I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain. The only things that’s real.
Trent Reznor måste någonstans känna sig lite bitter.
Här skriver man en fantastisk låt, en låt som kommer gå till historien.
Här åstadkommer man något få förunnat och gör det med bravur, med en
egen ljudbild och ett helt eget sound.
Och så kommer en gammal countrygubbe och gör om den. Och snor den. Gör den till sin.
Det är som när ditt ex förlovar sig med sin nya och du inser att det
liksom inte är du som gäller längre, det som var ditt är längre bort än
horisonten och det är bara att finna sig i det. Som om man bäddar för
någon annan och inte vet om man ska vara glad eller bitter.
Och allt bottnar egentligen i mervärde. Som begrepp.
När Johnny Cash gör ”Hurt” så är han ”hurt”. Han är nära döden,
otroligt nära döden. Han är ensam, otroligt ensam. Och han är redo,
otroligt redo. Det är den typiska sagan, för bra för att vara sann. Han
blir änkeman från sin livs kärlek och ska dö för att få se henne åter.
Han är nära förtvivlan och hamrar pianot frenetiskt, varje ord
han sjunger är hans och ingen annans. Det är osminkat, osentimentalt och
ändå på samma gång som om man kastat 400 kattvideor tillsammans med
alla sorgliga Notebook-slut i historien in i stavmixern från helvetet.
Det är så uppenbart vad man ska känna, men det är för genuint för att
motstå. Bara för att det är uppgjort för en känslomässig explosion
betyder det inte att den inte är på riktigt.
När jag såg videon första gången kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Det var så vackert på den där nivån att det är svårt att hantera. På den där nivån när man utan att ifrågasätta en sekund skriver under på att musik är själens språk.
Och ingen har en mer själslig röst än Johnny Cash.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar