tisdag 24 december 2013

Håkan Bråkan Hellström

God Jul.


Såg han den där filuren Håkan för några dagar sen, det var magiskt. Jag finner stort intresse vid och älskar verkligen situationer som ger mervärde, lukten av rök och brandlarmet som får utrymme när musiken stängs ner mitt i en pulserande låt. Alla som halvspringer ut när jag desperat håller mig kvar för att få stå längre fram. Den själsliga vetskapen att det inte kan brinna, att det bara är en möjlighet att komma längre fram. Det droppande svettet. Den intima spelplatsen och närheten till en människa som betyder så mycket för mig.

Ibland glömmer jag bort hur viktig Håkan Hellström är för mig. Det är som att man tar honom för givet, jag menar.. han tillför ju alla. Det känns inte speciellt.
Jag var inte där först heller, ogillade honom rätt länge. Vet inte var jag blev frälst liksom, men det kan ha varit i ett ögonblick av total dekadens. Liggandes i min säng på tvärvägen. Jag har aldrig känt mig längre bort från livets gnistor och passion, aldrig känt mig närmare att bara ge upp och bli en flytande sörja i ett dike.

Och så hörde jag hans Way-Out-West-skiva. Det är intressant ibland hur musik som ändå är själens språk kan ta ett steg till. Det är som Mats Sundin när Sverige ligger under med 5-1 och vänder till 6-5. Det är någon som kliver fram och gör det som behövs för att ta sig vidare. Det är någonting i och runt hjärtat som vaknar till liv och ställer sig upp och säger ifrån. Det är när självömkan får vika sig undan för en seriös önskan att faktiskt skapa sig själv.

Jag tror jag gick och köpte pizza efter det, men faktum kvarstår. Det var viktigt. 

Grejen med Håkan är att han pratar i generella termer på ett väldigt ärligt sätt. Han säger saker som mediokra töntar som Winnerbäck och Maggio också säger, men han säger dom på ett sätt som får en att känna att "Shit exakt så är det" istället för att "Oj vilken öppen dörr du sparkade in nu din fula fan". Han fortsätter att med skiva efter skiva spotta ur sig ärlighet och genuinitet.

Han fortsätter mala fram allting man känner om kärlek och drömmar och meningslöshet. Han är en färgglad bomb i Broder-Daniel-Apatin som spränger ur ångesten och mixar den med lite optimism innan han limmar ihop den igen. Det finns hopp efter allt.
Dessutom inspirerar han, jag menar. Han stjäl ju en hel del. Men han väcker också tankebanor eller legitimerar ostiga uttryck man inte vågat sig på tidigare.

Det är något med svänget, rytmerna. Det är en schweizisk armekniv i musikformat. Det är förfest och efterfest och fest i ett. Det är bakismorgon och dekadens och samtidigt livets absoluta höjdpunkt.
 

Tack Håkan Hellström för att du finns. För att du gör musik som speglar hela mitt liv. Per Bjurman förstod allt.
Om du inte blir eremit så blir aldrig ditt liv din ensak 
Du blir en bricka i ett spel och förringas som en leksak
Folk som är rädda för ensamhet söker sällskap.
Folk som mig, som är bekväma framför spegeln. Vi finner sällskap.
Vi kan vaggande dansa tills daggen förnimmats
När natten blir till morgon kan vi blott försvinna
Du vet inget om sanningen, om hur det är att brinna
Du har aldrig brunnit för annat än din lust




måndag 16 december 2013

Essensen av livet - "jag har aldrig"

Runt ett fint söndagsmiddagsbord en sen sensommar-fredag sitter en grupp ungdomar i en föräldrafri situation, alkoholen genomsyrar umgänget och sociala situationer som annars inte skulle uppstå får utrymme att utmynna i alla möjliga moraliskt förfärliga minicrescendon som ändå bara dör ut i ingenting. Det som kunde ha blivit så mycket mer och som dagen efter ändå blir uppblåst i halvfiktiva skildringar av en verklighet som inte riktigt blev av. Det är gymnasietid, det är naivt leverne och den tiden i livet då man utvecklar vem man är som person samtidigt som man hoppas att få ligga.

Det är här man sätter prägel på sig själv, det är här, i Filip Nilsson's vardagsrum som man bestämmer väg i livet. Det är ungdomar som kör "jag har aldrig" och det är tanken på att fan, meningen med livet är att vinna den här jävla leken. Att vinna innebär att dricka på tok för mycket, men det är också ett bevis på att man faktiskt levt. Det här är en lek som måhända är oftast för snuskig för att vara givande men ändå är otroligt fascinerade. Det är en social bucketlist man kastar fram och tillbaka som en liten tennisboll. Det är en möjlighet för folk som inte tar för sig socialt att ändå få utrymme att med en så pass mer eller mindre passiv gest som att dricka kunna bekräfta eller dementera vem man är. Var man varit. Var man är på väg.

Den där chocken när någon gjort något med någon som man inte hade en aning om, och förhoppningen om att vara den som förundrar människorna nästa gång man spelar. Att man vill vara personen som står i centrum och som "varit med om saker", som har anekdoter och historier som räcker och blir över kväll efter kväll efter kväll. Jag fick känslan där och då och den är fortfarande kvar i mig, att alla dom där klychorna om att "livet är till för att levas" faktiskt stämmer.

Livet är till för att maximera sin minnesbank på ett genuint sätt utan att krysta fram det. Att följa sitt hjärta och ångra saker man gjorde istället för saker man aldrig gjorde. Vägen till den naiva illusionen av lycka kantas av besvikelser men grundmålet är nog att i slutändan bli om inte nöjd så ändå bekväm i var man varit, vem man varit och med vilka man varit.

Meningen med livet är att dricka på nästan allt i leken "Jag har aldrig". 
 (På bilden körde vi den leken hos Filip Nilsson, fick rota igenom alla mina fb-bilder)


måndag 2 december 2013

MITT EGNA KLIPP - Carl Bildt-MashUp











Jag har suttit nu och jobbar ska ni veta. För att NI ska få ha lika kul som mig. Här är en Mash-Up med Carl Bildt möter Eminem. Exklusivt för er.

söndag 1 december 2013

Jag är CP säger Dennis.

Ibland kommer man på sig själv med dumma saker. Som att när man går över vägen där det inte är övergångsställe så skriker man till lite för sig själv, som ett introvert primalskrik i ren och skär rädsla, fast man inte är rädd. Som för att ge en patetisk adrenalinkick till vardagen. Som att man spelar teater med sig själv och sen blir man irriterad och ifrågasätter det samtidigt som man fnittrar över hur fjantigt det är och i samma veva blir ännu mer irriterad för att man får sig själv att skratta åt efterblivna saker när det inte ens finns någon där att se det.

Sen så skriker man saker framför spegeln och skrattar, hoppar lite galet och vet att man borde spärras in. Men man vill inte.

Eller som idag, jag sitter och lyssnar på en låt. Efter ett tag börjar jag sjunga med som om jag aldrig gjort något annat. Efter halva låten känner jag att "shit vad jag kan den här låten bra." Jag blir liksom seriöst imponerad av hur min röst och sångarens nästan går ihop till en. Känner en genuin stolthet. Jag kan varje ord och det bara flyter på som en ström av själslighet. Det känns underbart, tills jag inser att jag lyssnar på mig själv.



Dennis säger att jag är Cp men det är inte sant.