onsdag 23 december 2015

Har en teori numera om att "Uppsnärjd i det blå" handlar om en person med en grav cp-störning.

"Dom måste lära sig gå", det är vad folk säger när det är vi två.
Uppenbart, du har oftast väldigt svårt att gå om du har en cp-skada. Men det är viktigt att verkligen öva på det, annars riskerar benen att inte utveckla någon muskulatur och mer eller mindre förtvina.

Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln,
jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.

Vänner är skötarna, dom har vakna nattpass och kan inte sova.
Det är deprimerande självklart, att (försöka) stå framför spegeln och inte vara nöjd med sig själv. Cp-skadade är ofta helt klara i huvudet och den självinsikten kan vara deprimerande.

Du har vart ute i världen i flera år,
när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Ja, det blir lätt att man är inomhus helt enkelt beroende på hur personaltätheten ser ut.


"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Stesolid är VÄLDIGT vanligt mot epilepsi-anfall och det är väldigt vanligt hos personer med en cp-skada. Dessutom blir det lätt mycket "dramatik" när det gäller surt humör o.s.v eftersom att behöva hjälp mer eller mindre dygnet runt är väldigt påfrestande. Min erfarenhet är att cp-skadade ofta blir "drama-queens" till stor del.
__________________

fredag 19 juni 2015

Bob Dylan finns inte

Bob Dylan är en metafor för livet. Bob Dylan finns inte.

Jag är ung, jag är 10 år. Jag vill ha sötma. Jag vill ha enkla fläckfria melodier med fläckfria framföranden, jag vill inte ha motvind, jag vill inte ha rynkor. Jag vill ha en välrakad, nyduschad pojkbandsaura. Musiken ska liksom en fantasyfilm vara en tillflykt från verkligheten. Jag vill ha någonting som lever för alltid, någonting evigt. Som Batman, eller Luke Skywalker.

Sen blir man mindre ung, man blir myndig. Mer verklighetsförankrad. Mer cynisk och depraverad. Och här kommer Dylan smygande genom gränder i natten. Det är skränande munspel, gåtfulla ord utan sammanhang, det är en kraxande kråka som kommer in fel och bryter melodierna. Det är en man som inte ger någon vad den vill ha, men ändå ger alla allt. Det är livet. Och du får det du letar efter. Även om det inte alltid är det du sökte.

Det är när du omfamnar Bob Dylan precis som du omfamnar en totalt likgiltig känslomässigt rubbad fader som du också omfamnar dig själv och livet. Du kommer också bli en dekadent vilsen själ, precis som alla innan dig och precis som alla efter dig. Du kommer också ge upp flera gånger om, gå fel, du kommer förlora jobb och vänner. Du kommer vara ensam och skadad. Du kommer dö.





Bob Dylan är min följeslagare, han är mina vänner, flickvänner, familjemedlemmar.
Bob Dylan är arbetsplatser, han är drömmar, han är utopiska scenarion som aldrig lämnar mitt huvud. Han är vänskapsrelationer som likt is under ens fötter börjar spricka för att sen rubba allt som bär dina fotsteg. Han är ögonblicket när du vaknar och inte kan somna om och tvingas fäkta illa mot alla äckliga tankar som försöker slå rot i ditt huvud.




Men Bob Dylan är också en efterfest man aldrig vill ska ta slut, när du kan förpassa demonerna dit dom hör hemma. Bob Dylan är också emotionella stöldräder på hotellrum. Han är att ligga på golv och svettas i en rosa dimma. Han är brottning på golvet i en pissoar. Han är fyra väggar som kryper närmare. Han är en öppen kista på ens farbrors begravning och den första döda människan man någonsin ser. Någon dag kommer han vara synen av ens föräldrar, liggande döda. Stirrandes ut i en evig tomhet med intentionen att aldrig mer säga ett ord till någon.

Bob Dylan är inte Robert Zimmerman, Bob Dylan är en fantasykaraktär som portionerar ut verkligheten och går hand i hand med oss mot den oundvikliga döden. Enda skillnaden mellan Gandalf och Bob Dylan är att jag ska se Bob Dylan i oktober. Det som återstår av honom. För att andas in några av hans andetag. För att jag fortfarande lever, och känner.
Och det viktigaste är att känna saker.


https://open.spotify.com/track/01iAOMbcLLQ0xvZcAr9xgv

Bob Dylan - Emotionally Yours

En glömd låt, på en av hans mest hatade skivor.

Come baby, find me, come baby, remind me of where I once begun
Come baby, show me, show me you know me, tell me you’re the one
I could be learning, you could be yearning to see behind closed doors
But I will always be emotionally yours

söndag 15 februari 2015

Livet - Och sånt där

Livet är uppdelat i två kategorier, det personliga planet och det professionella planet. 
Det personliga planet är kul, det är att läsa böcker och bli bildad. Att pröva en drog och dra en krogrunda, att dansa fuldans och sjunga "Vandraren" på en efterfest. 
Det professionella planet däremot kräver fokus och en slags anpassning till omvärlden, du måste få omvärlden att acceptera och mer eller mindre respektera dig, det är svårt.
 Om jag kunde säga något till mitt elvaåriga miserabla jag hade det varit "Var konsekvent och fokuserad på det du gör och är bra på." 
Han hade nog inte förstått något och allt hade blivit precis likadant, men om han hade förstått vad jag menar hade han förstått att det viktiga är att vara ärlig mot sig själv och det man vill.
Om jag fick ändra något i mitt liv hade jag liksom bara tvingat mig själv att öva på instrument och kanske ta en joggingrunda ibland, jag känner ingen desperation att tjäna pengar och ha en hög utbildning. Det är ändå inte den jag är.
Jag vet att jag är en stor fisk i en liten sjö, att jag är anekdoter runt en bardisk. Bra jävla anekdoter som får med sig folk och som framhäver mig själv i god såväl som dålig dager, ärliga anekdoter med en rolig touch. Jag vill vara en person som fångar historier och berättar dom, som fångar människor i musik och skapande. Som förevigar saker.

Jag vet att jag inte är en ultradriven duracell-människa som pluggar och jobbar och har råd att köpa ett fint hus. Jag kanske skulle vilja vara det ibland, men jag vet att jag inte är det. Alla försök jag gjort att vara som alla andra har bara slutat med att jag inser att jag är bättre på att vara mig själv.  
Jag vet att jag inte kan vara bra på allt, jag är ohändig, lat, har ingen disciplin. Jag är faktiskt rätt kass på det mesta, slarvig i matlagning, glömsk, stökig, narcissistisk.

Men, ja. Människor har svagheter som tur är, så jag är inte ensam om det. Och jag tror att man kan bli ganska genomgående nöjd med sin livssituation om man känner att man får utlopp för den man är. Har du en ventil mellan ditt yttre liv och din insida kommer du att kunna motivera din fortsatta existens med att du har ett syfte. Alla behöver känna sig relevanta.



Ibland vaknar jag på morgonen, hör alarmet. Jag liksom sätter mig upp i frustration och säger att jag hatar livet. Slår näven i madrassen och frustar. Jag avskyr att gå upp på morgonen, jag avskyr att spatsera konstant i detta repetitiva hamsterhjul dag ut och dag in, men jag motiverar mig med skapandet. Jag ska fånga min familj, mina vänner, mina relationer och mina känslor i skapande. Jag ska låta varje dag och varje händelse vara relevant. När min farbror går och dör ska jag skriva en låt om alla mysterier han lämnade bakom sig, när min mormor gått och dött ska jag spara in några töntiga citat hon konstant återkom till och någon gång använda i en låt det också.

Och om jag sitter uppe på natten med gott sällskap och bollar såna här tankar, men är lite lite orolig att den andra motparten inte helt tar mig och mina åsikter på lika stort allvar som jag gör. Vilket i sig är absurt, men inte helt otänkbart.
Då ska jag skriva ett blogginlägg om det. Och manifestera mina tankar som om dom spelade roll, och så kan ni trycka "gilla" så är ni med och agerar i det här. Och tillsammans blir vi en enhet.

söndag 8 februari 2015

Matlagning med Melissa & Evelina



Dramatiska barn

Jag jobbar som en del av er kanske vet med barn. På ett lämpligt sätt, relativt. Jag kanske inte har det bästa inflytandet alla gånger, svär en del. Men jag försöker mitt bästa liksom.

Barn är väldigt underhållande stundtals, jobbat en del med en ung tjej. Ungefär 8 år.
Rätt gullig men lite små-agressiv, en riktig sån som vill ha sin vilje igenom.

Vi är i ett litet lekrum och hon leker med något och säger att hon är kär i mig, jag försöker byta ämne.

"Så.. vad ska du bli när du blir stor?"
- Jag ska vara med dig..
"Jaha.. så.. hehe.. då kanske vi kan spela i band tillsammans, du kan spela trumpet!"
- Nej... jag ska föda dina barn. 

Det är svårt att ge respons till det, faktiskt.
Eller när är på skolgården häromdagen och hon slår till mig och en annan som jobbar där säger till.

"Varför slår du Hampus?"
- Han.. är.. dum
"men man ska inte slåss"
- Han ska DÖ.. I Tyskland... 


Kommer inte våga åka till Tyskland inom ett par år.


måndag 2 februari 2015

teXt

Silence, like a whisper
As you slowly call my name
I see the curtain fall, we're not the same
Beneath me, I hear the panic
As nothing here remains
The fire in your eyes could light the rain


Sundown, I see you smiling
This could be our last dance
I try to seize the fragrence of our past
You come closer, "I'm not afraid of dying"
"I'm afraid of growing old
Of where I will end up broken and alone"


Longing for the pictures I seized when you left
I went blind by the wishes, I stapled to my chest

söndag 1 februari 2015

Mina tio minuter i NSF

Jag har alltid haft en förkärlek för provokation, på gränsen till överdriven och osund. I mina yngre år ofta obalanserad och på fel sida av gränsen, vilket innebär att jag aldrig kommer bli statsminister. Jag har helt enkelt mer än ett spöke i garderoben, mer än en Hitler-mustasch på bild.

Däremot har jag aldrig stått bakom en främlingsfientlig politik, jag är uppväxt i en öppensinnad familj liksom. Med det sagt, så har jag inte alltid varit speciellt klok i mina beslut.

Jag var tretton år och hängde med 3 kamrater. Vi var ute och hängde som man gjorde på den tiden då en av oss pratade med en kompis i telefon, vi skulle möta upp ett gäng snubbar någonstans, ingen "biggie". Kompisen var iofs en ökänd rasist, men det spelar väl ingen roll?

Vi kommer till Märstas enda bio och möter där ett tiotal personer i en grupp, dom sätter upp flyers och är lite högljudda, vi blir obekväma. Dom har någon slags möte och diskuterar, vi står mest på sidan och hänger, jag tror inte jag säger ett enda ord.

...Förrän dom samlar i en klunga och ska ta en gruppbild "till hemsidan". Då smyger jag mig närmare och säger att vi också vill vara med, det är som om jag tar på mig ett cyklop, jag ser bara möjligheten att få synas på internet, att bli känd eller något. Jag ser uppmärksamhet. 
Vi är med på bilden, vi är glada.
Dom är glada, dom introducerar oss, skriver ner våra namn, förklarar att vi är fantastiska som tagit detta steg. Och sen får vi typ hundra stickers vi ska sätta upp runt i Märsta som säger "Bevara Sverige Svenskt". 

Besvikelsen. Ja vi visste att det var en drös idioter, men SÅHÄR låg nivå på budskap liksom? Jag tog mina stickers och drog iväg, slängde dom lite diskret i en sopkorg och drog hem och spelade datorspel.

Efter en vecka hade resterande i vårt fyrmannasällskap fått panik över att vi skulle hamna på deras hemsida, jag hade inte reflekterat över det. Men som tur är så tog dom ner bilden. 


tisdag 27 januari 2015

När jag vill vara snäll

Jag jobbade extra förut med att bygga scener i Globen/Hovet/Annexet, ett ganska bra extrajobb med nätter och lärorikt men ändå slappt arbete. En möjlighet att få känna sig som en normativ man för en gångs skull där man gick runt och bar på saker och kopplade ihop sladdar.

Dom flesta som jobbade där var trevliga, men jag var inte så social. Gick mest runt och funderade över livet, men ibland försökte man. Med mediokra resultat.

Börjar dra kablar med en snubbe som heter Nils. Han är trevlig, vi småpratar lite.
I detta skede har jag mitt förra band som hette "The Difference". Ett ganska kasst otight charmigt band som spelade på pubar. Jag nämner att jag spelar musik, han säger att han också gör det. Att han är trummis i ett band som ligger lite på is.
Här går jag in i en slags kurator-roll, frågar varför dom ligger på is och sådär. Dom hade visst bytt medlemmar, jag vet hur det är så jag stöttar lite.
Frågar om dom ska giga något och han säger att "Jag vet inte hur mycket folk vi kan dra i stockholm, så det är svårt att boka.". Han säger INGENTING om storleken men på sättet han säger det antar jag att dom inte är något speciellt, så jag är lite artig. Jag bjuder till stort och erbjuder min paradrätt.

- Vill ni spela förband till oss på bryggeriet i Märsta? det är en sunkig men charmig pub och det kommer ofta en del folk.

Han ser obekväm ut, harklar sig. "Nja.. jag vet inte.. vi spelar nog för olika musik.. och.. vi ska nog boka Annexet sen. Vi heter Dark Funeral."

Jag sjönk sakta genom jorden. Jag har just erbjudit ett band med 1 miljon (!!) facebooklikes att spela förband till oss på en sunkig pub.
Livet..


Zombieapokalypsen

Det är sommar. Det är 2014.
Jag ligger och sover i soffan, det är varmt så jag har sovit i soffan ett par dagar. Jag har varit onykter dagen innan, jag vaknar upp. Det är ekande tyst överallt, klockan har stannat. Mobilen saknar täckning. Strömmen är borta.

Jag yrar runt i kalsonger, ingenting verkar funka. Jag kollar ut, inte en käft, ingenting lever förutom någon enstaka fågel. Helt plötsligt inser jag det, "Oh helvete, zombieapokalypsen är här".
Det tar mig ändå förvånansvärt många sekunder att inse att jag är ironisk i tanken. Jag hinner på fullt allvar börja tänka på överlevnad, glädjas åt att jag har 60 burkar tonfisk i skafferiet. På riktigt.

Sen slår det mig att zombieapokalypsen ändå vore bättre än det öde som nu väntar mig. Om mänskligheten gått under är jag iaf speciell. Nu sätter jag mig i soffan och äter choklad och pillar mig i naveln och väntar på bättre tider.
"kan jag somna om?" Klockan är antagligen runt 14 så det känns lönlöst. "Ska jag gå ut och gå?", tanken slår mig på samma sätt som tanken att man ska skaffa gymkort. Jo.. tanken är god. Men skärp dig, vi har viktigare saker för oss.

Strömavbrott är mysigt om man är med någon annan människa. Som barn älskade jag strömavbrott, när pappa drog fram ficklampan och vi fick känna oss levande. Nu var det mer misär. Ren skär misär.
Sånt man gör en dokumentär om, och rekonstruerar händelseförloppet.


Jaha

Jag förstår besvikelsen som ni alla känt. Jag ser hur Johannes och Petrus och grabbarna suckar kollektivt när Jesus droppar att "Jo.. jag ska offra mig för mänskligheten och dö nu. Så.. ja.. vi hörs. Vi får ta en öl nån dag sen."

Jag var likt Jesus tvungen att lämna er ett tag. Jag hade slut på inspiration och ett semikaotiskt liv, jag behövde ladda batterierna och samla nya anekdoter att dra. Jag behövde odla mer skägg och skaffa mer visdom för att kunna profetera som jag en gång gjorde.

Men jag är här, eller hur? Som en pappa i en Hollywood-film återvänder jag och det är huvudsaken. Inga frågor, bara svar. Helst svar på onödiga saker, typ vilka låtar man ska lyssna på när man bajsar och vilka magasin som lämpar sig bäst att klippa kollage av.

Jag inleder med att lista fem saker jag inte tycker om.

  1. Att gå upp på morgonen
  2. När jag jobbar i skola och får gratis lunch och det är fisk utan panering. 
  3. Vädret, förutom varma höstdagar.
  4. Sveriges politiska läge. 
  5. Att gå och lägga sig på kvällen.