Jag sitter hemma hos Linus en sen sensommarkväll när kylan börjat bli påtaglig, när solen börjat dejta andra och när vintern nalkas med en påträngande känsla precis som jag känner när jag har mozzarella i kylen som väntar på att bli en del av mig.
Vi spelar musik och umgås som vänner ibland gör, vi lyssnar på musik och pratar om livet, vi snackar lite löst om hur kul och samtidigt hemskt det vore att bo ihop med varandra.
Vi skojar och skrattar och står i, vad kul vi har? Haha oj oj.
Linus säger att vi aldrig ska köra "Sten-sax-påse" mot varandra för att jag alltid vinner. Men han ger snabbt med sig, vi kör "Påse" bara. Man får bara göra påse.
Efter ett försök ändrar han sig, vi kör "Sten Påse" och får bara använda dom två, saxen är förbjuden.
Det intressanta är att jag spelar med på det jag TROR är ett skämt, jag skrattar gott åt det och vi kör.
Jag ser hur vi båda gör påse till den grad att våra armar krampar och en av oss faller ihop på golvet i spasmer och skriker efter vatten för att släcka den eld av frustration och sorg och vattenbrist som uppstått. Jag ser hur vi ska fortsätta i en kamp om uthållighet och jag är beredd på det. Redo.
Vi börjar.
*Påse - Påse*
Såklart liksom.
Och ridå.
Jag tror inte mina ögon, vad fan gör han? Driver han med mig? Vill han inte spela?
Han suckar högt och säger "VAFAN" eftersom han alltid förlorar. Jag skrattar osäkert, trollar han mig?
Det tar ungefär tio sekunder i förvirringens dimma innan den lättar och han skriker ut.
"Amen HELVETE JAG ÄR SÅ DUM.
Det är tyst igen, jag ser honom i ögonen, är han på riktigt?
"Amen helvete, det GÅR ju inte att vinna med stenen, hur dum är jag?"
Jadu Linus, skalor räcker inte till.