I hela mitt liv har jag varit hemmakär, en vanebunden person. Jag är personen som tvångsmässigt måste ha mycket ensamtid, som laddar mina batterier i avskildhet. Personen som längtar hem från semestern. Som saknar pasta&tonfisk&mozzarella när jag sitter på ett hotellrum i New York. Som bryter ihop på Arlanda när jag ska lämna min dåvarande flickvän hemma i en HEL VECKA.
Men för första gången så ville jag verkligen inte hem, jag ville bara packa om min resväska och åka vidare. Se något nytt, träffa någon ny, känna saker än mer.
Ibland tror jag att känslan av relevans är det jag söker mest i mitt liv, jag vill bara vara relevant. Jag vill spela roll. Jag vill betyda något för världen runt mina fötter oavsett om det är genom mitt musikskapande, eller genom en meningslös blogg (Denna är dock meningsfull). Oavsett om det är genom att folk öppnar sig för mig, eller om det är genom att nästla in sig i människors liv för att sätta ett litet avtryck, lämna ett litet bitmärke.
Jag vill inte bli en parentes som likt ett sandslott försvinner med första bästa våg. Ofta är dom bästa ögonblicken i mitt liv sorgligt nog stunder av total bekräftelse. När främlingar i mina ögon minns mig och saker jag gjort eller sagt. När folk kommer ihåg saker vi gjort tillsammans, när jag fått spela en essentiell roll i filmen av deras liv. Jag minns hur en gymnasiepolares brorsas kompis kommer fram på pendeln och börjar citera mig från en fest vi varit på. Det är nästan så att mina ögon tåras.
Eller när ett helt gruppboende vill ta selfies med mig för att dom sett mig som förband till Jens Hult. Jag lever med illusionen att dom där bilderna finns kvar och att dom inte bara frågade för att vara artiga.
Det här kan vara något fint, det kan leda till att jag finns där för människor och hjälper dom öppna upp sig själva. Att jag försöker hjälpa människor utvecklas genom att ta strider och att säga obekväma sanningar. Men det har också gett ett Messias-komplex, där jag går runt i världen med känslan av stordåd runt varje hörn. Där jag intalar mig, nästan utan distans, att allt jag gör är relevant. Som exempel : Just nu äter jag soppa, för jag är sjuk. Jag äter ALDRIG soppa. Så det är en stor grej. Så jag väljer att härmed officiellt delge er denna verklighet jag tampas med. Soppa, i burk. Felix, mustig soppa med skogssvamp. Den är god. 4/5. Anteckna gärna för det kommer att komma en liten frågesport sen med fina priser.
Jag tror att alla människor har det i sig, att vi kan förändras. Men det är som allt annat i livet, lättare i teorin än i praktiken, jag läste en bok som heter Kaosologi. Micael Dahlen tog upp vanor, jag blev helt såld. Jag tänkte att jag ville pröva, timingen var perfekt. Så jag började träna, varje dag.
Faktum är att jag lyckades träna minst 5 dagar i veckan i 5 månader. Så jag har gått ner 17 kg! Det är ju fint. Ska skriva ett tackmejl till honom någon gång. Det har dock gett mig hybris, är övertygad om att jag kan åstadkomma stordåd nu och har hittat nyckeln, så jag KAN ha köpt hemmastudioutrustning för nästan 10.000 kronor. Dags att skriva bidrag till melodifestivalen. Äntligen.
Jag skulle skriva om hur Marocko och London var, men jag kan fan aldrig hålla tråden.
Men jag lovar, jag kände mig otroligt relevant när jag klättrade i bergen i Marocko. När jag med faktiskt fara för livet (det var halt, det var inga skyddsnät men folk bar ändå påsar med ris på ryggarna upp för stegar) gick runt och såg en del av världen som jag aldrig sett förut, en dynamik i bergen och dalarna som ingen kamera gör rättvisa. En känsla av att vara så liten, så liten, men ändå så stor och stark.
Marocko var intensivt, nyckelordet är verkligen intensivt. Det tär på en att vara där, men det var helt underbart. Fantastiskt spännande kultur, trevligt folk (alla som inte vill sälja något) och god mat.
Det enda minuset är böneutropet som börjar cirka 4.30. Liksom VAFAN det håller på en halvtimme, snacka om att rubba skönhetssömnen.
Att avsluta sista kvällen med att ligga på ett svalt tak, helt ensamma och kolla ut över en stad så långt ifrån hemma det blir nästan. Det var meningsfullt. Det var karaktärsdanande.
Sen åkte jag hem, vände, drog till london. Såg fantastisk livemusik, levde dekadent och mack-fyllt. Tror jag nästan bara åt mackor. Jag hittade Primark, butiken i mitt hjärta. Och nu vill jag tillbaka till London igen, helst igår. Så härliga människor, bästa nattklubben i världen där dom spelar Nickelback och Bon Jovi och 30 Seconds To Mars.
Tack för mig bloggen. Jag vet att jag är dålig på att blogga, men jag har så mycket att säga och vet inte hur jag ska säga det. Och varje gång jag ska säga något så säger jag något annat istället och ingen orkar läsa allt det. Det här brukade vara en humorblogg, nu är det mest en följetong på min väg mot psykisk ohälsa.
"Ungefär början av 2017 märkte vi att det började spåra ut. Synd att ingen ingrep. Han var en reko kille, eller ja, han kunde varit en reko kille. Vi vet inte säkert."
