tisdag 24 september 2013

.A

Att prata telefon när man är nyvaken är inte min styrka.
I morse ringde "Läkare utan gränser" som jag sökt jobb hos.Vi småpratar, jag försöker vakna till.

"Ja men vad vet du om Läkare utan gränser då sen innan eftersom du ville jobba här?"
- Ja alltså.. ni är ju typ.. sådär.. bra.. som ger saker till läkare.. som inte har gränser."


En läkare utan gränser.

fredag 20 september 2013

Ain't It Just Like The Night? Nattmusik ba

Natten är fri och ger mig mer än någon annan. Och nattmusik, detta magiska fenomen. Att försöka definiera nattmusik är lite svårt, folk misstar det ofta för enbart lugn musik som om det är tempot eller avsaknaden av abstrakta ljud som ger det sitt epitet. Nattmusik handlar i grund och botten om att du på natten är ensam med musiken och precis som efter en runk är man ofta som ärligast när man är ensam. Man behöver alltså ärlig musik, musik som du kan lita på. Musik som talar sanning och inte förvrider din verklighet mer än nödvändigt.

På natten älskar jag fortfarande Tom Petty, Stooges är fortfarande tuffa som läderjackor på sunkiga barer. Beatles är i ur och skur kanske det bästa som hänt världen, men min apostel, min religiösa övertygelse bottnar mestadels och utmynnar totalt i Bob Dylan.

Han funkar bäst i ensamhet och allra bäst i ensamhet på natten. Visst kan du ligga och krama om någon, men du vet att han är sparsam då, att han håller inne vissa saker, att han inte är helt bekväm i att se dig med någon annan. Bob vill att du ska hänge dig fullt ut till honom, att du ska se storheten i tonartshöjningen i "Senor", du ska inte kunna missa den.

Visst kan du ha honom på en efterfest, på en förfest ger han för mycket verklighet. Visst kan du ha sex till honom din sjuka jävel. Visst kan du sitta med ett kompisgäng och dela upplevelsen, men även om dom älskar honom så älskar ni honom alla på olika sätt. Det är som om man var tvungen att ha flera partners och vara med alla samtidigt, trots att en av dom gillar din humor mest, den andra din seriösa sida och den tredje gillar mest faktumet att du gör henne lite mindre tragiskt ensam kalla höstnätter. När man ska dela på Dylan följer man oftast inte sitt hjärta och riskerar att återigen bli utan.


Men han är inte som alla andra, han är en röst av trovärdighet och sans i en värld som saknar resonligt beteende. Han är en profetisk poet som säger det du känner innan du ens vet vad känslor är, som förutspår ditt liv innan du tagit dina första stapplande steg. Han är soundtrack till ditt liv, till dina relationer, till dina missöden och dina lyckliga stunder. Han är associationlekens mästare som för dig till okända platser i ditt sinne där du hittar alla fragment som gör dig till dig. Om du hittar dit utan honom sen kan du också bli ett geni eller åtminstone framstå som ett.

Bob Dylan är inte som alla andra, han är inte som någon annan. Han är ofelbar. Det är absurt tänker ni, det är pinsamt och ett idoliserande på nivå med Beliebers tamejfan mumlar någon annan. "Du har förlorat det" skriker en tredje.

Ja antagligen.

http://www.youtube.com/watch?v=D_b9jdjmoNE
Nattmusik - min lista med nattmusik

onsdag 11 september 2013

onsdag 4 september 2013

Linus gästbloggar - Våra larvigaste bråk - Lista

Hej nu skriver jag ett efterlängtat gästinlägg här  på bloggen, det må vara tradigt, detta fenomen att ”blogga”, men jag ska göra ett försök!

För er som  fortfarande läser kan jag förklara att blogginläggets kärna är min befogade kritik mot Hampus, mer  narcissistisk människa har jag aldrig stött på i  hela mitt liv.
Faktum är att han redan i princip skrivit en självbiografi om sig själv, han stjäl skämt och one-liners och  gör dom till sina  egna. Han är helt enkelt en parasit på livsglädje, likt en fästing drar han ur energin ur människor runtomkring sig och absorberar den likt den blöja full utav piss han är.
Inget  illa menat mot Hampus, men vår vänskap är så ytlig den kan bli.
Givetvis har vi genom åren haft löjliga tjafs och jag ska gå igenom dom absolut larvigaste här i bloggen.

3.Queens VS Brooklyn
Vi är oense om vilken stadsdel i New York som är kriminellast, Hampus hävdar Brooklyn,  jag hävdar Queens, en rad av helt faktalösa påståenden senare bidrar till en knäpptyst och spänd tågfärd. Vi tar upp det med en massa andra människor och blir sura om dom ej håller med oss. Vi drar hiphop-referenser utan samband och är sådär arroganta som bara två rövhål kan bli.

(Intressant notering från Hampus : Brooklyn är den del där flest mord begås)

2.Peace and Love-Badbollen

Det  sparkas och skojas lättsamt mitt på dagtid mellan konserterna och ölandet på en badboll, alla trivs och uppskattar lättsamheten, då från ingenstans kommer hampus med en glidtackling som trappas upp i fullskaligt slagsmål, Badbollens en gång uppskattade glädjje var som bortblåst och stämningen sänkt likt Titanic-Båten.

1.Vax-Kudden
Det är fotbolls-VM  (eller EM?) och vi är ett glatt kompisgäng som tar några öl (Surprise Surprise!).
I min soffa ligger en kudde jag sovit med som jag använt som nackstöd under kvällen,
Jag dyker ut på en cigarett och kommer tillbaks mitt i den anarki som gör mig upprörd!
Hampus har håret fullt med Dags-Vax och befinner sig lutandes med nacken mot kudden.
Jag reagerar häftigt och ber honom ta bort kudden. HAN VÄGRAR!
Ett förvånat kompisgäng betraktar nu två stycken 5 åringar som kastar skällsord till höger och vänster, det slits i kudden och handgemäng uppstår, frustrationen hos båda parter stannar i TIMMAR och illusionen av en trevlig fotbollskväll höll sig vid  att vara blott en fantasi.

Fotnot.
Hampus har en ytterst feg försvarstaktik som består av att lägga sig på rygg och sparka mot folk inte alls långt ifrån en uppochned-vänd krabba. Vilket givetvis gör ASET svåråtkomligt för fysisk utdelning.

Så för att sammanfatta det hela:
Fuck Hampus
Fuck Hampus Blogg

Fuck Stenen , Saxen OCH Påsen!


 

Min vän Linus - Den där dumma

Jag sitter hemma hos Linus en sen sensommarkväll när kylan börjat bli påtaglig, när solen börjat dejta andra och när vintern nalkas med en påträngande känsla precis som jag känner när jag har mozzarella i kylen som väntar på att bli en del av mig.
Vi spelar musik och umgås som vänner ibland gör, vi lyssnar på musik och pratar om livet, vi snackar lite löst om hur kul och samtidigt hemskt det vore att bo ihop med varandra.
Vi skojar och skrattar och står i, vad kul vi har? Haha oj oj.

Linus säger att vi aldrig ska köra "Sten-sax-påse" mot varandra för att jag alltid vinner. Men han ger snabbt med sig, vi kör "Påse" bara. Man får bara göra påse.
Efter ett försök ändrar han sig, vi kör "Sten Påse" och får bara använda dom två, saxen är förbjuden.

Det intressanta är att jag spelar med på det jag TROR är ett skämt, jag skrattar gott åt det och vi kör.
Jag ser hur vi båda gör påse till den grad att våra armar krampar och en av oss faller ihop på golvet i spasmer och skriker efter vatten för att släcka den eld av frustration och sorg och vattenbrist som uppstått. Jag ser hur vi ska fortsätta i en kamp om uthållighet och jag är beredd på det. Redo.

Vi börjar.

*Påse - Påse*
Såklart liksom. 

*Påse - Sten*

Och ridå. 
Jag tror inte mina ögon, vad fan gör han? Driver han med mig? Vill han inte spela?
Han suckar högt och säger "VAFAN" eftersom han alltid förlorar. Jag skrattar osäkert, trollar han mig?
Det tar ungefär tio sekunder i förvirringens dimma innan den lättar och han skriker ut.
"Amen HELVETE JAG ÄR SÅ DUM.
Det är tyst igen, jag ser honom i ögonen, är han på riktigt?
"Amen helvete, det GÅR ju inte att vinna med stenen, hur dum är jag?"


Jadu Linus, skalor räcker inte till.



tisdag 3 september 2013

Reality doesn't do it for me

Det är alltid så jobbigt när en person som inte bara varit en del av ditt liv utan snarare varit den större delen av ditt liv försvinner. Det är som att du tappar en del av dig själv, alla internskämt som blir oanvändbara, alla minnen som förlorar sin plats i den sociala ruljansen.

Det här ögonblicket när man känner doften av slut och får lite panik, när alla fina minnen inte spelar någon som helst roll. När man säger hejdå och vet att det här är början på något nytt, det kan ses som positivt. Men alla uppföljare är inte "Gudfadern 2". Tänk om mitt liv blir "Hajen 4", då kan jag likagärna dö typ. Hatar Hajen 4. Riktig skitfilm.






Det är något med vanebrytande som är skrämmande, livet stannar aldrig upp så alla tryggheter som finns är väldigt rogivande. Det är desperata försök att omformulera nuet till något mer. Och vem vill inte vara trygg på riktigt? Älskar att kunna låsa dörren om mig och ligga i sängen och lyssna på musik. Jag är så trygg där. Och mottaglig för musik.

Jag hatar också när alla stora ord man sagt till en person urholkas, det kan även gälla andra situationer. Man spelar i band med någon och planerar massa grejer, väver ihop drömmar och scenarion, smider planer och det kittlar i magen av tanken på dom. Och sen ba, hej åren gick och verkligheten kom och ingenting vi sagt kommer någonsin hända.

Jag hatar verkligheten, och Hajen 4. Tack för mig.

måndag 2 september 2013

123456

Jag var på efterfest i Lördags.
Förutom den uppenbara surrealismen, att jag inte var nära vän med någon på hela festen egentligen. Att det var fett chill och sånt där och att kung-Rickard gjorde risotto på morgonen innan vi drog hem.

Så inträffade det otroliga!!!!!
Ett tag, var vi kanske 12-13 personer där. Och INGEN spelade gitarr. Alltså förstår ni? Det var en hemmafest utan Wonderwall. Det var underbart.
Drömmer om något liknande igen, men jag vet att jag är naiv.