Har en teori numera om att "Uppsnärjd i det blå" handlar om en person med en grav cp-störning.
"Dom måste lära sig gå", det är vad folk säger när det är vi två.
Uppenbart, du har oftast väldigt svårt att gå om du har en cp-skada. Men
det är viktigt att verkligen öva på det, annars riskerar benen att inte
utveckla någon muskulatur och mer eller mindre förtvina.
Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln,
jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.
Vänner är skötarna, dom har vakna nattpass och kan inte sova.
Det är deprimerande självklart, att (försöka) stå framför spegeln och
inte vara nöjd med sig själv. Cp-skadade är ofta helt klara i huvudet
och den självinsikten kan vara deprimerande.
Du har vart ute i världen i flera år,
när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Ja, det blir lätt att man är inomhus helt enkelt beroende på hur personaltätheten ser ut.
"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Stesolid är VÄLDIGT vanligt mot epilepsi-anfall och det är väldigt
vanligt hos personer med en cp-skada. Dessutom blir det lätt mycket
"dramatik" när det gäller surt humör o.s.v eftersom att behöva hjälp mer
eller mindre dygnet runt är väldigt påfrestande. Min erfarenhet är att
cp-skadade ofta blir "drama-queens" till stor del.