Det är vi två. Vi går på en öde bro i ett öde landskap någonstans i
den norrländska natten. Det är mörkt och kallt och dött. Det är apatiskt
och samtidigt mer levande än vilken storstad som helst. Det är vatten
och liv, det är bara avsaknaden av mänsklighet som gör att det känns som
något annat. Det är mänsklig ensamhet definierat i ett vackert
ögonblick. Ingen bil eller människa så långt ögat kan nå.
Snart är det dag igen. Snart är det här förbi.
Snart
är det tillbaka till slentrianfylld vardag, till samma gamla tjat på
jobbet. Till samma konflikter man för med sig själv och med andra. Valen
och kvalen kring middagsval och ölsorter. Att orka diska. Att orka
tvätta. Att orka leva med den fånigt självklara vetskapen att ingenting varar för evigt.
Men här i den tysta natten håller du min hand.
Jag känner varje andetag du tar. Jag älskar hur du doftar. Jag vet
att varje gång jag håller om dig kan vara den sista. Det kanske redan
har varit den sista. Men du andas mot min bröstkorg. Jag vill fånga
varje ögonblick och blir alltid lika besviken när jag inser att jag inte
har ett bildminne, att jag inte kan återskapa något till perfektion. Det saknas alltid något, det saknas alltid substans.
Och när man står på den där bron och fryser om benen. Och hör trummorna
i marschtakt. När man inser att en hel skiva utan sång är bland det
mest perfekta som gjorts.
Då inser man också att viss musik får inte
spelas vid fel tillfälle. Den här skivan är 4.5 plus klockan 18. Det är
fina melodier och ljudmattor som är helt unika. Den är 10/10 klockan
03.30. Helt magiskt.
Och på en bro någonstans i ett minne eller i en dröm eller i en avlägsen framtid. Så är den för bra för att betygsättas. Likt musiken, så saknar man ord.
onsdag 20 februari 2013
Satori
Ibland har man hetsiga vänner som tjatar, du kan inte värja dig när ”Guns N’ Roses” kommer som mp3-fil på msn. När du hör introt till Sweet Child O Mine när du är ute och går och låter det definiera en hel sommar. När man äter glass på nätterna och promenerar och har hela livet framför sig med en nyfunnen vän. Och du kan nynna varje ton i varje solo som om du skrivit låten själv. Ibland läser man listor, ivrig att hitta bra saker innan sin kompanjon och lyssnar in sig i moderna klassiker för att vara ”först” för att ha ett litet försprång och för att få en paus för andning i jakten på alla dessa kulturella klenoder.
Och så ibland sitter man mitt i natten på en torrentsida döpt efter våfflor, man är onykter och vill höra något nytt. Är pretentiös och känner sig viktigare än Nelson Mandela och sorterar in sig i psykedelisk musik. Man hittar något som låter lite fränt. Och inser att den lilla chansen som fanns att man faktiskt var rätt ute, för en gångs skull verkligen stämde. Att man gjort ett kap. Och hela världen borde få veta det här.
Jag laddade hem denna skiva, och det slog mig direkt. Det är tyst, sen är det tyst. Sen kommer ett skrik. Det är inte ett avgrundsskrik, det är inte manligt. Det är som ett skämt egentligen. Det är en pastisch på Japan. Men du fastnar. Musiken är för omvälvande.
Det är en golgatavandring i en svart Stockholmsnatt där du är för full för att gå rakt. Det är lampor som tänds och släcks. Det är en total ofokusering på omvärlden. Och musiken maler på medan du inte kan fokusera din blick över huvudtaget.
Det är vilseledande och dirigerande på samma gång och när jag är inne i tredje spåret (alla heter Satori) så har jag hamnat någon annanstans. Det är pyramider nu. Det är slavar som marscherar utanför Faraons palats. Det är en gångtakt mer solid än pyramiderna själva. Och det är fantastisk musik.
Flower Travellin' Band – Satori (Digitally Remastered)
Att "Gilla"
Jag hatar tjejer.
Ni vet, dom där som sitter och kissar och skriver på alla sina väninnors bilder hur fina dom är. Bäst är dom klassiska "Amen sluta vara så snygg". Som om personen på andra sidan skärmen egentligen borde skära sig i ansiktet med en rostig kniv för att blidka avundsjuka människor.
Jag hatar tjejer.
För att dom envisas med att hyckla så otroligt på internet, på en annan nivå än killar.
Killar försöker bara ligga, en kille gillar din bild = han vill ligga. Tjejer gillar allt, för att dom vill att folk ska gilla allt. Vilket i sin tur innebär att ingen gillar något på en seriös nivå, allt blir ytligt och ingenting är på riktigt.
Jag är inte negativ eller sådär, men när jag gillar på facebook, då tar jag liksom sats. Jag sitter framför skärmen och försöker vara rakryggad, ler lite fånigt och verkligen ambitiöst klickar på gilla-knappen. Hoppas att det är mitt namn personen ska se överst och känna att "helvete, Hampus gillar det här".
Så ja, även om jag vill tro att folk reser sig framför datorn och håller upp en segernäve och tar fram en finöl varje gång jag gillar. Att människor ringer sina andra vänner och säger att "Hampus gillade min status idag, fan vad rolig jag har blivit. Tre i rad nu Bettan!! Tre i rad!!".
Även om jag vill tro det. Så är jag realistisk.
Max 4/10 gör så.
Ni vet, dom där som sitter och kissar och skriver på alla sina väninnors bilder hur fina dom är. Bäst är dom klassiska "Amen sluta vara så snygg". Som om personen på andra sidan skärmen egentligen borde skära sig i ansiktet med en rostig kniv för att blidka avundsjuka människor.
Jag hatar tjejer.
För att dom envisas med att hyckla så otroligt på internet, på en annan nivå än killar.
Killar försöker bara ligga, en kille gillar din bild = han vill ligga. Tjejer gillar allt, för att dom vill att folk ska gilla allt. Vilket i sin tur innebär att ingen gillar något på en seriös nivå, allt blir ytligt och ingenting är på riktigt.
Jag är inte negativ eller sådär, men när jag gillar på facebook, då tar jag liksom sats. Jag sitter framför skärmen och försöker vara rakryggad, ler lite fånigt och verkligen ambitiöst klickar på gilla-knappen. Hoppas att det är mitt namn personen ska se överst och känna att "helvete, Hampus gillar det här".
Så ja, även om jag vill tro att folk reser sig framför datorn och håller upp en segernäve och tar fram en finöl varje gång jag gillar. Att människor ringer sina andra vänner och säger att "Hampus gillade min status idag, fan vad rolig jag har blivit. Tre i rad nu Bettan!! Tre i rad!!".
Även om jag vill tro det. Så är jag realistisk.
Max 4/10 gör så.
tisdag 19 februari 2013
Hurt
I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain. The only things that’s real.
Trent Reznor måste någonstans känna sig lite bitter. Här skriver man en fantastisk låt, en låt som kommer gå till historien. Här åstadkommer man något få förunnat och gör det med bravur, med en egen ljudbild och ett helt eget sound.
Och så kommer en gammal countrygubbe och gör om den. Och snor den. Gör den till sin.
Det är som när ditt ex förlovar sig med sin nya och du inser att det liksom inte är du som gäller längre, det som var ditt är längre bort än horisonten och det är bara att finna sig i det. Som om man bäddar för någon annan och inte vet om man ska vara glad eller bitter.
Och allt bottnar egentligen i mervärde. Som begrepp.
När Johnny Cash gör ”Hurt” så är han ”hurt”. Han är nära döden, otroligt nära döden. Han är ensam, otroligt ensam. Och han är redo, otroligt redo. Det är den typiska sagan, för bra för att vara sann. Han blir änkeman från sin livs kärlek och ska dö för att få se henne åter. Han är nära förtvivlan och hamrar pianot frenetiskt, varje ord han sjunger är hans och ingen annans. Det är osminkat, osentimentalt och ändå på samma gång som om man kastat 400 kattvideor tillsammans med alla sorgliga Notebook-slut i historien in i stavmixern från helvetet. Det är så uppenbart vad man ska känna, men det är för genuint för att motstå. Bara för att det är uppgjort för en känslomässig explosion betyder det inte att den inte är på riktigt.
När jag såg videon första gången kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Det var så vackert på den där nivån att det är svårt att hantera. På den där nivån när man utan att ifrågasätta en sekund skriver under på att musik är själens språk.
Och ingen har en mer själslig röst än Johnny Cash.
Trent Reznor måste någonstans känna sig lite bitter. Här skriver man en fantastisk låt, en låt som kommer gå till historien. Här åstadkommer man något få förunnat och gör det med bravur, med en egen ljudbild och ett helt eget sound.
Och så kommer en gammal countrygubbe och gör om den. Och snor den. Gör den till sin.
Det är som när ditt ex förlovar sig med sin nya och du inser att det liksom inte är du som gäller längre, det som var ditt är längre bort än horisonten och det är bara att finna sig i det. Som om man bäddar för någon annan och inte vet om man ska vara glad eller bitter.
Och allt bottnar egentligen i mervärde. Som begrepp.
När Johnny Cash gör ”Hurt” så är han ”hurt”. Han är nära döden, otroligt nära döden. Han är ensam, otroligt ensam. Och han är redo, otroligt redo. Det är den typiska sagan, för bra för att vara sann. Han blir änkeman från sin livs kärlek och ska dö för att få se henne åter. Han är nära förtvivlan och hamrar pianot frenetiskt, varje ord han sjunger är hans och ingen annans. Det är osminkat, osentimentalt och ändå på samma gång som om man kastat 400 kattvideor tillsammans med alla sorgliga Notebook-slut i historien in i stavmixern från helvetet. Det är så uppenbart vad man ska känna, men det är för genuint för att motstå. Bara för att det är uppgjort för en känslomässig explosion betyder det inte att den inte är på riktigt.
När jag såg videon första gången kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Det var så vackert på den där nivån att det är svårt att hantera. På den där nivån när man utan att ifrågasätta en sekund skriver under på att musik är själens språk.
Och ingen har en mer själslig röst än Johnny Cash.
fredag 8 februari 2013
Hur världen kommer utvecklas med generationsskifte
Det kommer bli intressant att bli gammal, utan att överdriva kommer generationsklyftan kulturellt vara så mycket större än någon annan någonsin att det kommer omdefiniera hela världen. Säkerligen förgöra den också.
Jag menar, förortsslang på ålderdomshem.
"Walla.. om....du...baxar....mitt ....fika....ja....svär..."
Det kommer bli en stor förändring. Det kulturella. Att höra ett gäng åldringar sitta och digga Swedish House Mafia efter sitt mellanmål.
Istället för att pensionärer sitter och skickar insändare kommer facebook överflödas och säkerligen bli helt ute bland dom unga eftersom det kommer sitta tusentals pensionärer och ta ut sin frustration på offentliga forum. Sitta och säga att det var bättre förr.
Matkulturen kommer säkert bli helt omvänd. Ungarna kommer med isterband och vi försöker tvinga i dom kebabrulle och fredagstaco-mys.
Och ja, låt oss inte glömma.
Fåglarna kommer dö ut.
För vem fan kommer mata fåglar 2055?
Jag menar, förortsslang på ålderdomshem.
"Walla.. om....du...baxar....mitt ....fika....ja....svär..."
Det kommer bli en stor förändring. Det kulturella. Att höra ett gäng åldringar sitta och digga Swedish House Mafia efter sitt mellanmål.
Istället för att pensionärer sitter och skickar insändare kommer facebook överflödas och säkerligen bli helt ute bland dom unga eftersom det kommer sitta tusentals pensionärer och ta ut sin frustration på offentliga forum. Sitta och säga att det var bättre förr.
Matkulturen kommer säkert bli helt omvänd. Ungarna kommer med isterband och vi försöker tvinga i dom kebabrulle och fredagstaco-mys.
Och ja, låt oss inte glömma.
Fåglarna kommer dö ut.
För vem fan kommer mata fåglar 2055?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
