God Jul.
Ibland glömmer jag bort hur viktig Håkan Hellström är för mig. Det är som att man tar honom för givet, jag menar.. han tillför ju alla. Det känns inte speciellt.
Jag var inte där först heller, ogillade honom rätt länge. Vet inte var jag blev frälst liksom, men det kan ha varit i ett ögonblick av total dekadens. Liggandes i min säng på tvärvägen. Jag har aldrig känt mig längre bort från livets gnistor och passion, aldrig känt mig närmare att bara ge upp och bli en flytande sörja i ett dike.
Och så hörde jag hans Way-Out-West-skiva. Det är intressant ibland hur musik som ändå är själens språk kan ta ett steg till. Det är som Mats Sundin när Sverige ligger under med 5-1 och vänder till 6-5. Det är någon som kliver fram och gör det som behövs för att ta sig vidare. Det är någonting i och runt hjärtat som vaknar till liv och ställer sig upp och säger ifrån. Det är när självömkan får vika sig undan för en seriös önskan att faktiskt skapa sig själv.
Jag tror jag gick och köpte pizza efter det, men faktum kvarstår. Det var viktigt.
Han fortsätter mala fram allting man känner om kärlek och drömmar och meningslöshet. Han är en färgglad bomb i Broder-Daniel-Apatin som spränger ur ångesten och mixar den med lite optimism innan han limmar ihop den igen. Det finns hopp efter allt.
Dessutom inspirerar han, jag menar. Han stjäl ju en hel del. Men han väcker också tankebanor eller legitimerar ostiga uttryck man inte vågat sig på tidigare.
Det är något med svänget, rytmerna. Det är en schweizisk armekniv i musikformat. Det är förfest och efterfest och fest i ett. Det är bakismorgon och dekadens och samtidigt livets absoluta höjdpunkt.
Tack Håkan Hellström för att du finns. För att du gör musik som speglar hela mitt liv. Per Bjurman förstod allt.


