören

När jag var liten brukade min pappa "låna" godis av mig. Han tog det när jag sov, och köpte sen nytt till mig efter ett tag. Det är väl rättvist men det ledde till att jag ibland gömde mer relevanta godisbitar (precis som jag gömmer popcorn från Åberg) i en låda i mitt rum.

Anders hade samma problem. Och lösningen för honom med ett otroligt välsorterat rum där hans pappa skulle finna allting var radikal.

Han gömde det i skogen.

Och han visade mig det. 

Han brukade köpa ciderflaskor. Äppel och päroncider. Och lägga det i påsar uppe i skogen sådär lagom avskiljt under en enbärsbuske ungefär ett halvt stenkast ovanför det fallna trädet som fick vara koja åt oss några år innan.
Vi gick dit ibland och drack och var viktiga människor. Inga konstigheter.

Men här vaknar sadisten i mig. Om han har en hemlig gömma måste väl  något oväntat hända?
Jag gick helt sonika dit på en kväll när han var hemma. (Han hade mer stränga tider) och drack. Och jag drack ju bara en halv flaska och mådde illa, så la jag tillbaka resten och njöt?
Nej. Jag slog sönder varje flaska. Och kissade på påsen. Och drog.

Dagen efter när vi går hem från skolan "råkar" jag kläcka ur mig att "faan vad gott det vore med lite cider nu". Anders håller med. Så vi går till gömman. Detta mästerliga näste av glädje. Detta mecka för unga framtida suputer.
Och sorgen i hans ögon. Först misstänkte han absurt mig. Men med skådespelartalanger som en ung De Niro vände jag snabbt på steken. 



"Jag vet exakt vad som har hänt" sa jag. Listigt.
och här börjar en monolog utan like.

"Helt uppenbart har en alkis kommit hit. Och han ville bli fett full. och så hittade han gömman. och drack. men sen märkte han att det inte var alkohol i och blev så jääävla arg att han kastade sönder alla andra flaskor. det förklarar också varför det finns en krossade glasflaska här borta". och så gick vi vidare dit jag lagt en annan flaska. 

Anders förstod aldrig att det var jag. Jag erkände brottet ett par år senare. Vår vänskap klarade sig med nöd och näppe.


onsdag 23 januari 2013

<>

Ni vet det där ögonblicket när man står och kissar och är någon annanstans i tankarna och misslyckas med att dra fram sin penis och inte märker det och istället kissar i byxorna och därför får ta en jävligt sen nattdusch och skura toalettgolvet?

Nähä.. men jag vet.


söndag 20 januari 2013

--

Jag hatar dom där dagarna när man inte fått något jobbpass, och man inte har några planer. Så man blir sittandes hemma. Jag vet inte hur det blev såhär att jag började ogilla dom egentligen.
Förut var det min bästa vän och nu helt plötsligt skyr jag det som pesten.

Jag känner mig dålig som sitter hemma. Och det är mer okej när man hade ett spel att spela ut, men nu har jag inte det. Och då borde jag gå ut. Men jag har inga planer, och jag har inte riktigt drivet heller för att planera.

En slags paradox. Och då borde man städa.
Men istället sitter man i kalsonger, sätter på en skiva och surfar runt på flashback.

Man är sig själv.

onsdag 16 januari 2013

Funny People

Ibland är människor roliga.
Typ Amandas kompis.
Som är full. Och börjar prata.
Och ni vet hur folk pratar när dom är fulla? Ja vanligt folk iaf...
Dom pratar "ärligt" och sådär, nästintill provocerade.
Nathalie var mer som wikipedia. På riktigt.

Hon började berätta om cassava. En afrikansk rotfrukt ursprungligen från sydamerika.
Hon berättade hur den kom till afrika, varför den var så praktiskt. Vilka användningsområden som fanns.
Hon berättade vad som gjorde den så god, vilka folkgrupper som oftast föredrog den. Hon la på fullt allvar ner minst en kvart på att berätta om denna fantastiska rotfrukt.
Och det slog mig, sådär i smyg. Fan vad folk fyllesnackar olika.
Vissa är skvallerbloggar, vissa är flashback och vissa är wikipedia.

måndag 7 januari 2013

Årskrönika med 70% lögner

2012 var ett år av paradoxer. Nej det var det inte.

Om 2011 var det roligaste året i mitt liv, var 2012 oväntat roligt. Och nyttigt. Eller kanske onyttigt. Tror jag gick upp några kilon.

Man kan säga att året präglades av några konkreta saker. Eller så säger man bara att man blivit personlig assistent och får arga polacker efter sig. Vet inte vad jag föredrar. En liten älskvärd dregglande tiger som spelar L.A Noire och skriker rasistiska glåpord finns förevigad på min dörr.

Jag har även varit i rymden.

Ofta dagdrömmer jag om vad jag borde göra istället för att dagdrömma.

Jag åt Kobe-biff i prag.
Jag spelade på Debaser Medis.
Jag slogs mot en Godzilla-liknande varelse på botten av en stor ocean.
Jag spelade in en demoskiva.
Jag startade nytt band.
Jag såg Sons of anarchy. (falskt)

Om 2011 var ett år där jag träffade många nya människor var 2012 ett år då jag istället sa tack och hej till många människor, mer eller mindre. Rensade 200 facebookvänner och kände mig vuxen. Sen kommer jag ändå på mig själv lägga till folk man träffar på fester såfort jag är hemma.

Jag var i venedig också ! Åkte gondol.

Sen har jag varit i Leksand också, åt grekisk mat där. Och hamnade nästan i slagsmål med ett gäng bönder för att jag verkligen definierade dryg stockholmare.

Jag träffade Jennifer LopeZ. PÅ RIKTIGT. Eller ja, hon gick förbi mig på mitt jobb i stan. Jag tror hon kollade på mig och försökte få med mig backstage. Men jag jobbade. Har arbetsmoral. Även om min chef alltid suckar och säger motsatsen och kastar saker mot mig och skriker Hitler-hälsningar. (KAN vara falskt, säger inte).

Jag såg Tom Petty. Efter 7 års väntan.
Och Soundtrack Of Our Lives definierade om mitt liv lite.

Och nu är jag en drake. 





 Min förhoppnings på 2013 är att ta tag i mitt själv lite. Som alltid.
Vem vet, kanske blir ett år av aktivt leverne? Annars hoppas jag att jag skriver musik och blir full.
Det duger också.
Här kommer en låt vi gjorde.