torsdag 27 april 2017

Mina bästa konserter jag gått på - del 1

Vad gör en konsert bra?
En av livets stora frågor, en fråga utan konkreta svar.
Teorier och hypoteser brottas i symbios med enkla raka svar som "bra ljud".
Det är enklare att svara på frågor om meningen med livet, sådant går att mäta. Konserter är så subjektivt det går att bli, förutom om aftonbladet ska betygsätta Springsteen.

En konsert är en manifestation, det är ett samarbete. En passiv publik kan bli en ström i havet som drar ner dig i fördärvet. Men en intensiv publik kan polera en bit kol till en diamant. Samtidigt måste banden leverera, det kanske kan finnas en emotionell koppling också. Vissa konserter åldras fantastiskt bra som vin, andra missfärgas med åren som tänder.

Jag har sett mycket musik live, vissa saker kom i rätt tid och fick därför enormt genomslag. Jag var 17 år och såg Alice Cooper iförd indianskrud på Peace&Love. Jag var så lycklig, det var så häftigt. Balla riff, bra refränger, häftig scenshow. Jag stod vid ett hörn ganska långt fram och dansade, sjöng, skrålade. Det var så sjukt häftigt att höra låtar man bara sett till på "Absolute rock"-skivor i verkligheten.
Jag var mottaglig och oerfaren, jag sökte något. Jag ville leva, jag ville känna mig vuxen och vara med om saker.
Hade jag sett det idag hade det på sin höjd blivit något fint nostalgiskt över några öl. Ett "Gubben håller än" och sen hade jag gått vidare.



Samma sak med Kiss, jag köade utanför arenan hela natten i februari för att få biljetter. Jag krigade för dom. Det var mitt stora barndomsband och jag var så exalterad. Konserten i sig? Ja den var rätt B, i efterhand. Visst njöt jag på plats, men jag antar att mitt intensiva ogillande av Gene Simmons som person gett allting en fadd eftersmak. Jag ska se dom om några veckor med min pappa, är inte så förväntansfull men det blir säkert kul att försöka vitalisera den gamla gubben (Inte Gene simmons) och få ut honom.




Andra konserter har utomstående attribut som höjer, jag såg Iggy & The Stooges först på Peace&Love, ett helt okej gig. Det var bra liksom. Eftermiddag, skön sol, lite dans. Minns egentligen ingenting. Jag tänker aldrig på den här spelningen, drar aldrig upp den.

Sen såg jag dom igen i ett monsunregn. Min mobil gick sönder av allt vatten, skorna såg aldrig mer dagens ljus, eller något annat ljus för den delen. Det var löjligt mycket regn, sådär så att folk borde dött eller sålt sina ägodelar och köpt en båt för att jordens undergång är nära, det var löjligt mycket kaos. Vemod, sorg, ensamhet, misär.

Från ingenstans i det lilla återstående dagsljuset kommer Iggy Pop ut i spöregn och åska. Han slänger av sig jackan och går barbröstad ut mot vädergudarna och visar vem som bestämmer. Han var ett vilt djur som slog sig mot bröstet och visade att vi minsann inte gjorde fel som trotsade ovädret. Han visade att vi gjorde det här tillsammans. Det var kamp. Och självklart blir det här viktigt för mig, precis som personer som gått ut i krig tillsammans och får en obeskrivlig vänskap så fick jag och Iggy en unik relation där och då.

Jag såg Iggy på gröna lund förra året också, till min förvånan var det ruggigt bra. Det var mörkt och lite kallt, det var dystopisk musik och ett mörkt sound. Det var riktigt snuskigt.
Det var antagligen sista gången jag såg honom, hette för övrigt "Stooges" på dom flesta community-sidorna jag hängde på som en hyllning. Fun House är en av världens bästa skivor någonsin.

Ska fortsätta raljera om gig sen, men ni vet jag måste jobba också.




fredag 21 april 2017

Sista gången jag träffade min farmor

Jag drömde om min farmor inatt, jag drömde att jag var i hennes gamla lägenhet och att hon var på väg att dö. Vi sa hejdå, det var vackert och stämningsfullt. Hon var närvarande på ett sätt hon inte var dom sista åren i sitt liv på grund av demens.

Jag vaknade klockan 4. Det var både vemodigt och vackert, jag vill tro att drömmar hjälper oss i livet. Att drömmar ska problematisera och väcka tankar. Jag vill gärna tro att eftersom människan är mer komplex till sinnet än dom andra djuren, så ska vi också sätta större värde i saker som annars kan tas för givet. Skapande, kultur, drömmar, känslor, traditioner.

Så jag vaknar klockan 4, och min första tanke är att jag vill ringa min familj och spendera mer tid med dom. För att det snart kan vara för sent.
Min farmor dog i november förra året, en ganska klassisk död. 82 år gammal, dement, sjuk, skröplig. Sakta men säkert tynade hon bort innan hon fick vila i frid.
Samma farmor var seriöst min bästa vän fram tills jag var 15 år. En person jag ofta föredrog att umgås med framför vänner, en person jag alltid kunde söka mig till. Jag går in i hennes lägenhet dit jag har egen nyckel, farmor är alltid hemma. Vi spelar kort, jag dricker läsk. Vi pratar om livet, långa raljerande samtal med analyser och funderingar värda att tas på allvar. Minnen och drömmar möter matlagning och folkmusik.

När jag var liten var farmor den viktigaste personen i mitt liv, när pappa inte lyssnade och var för pragmatisk och hård så fanns hon där med empati och värme. När mamma var hysterisk och irrationell så fanns hon där med sans. När mormor och morfar var så överdrivet jäviga i mina föräldrars skilsmässa att det knappt gick att prata med dom så var hon i alla fall lite måttligare, lite mer nyanserad och lite mindre intresserad av pajkastning.
Vi har aldrig sagt ”Jag älskar dig” på pappas sida av familjen, men ändå har jag alltid känt farmors kärlek så otroligt starkt.

Jag drömde om farmor inatt och att vi sa adjö. Fast det var en helt onödig dröm. För vi fick ett farväl som var värdigt alla hollywoodfilmer i historien. Ett gemensamt slut så lökigt att jag knappt själv tror att det faktiskt hände, fast jag var där.

Farmors minne blev sämre och sämre med tiden så till sist hamnade hon på sjukhuset. Hon glömde bort var hon var och vilken tid hon levde i. Hon levde i loopar där allt gick runt och runt. Samma frågor, samma känslor, samma mönster. Min farmor var död. Jag kunde se hennes kropp och höra hennes röst, jag kunde krama henne och småprata men ingenting fastnade och inget nytt kom ut.
Hon hamnade på ett sjukhem och ingenting förändrades egentligen, hälsan gick upp och ner men ingenting fastnade. Varje dag var en ny värld, en guldfisks värld. Och slutligen började kroppen säga ifrån, allt mindre näring kom in, allt mindre kraft fanns att tillgå. Varje besök slutade med att hon bönade och bad om att ”snälla gå inte, lämna mig inte ensam.” Det var allt jobbigare att prata med henne, skuldkänslorna rann över.
Till slut var hon inte längre kommunikativ. Jag åkte dit med min mamma för att säga hejdå, jag visste att hon inte skulle gå att prata med. Men jag vill säga hejdå till hennes skal. Till hennes kropp. Se henne en sista gång.
Jag tog med mina hörlurar.



Vi kommer in, hon ser redan död ut. Min mamma pratar men hon får inget svar. Allt är tyst.
Mamma säger ”Hampus är här för att träffa dig.”
Det är som om någon startat stråkar i bakgrunden och Steven Spielberg ropat ”tagning”.
Farmor vaknar till liv, hon öppnar ögonen och reser sig i sängen.
-     
Jag har blivit singel två dagar innan, jag är inte emotionellt stabil för fem öre och tårarna börjar rinna direkt. Jag ber min mamma gå ut. Det här är min och farmors sista stund och jag är inte tillräckligt bekväm för att visa känslor offentligt. Farmor ska ändå dö, så hon kan inte skvallra liksom.
Mamma går ut. Min familj är väldigt rak ska ni veta, så tro inte att jag är psykiskt sjuk.
Men jag sätter mig bredvid farmor.
”Farmor, du är sjuk och ska dö. Så jag är här och vi ska bestämma vilken låt du vill ha på din begravning.”
Farmor är närvarande på ett sätt hon inte varit på flera år.
Vi lyssnar tillsammans, jag spelar upp ”Lyckliga gatan”.
Min farmor ler, hon sjunger med. Hon vill ha den på sin begravning.
Hon tar min hand. Jag spelar fler låtar, hon lyser upp som en sol. Det är verkligen den sista natten med gänget, jag fylls av allvar.
Det här är sista gången min farmor hör musik, jag gråter hejdlöst.
Jag sitter här berikar hennes känsloliv, jag färglägger henne en sista gång, jag låter musiken förföra henne som den gjort genom hela livet, en sista dans, en sista sång, en sista gång. För min farmor som levt för musik exakt hela livet. För min farmor som gillar Thåström trots att hon stör sig på att han svär i låtarna.  
Jag stänger av musiken, tårarna faller, hon kollar på mig.
”Jag har väntat på dig”. Säger hon.
”På att du ska komma hit, jag har väntat.”
Jag kan inte ens svara, jag bara  gråter.
”Jag är klar nu. Du kan gå nu. Jag älskar dig. Det har jag alltid gjort.”

Jag håller hennes hand, jag berättar hur mycket jag älskar henne. Hur mycket hon betytt för mig genom hela livet. Och jag suger i mig varje sekund, det är det starkaste ögonblicket i mitt liv. Jag har aldrig varit närmare någonting någonsin. Allting står still.
Jag ger henne en lång kram, en sista kram. Det kan vara den sista kramen hon får i sitt liv, så jag håller i den ett par sekunder extra.
 Jag säger hejdå, jag går. Hur går man när man går ut från någon en sista gång? Jag går baklänges så jag inte ska missa något. 
Och sen dog hon. 
Världens bästa farmor. Även om jag såklart är jävig, så min åsikt kan inte riktigt tas på allvar.

Tack för allt.

söndag 9 april 2017

Egocentri - Behind this mirror

Jag tänkte vara lite narcissistisk för en gångs skull.
Vissa skulle påstå att det rentav är ett karaktärsdrag och skrika "Du är alltid det din jävel". Men jag tycker jag är måttlig med det. Och eftersom jag antagligen aldrig kommer få riktiga magasin att skriva artiklar om mig och mitt liv får jag väl helt enkelt göra det själv.
Både för ert nöje (nåja..) men i synnerhet också för min egen skull för att kunna gå tillbaka och se vad jag egentligen pysslat med.

Jag tänkte dissekera kreativa saker jag själv gjort, inte allt. Men ett par saker, med ett par tankar. För att jag ändå tar det på allvar. Kommer inte dissekera konstiga youtube-klipp från gymnasiet där jag sjunger om islam,  inte än i alla fall.

Jag tänkte börja med låten "Behind this mirror". Det är en viktig låt för mig, det är första gången jag var med och skapade något som verkligen lät som det skulle. Alla låtar vi hade gjort innan var på låtsas, det var demos, det var prototyper, det var skisser och tankar och riktningar.
Helt plötsligt hade vi en låt.

Behind this mirror skrevs också på ett lite kul sätt eftersom jag skrev den med Linus, men vi blev osams. Riktigt jävla osams. Jag tyckte att vi skulle ha en gästartist på en låt på ett gig, som skulle peta Linus, för att vi andra gick i samma klass så vi skulle ha en klass-låt.
Linus har aldrig varit personen med mest distans, så han hoppade av bandet.

Så låten skrevs klart när vi var osams, texten är skriven till honom. Otroligt pretentiös, otroligt svulstig, men ändå lite fin.

Jag tycker genuint det är en bra låt. Den har ett snyggt ljudlandskap för att vara 5 helt inkompetenta snubbar som skulle spela in och mixa 4 låtar på 2 dagar med hjälp av en ljudkille som inte riktigt ville vara där.

Dessutom är videon helt värdelös men ändå charmig, det är mest ett kollage från vår tid som band, men det är en fin tid i livet som jag minns med värme. Det var så mycket inkompetens, så lite uppoffrande. Vi drack öl och snackade skit, spelade lite musik och drömde stort.

Jag har blivit den där gubben som drömmer mig tillbaka, till vårt första gig och känslan att stå på en scen och känna sig hemma. Att få stå i centrum, som jag hade längtat hela mitt liv efter att få stå i centrum. Så outhärdligt det måste varit för min omgivning.

Den här låten avrundade hela vårt band, vi körde ett sista gig på Debaser Medis (rip) och jag fick stagediva. Träffade bara en snubbe och vi båda åkte i backen. Ändå värt.

Vi fick ut så mycket mer av det bandet än vi förtjänade, det blev hela vår identitet. och jag älskar namnet, The Illiterates. Analfabeterna, självklart med en ironisk touch eftersom jag ansåg mig vara sveriges bästa textförfattare. (Jag säger inte att jag inte är det, jag har bara inte bevisat det än)

Dessutom har låten ett riktigt bra solo i mitt tycke. Hela låten fångar tidsandan för oss riktigt bra.
Såhär lät mitt liv när jag var 21 år.

Religionens paradox och livet och gud

Jag älskar religion, jag hatar religion.
Det är ett av mina största intressen, jag spenderar en betydelsefull del av min fritid med att läsa om och lära mig mer om religion.
Religion är otroligt berikande i mitt liv, det är historia, det är förståelse, det är filosofiska aspekter.

Jag älskar att läsa om Jesus och saker han sa, en progressiv människa i mångt och mycket som stod för sunda saker. Jag älskar att läsa om interna stridigheter mellan Antiochia och Alexandria, konflikterna om huruvida Jesus var en människa med gudomliga inslag, eller en gud med mänskliga inslag.

(Helt klart vann fel sida eftersom det är SÅ mycket mer logiskt att Jesus var en människa. Varför skulle han annars förbanna sin fader på korset? Varför skulle han annars inte lämna mer bakom sig med en större tydlighet om han faktiskt visste att han skulle dö?)

Men jag hatar religion. Religion är ett virus som förpestar världen, religion får människor att kriga mot varandra, det blir ett verktyg för förtryck.

Det allra värsta är hur folk som kan vara så sansade, så sunda, ändå släpper precis allting när det kommer till religion. Hur en normalt funtad människa kan tro blint på något utan att ifrågasätta. Inte det minsta.

Det finns människor som är beredda att dö för en jävligt gammal bok och myterna den innehåller. Människor som anser att andras värde definieras i deras sätt att tolka något som inte går att bevisa.
Det är så jävla sjukt, jag kan inte säga att gud inte finns, faktum är att jag mer eller mindre tror på gud.

Jag tror på att vår existens är mer komplex än vi har förmågan att förstå, jag tror att vår existens har fler lager vi inte kan se, inte kan tyda och att det vi kallar gud egentligen är naturen och naturens lagar.



Jag kan sträcka mig så långt att vi faktiskt borde tillbe en gud, men vi borde kalla den för "Moder jord". Vi borde se jorden och dess rikedom som en gåva, för det är den. Vi lever i ett ögonblick i någon avlägsen del av universum och vi är universums SINNEN, vi är ögon som kan se det stora vi är del av och uppskatta det. Vi kan kolla på ett vattenfall och liksom bekräfta vattenfallets existens, se hur fullkomligt vattnets kretslopp är.

Människan har fått hybris och gått för långt och antagligen har vi redan fuckat upp så pass mycket att vi kommer dö på grund av det.
Men det är ändå intressant, vi är i den mest intressanta av tider. Vi har precis allt och ingenting, vi har möjligheten att tänja på mänsklighetens gränser, springa fortare, hoppa högre, ta del av allt. Smaker, dofter, platser, känslor, musikstycken.

 
(Låt som vi skrev om moder jord.) 

Ändå sitter religiösa människor och vill begränsa oss, ta bort känslor, lustar, intryck. Tygla oss, hålla oss tillbaka. Dom vill förtrycka våra liv och kedja fast oss som hundar.

Jag tycker inte västvärlden per automatik har rätt, jag tycker vi har bidragit med en jävla massa ont i den här världen, men jag tror på riktigt att essensen av mänskligt liv ligger närmare coca cola och oskyddat sex och att sen åka bil med pinsamt hög musik för att man har tråkigt än att bara hanka sig fram för att överleva. Vi tog stegen för att inte vara djur, då borde vi göra precis allt vi kan för att vara mer. 
Jag tror inte på att medvetet begränsa sig mer än nödvändigt. Folk runt hela jorden drömmer om att få ta del av vår välfärd, våra förfäder har DÖTT för att vi ska få komma hit. Min farfars farfar levde hela sitt liv utan att ens veta vad taco-smak är. Eller få se ett annat land. Då borde vi också uppskatta den möjlighet vi har fått och utnyttja den på ett sunt sätt. Känna tacksamhet.