Det slog mig när jag satt och funderade en dag som alla andra dagar, den sanna definitionen av lokalpatriotism är inte kopplad till stolthet kring kända människor / lag (om man inte är efterbliven dalmas eller värmlänning) eller event utan snarare en förkärlek till det lokala matutbudet.
Ja inte kolgrillen, sällan dom asiatiska syltorna. Det är inte heller dom där fina ställena i utkanten som få av mina läsare (och jag själv) tagit del av.
Men kebabhaken och pizzeriorna, en kebabtallrik smakar liksom inte likadant på två ställen.
Och lokalpatriotism är ungefär som när man tar efter sina föräldrar i vilket smör man vill ha, vilken "styrka" man har på mjölken och om man är en potatis-bitch eller som i mitt fall en pasta-fanatiker av rang.
Jag är lokalpatriot för att jag är övertygad om att pizzan / kebaben i Märsta 1990-2011 (ungefär) är svårslagen på riktigt. Har nostalgiska med tårar i ögonen-minnen av gympass med Anders som vi alltid varje gång avrundade med att sitta på en lekplats med campana's 39kr för en enorm kebab med bröd + dricka. Dom var så jävla goda att jag känner empati för alla er som blev utan.
Jag kommer ihåg sommardagar när man gick ner till Tingvalla Pizzeria dag ut och dag in, billigaste stället i mannaminne. När jag och Åberg bodde ihop och ensamma försörje Sicilian Slice.
Kommer ihåg efter Judo-träningen som liten unge när jag fick ta hem en räkpizza för pappa. Det var ren och skär magi från valsta konditoriet.
Jag tror att man får en rätt tydlig mall av hur saker "ska smaka" och därmed behöver kebaben i Halmstad verkligen slå på stort för att kunna ta plats. Ribban är satt.
Det jobbiga är att att världen blivit en grå plats nu, tycker inte dom håller måttet längre. Känner mig som Pete Seeger när Dylan tog folkrocken i en helt annan riktning. Och här står jag kvar och drömmer mig bort liksom.
tisdag 21 januari 2014
fredag 17 januari 2014
Fistful Of Love
Det bästa med musik är friheten den bär med sig, att olikt en filmscen kunna tolkas precis hur man vill alla gånger. Att man kan ta den ur sin kontext och våldföra sig på den som om den var den sista korvskivan i paketet klockan 03.30 när man raidar sitt kylskåp sönder och samman.
Det bästa med musik är när man hör en låt som "Fistful Of Love" och knuffar den från sin ordinära handling, in till ens eget känslospektrum och kastar den mot en vägg av frustration. Låter den växa i takt med volymen och nå sitt orkestermajestätiska crescendo samtidigt som man nästan exploderar.
Den inleds med Lou Reed, denna döda ikon och hans uppläsande av en dikt. Det är inte så att dikten kan stå själv och bära alla våra bördor, men med den rösten bakom sig växer den sig kolossal. Kolossal och betydelsefull.
Sen vävs det vidare, det är sårbarhet på riktigt.
Jag älskar när musik fångar det sårbara i situationer. När det inte är för tillrättalagt utan känns som att det kunde spelats in live i en källare, en nedbruten amerikansk transa i en destruktiv relation, en kappsäck med dödslängtan och livsångest och så en röst från himlen sänt. In med lite stråkar, in med lite passion.
Jag älskar hur låten verkligen suger tag i en, hur man kan spela den gång på gång på gång, år efter år efter år och fortsätta förundras av hur den når delar inuti en man inte visste att musik kunde nå.
Om Dylan stimulerar mitt intellekt är det någonting djupt inne i min rygg som vill ut när jag hör det här, det är någonting som försöker korsa min mage och kräla vidare. Det är obehag och välbehag som likt en sötsur sås lämnar mig med en tudelad känsla. Vad väcker den egentligen?
Det är en sån här låt som får en att drömma om att hoppa ut i ett publikhav, att skriva låtar som kan påverka andra människor, få folk att våga vara pretentiösa om musik. Helst på natten, man kan inte skriva sån här vedervärdig smörja på dagtid. Då har man liksom.. plikter att göra.
Jag tycker musik är bra.
Det bästa med musik är när man hör en låt som "Fistful Of Love" och knuffar den från sin ordinära handling, in till ens eget känslospektrum och kastar den mot en vägg av frustration. Låter den växa i takt med volymen och nå sitt orkestermajestätiska crescendo samtidigt som man nästan exploderar.
Den inleds med Lou Reed, denna döda ikon och hans uppläsande av en dikt. Det är inte så att dikten kan stå själv och bära alla våra bördor, men med den rösten bakom sig växer den sig kolossal. Kolossal och betydelsefull.
Sen vävs det vidare, det är sårbarhet på riktigt.
Jag älskar när musik fångar det sårbara i situationer. När det inte är för tillrättalagt utan känns som att det kunde spelats in live i en källare, en nedbruten amerikansk transa i en destruktiv relation, en kappsäck med dödslängtan och livsångest och så en röst från himlen sänt. In med lite stråkar, in med lite passion.
Jag älskar hur låten verkligen suger tag i en, hur man kan spela den gång på gång på gång, år efter år efter år och fortsätta förundras av hur den når delar inuti en man inte visste att musik kunde nå.
Om Dylan stimulerar mitt intellekt är det någonting djupt inne i min rygg som vill ut när jag hör det här, det är någonting som försöker korsa min mage och kräla vidare. Det är obehag och välbehag som likt en sötsur sås lämnar mig med en tudelad känsla. Vad väcker den egentligen?
Det är en sån här låt som får en att drömma om att hoppa ut i ett publikhav, att skriva låtar som kan påverka andra människor, få folk att våga vara pretentiösa om musik. Helst på natten, man kan inte skriva sån här vedervärdig smörja på dagtid. Då har man liksom.. plikter att göra.
Jag tycker musik är bra.
lördag 11 januari 2014
Anders & Planeten Bajs
Det finns ögonblick man aldrig glömmer i livet, såna där meningslösa saker som man inte hade behövt komma ihåg. Hur jag och Anders sitter hemma hos Ronny, en dubbelt så gammal snubbe som oss där man kunde hänga som 14-åring och dricka och sånt där. Han var en skön snubbe, en vänlig själ och antagligen jävligt vilsen när man ser tillbaka på det. En sån där person som ville vara omtyckt och antagligen inte passade in så bra i sin egen ålderskull med barn och seriositet.
Kommer ihåg hur vi ägnar en halvtimme, på fullt allvar, åt att lyssna på polyfoniska ringsignaler och lägga munnen mot den och göra "wawa"-ljud.
Kommer även ihåg min och Anders kanske bästa konflikt någonsin. Familjehedern och allt sånt där.
Jag och Anders umgicks konstant, där och då var det nog i brist på annat delvis, men vi följdes åt. Jag var lite ledare, Anders var lite starkare. En ganska funktionell terrorbalans men vi bråkade ändå rätt ofta, jag tror att nånstans här fick Anders en insikt och så stog vi ute en dag och han berättade om den.
Anders - DET ÄR VI INTE ALLS DIN JÄVLA FITTA!
Anders jagar mig runt huset, vi står och slåss på baksidan. Jag slåss för mitt liv, Anders drivs av ett sådant orimligt hat. Ett begär att skada, hans ögon är svarta som natten och han vill se mig blöda. Som tur är kom hans mamma ut på balkongen, suckade lite först och skrek sen.
Anders mamma - Amen för HELVETE sluta bråka.
Vi vände 90 grader, gick runt huset från varsitt håll och skulle in i samma port. Dessvärre gick vi ju lika snabbt och det var lika långt från båda hållen. Så vi kom samtidigt, jag var mer rädd än arg och stog en bit ifrån och såg honom gå in.
Det var det sista jag någonsin såg av Anders. Eller ja, inte riktigt. Men det kunde vart.
Kommer ihåg hur vi ägnar en halvtimme, på fullt allvar, åt att lyssna på polyfoniska ringsignaler och lägga munnen mot den och göra "wawa"-ljud.
Kommer även ihåg min och Anders kanske bästa konflikt någonsin. Familjehedern och allt sånt där.
Jag och Anders umgicks konstant, där och då var det nog i brist på annat delvis, men vi följdes åt. Jag var lite ledare, Anders var lite starkare. En ganska funktionell terrorbalans men vi bråkade ändå rätt ofta, jag tror att nånstans här fick Anders en insikt och så stog vi ute en dag och han berättade om den.
Anders - Ja alltså, vi brukar ju bråka och så, men jag är en förändrad person numera Hampus. Jag kan inte bli arg.Anders slutar le, blir seriös på en sekund. Sen börjar några tårar leta sig fram bakom ögonen. I samma sekund som den första tåren dyker ut så kommer också en knytnäve. Ett hav av ilska och ett jävla skrikande.
Jag - vadå inte bli arg?
Anders - Ja alltså, oavsett vad du säger eller gör kan du inte göra mig arg. Det går inte. Jag blir inte arg längre.
Jag - Okej, synd för du är en ful tönt.
Anders - Du kan inte göra mig arg hampus, det är meningslöst.
Jag - Okej, du är meningslös. Och en ful äcklig tönt.
Anders skrattar lite överlägset. Han vet att ingenting jag kan säga gör honom arg.
Jag - Okej, du och din pappa är från planeten bajs. Ni äter bajs. Ni är som bajs. Bajsfamiljen Eriksson.
Anders - DET ÄR VI INTE ALLS DIN JÄVLA FITTA!
Anders jagar mig runt huset, vi står och slåss på baksidan. Jag slåss för mitt liv, Anders drivs av ett sådant orimligt hat. Ett begär att skada, hans ögon är svarta som natten och han vill se mig blöda. Som tur är kom hans mamma ut på balkongen, suckade lite först och skrek sen.
Anders mamma - Amen för HELVETE sluta bråka.
Vi vände 90 grader, gick runt huset från varsitt håll och skulle in i samma port. Dessvärre gick vi ju lika snabbt och det var lika långt från båda hållen. Så vi kom samtidigt, jag var mer rädd än arg och stog en bit ifrån och såg honom gå in.
Det var det sista jag någonsin såg av Anders. Eller ja, inte riktigt. Men det kunde vart.
fredag 10 januari 2014
New York - Del II
Jag har en ovana, ni tänker nog inte på det. Men
jag skriver stundtals saker på den här bloggen och lämnar en dörr
öppen för att jag ska fortsätta på samma tema, typ göra mina
vänner till pokemon, förändra världen, ge tips i vardagslivet.
Jag sa även att jag skulle skriva mer om New
York, dom mest hängivna fansen suckade antagligen, skrattade lite
grann och sa "haha ja men tjena, det är ju som tidigt 2011 när
han utlovade oss sina vänner omstöpta till Pokemon, han missar
aldrig en möjlighet att göra oss besvikna"
Jag kastar ingen skit på er för att ni känner
så, det är fullt rimligt efter alla svek. Men precis som en
frånvarande pappa kommer jag nu här med lite extra julklappar till
er, ni får inte bara ren fakta utan även en film med New
York-outtakes. Vad sägs om den?
New York var en fantastisk resa, med lite distans
till resan och efter vissa som anklagat oss för att likt USA fejkade
sin månlandning ha fejkat vår New York-resa så ska ni lite mer
kött på benen. Det här var en resa som på flera sätt påverkade
mig för livet. Inte bara kolesterolet.
New York är inte en riktig stad, det är som ett
stort nöjesfält. (Quote av Linus) Det finns attraktioner för
precis alla, vi var i en stad i över en vecka och hann ändå inte
se varken Wall Street eller någon betydande del av Manhattan, det
fanns liksom saker i varje gatuhörn som fascinerade. Förutom där
vi bodde. Det området var så jävla tråkigt att jag fan dog.
Det bodde BARA judar där, och ingen kunde
(läs:ville prata) engelska, till och med affärerna hade bara
hebreiska skyltar och det fanns bara judiska sällskapsspel. Inte
monopol, konstigt nog.Sen kollade folk sjukt snett på oss. Kände mig så mycket mer hemma i "ghettot".
Det jag älskade mest med New York var känslan av
tillgänglighet, om vi så satt på en Pulp-Fiction-osande diner i
utkanten av ett spansktalande slumområde eller om vi köpte ”Shaq
O'neal”-fruktjuicer med flippade färger i mitten av Harlem innan
vi träffade vår polare ”Makavelly O.G” så kände vi oss om
inte hemma så åtminstone seriöst välkomna.
New York hade också den där vibben av att vad
som helst kan hända, vi sitter på en Twin-Peaks-bar och dricker
2-dollars-öl när vi träffar ett underbart par – Ren & Eric
som tog med oss till en skeeball-bar som var helt fantastisk. Dom kom
även på vårt första gig och filmade och hängde med oss, sen
firade vi Ren's födelsedag på ett boule-ställe med världens bästa
Pulled Pork.
Vi träffar en galen latinamerikansk kvinna som vill göra film och har
discogrejer i väskan. Hon försöker få följa med Linus hem. Vi träffar en
semi-paranoid ung tjej som vägrar facebook och internet och tycker att
jag ska boka om min resa och bo hos henne en vecka istället så ska hon
lära mig virka.
Vi gick ner i en källare på en musikbar och
insåg att ”Funkadelic” spelade samma kväll, ett band vi båda
älskar. Seriöst vad fan är oddsen? Sekunden efter vi köpt
biljetter kommer ”George Clinton” KUNGEN AV FUNK gående bakom
oss, vi stannar och kollar.
Linus – Är det där George Clinton?Jag – Nee.. han skulle väl inte vara här redan? Och han har inget färgglatt hår?Linus – nej sant.Vi vänder oss om och snubben i kassan säger ”Shit guys, if you're such big fans, then why the FUCK didnt you say hi to him?”.
Ångest. Ridå.
Konserten var helt underbar dock, det kom en
familj och satte sig med oss under konserten eftersom vi satt på dom
”bästa platserna” där man kunde dricka öl och ta det lugnt.
Fantastiskt fina människor, dom bjöd oss på öl och vi pratade
funk och amerikansk fotboll. Linus försökte som vanligt pracka på
dom stackars människorna sin musiksmak, men jag var en hjälte och
pratade om saker dom gillade istället.
Pizzan var himmelsk, burgarna var fantastiska, iaf
en. Den var sådär att man drömmer våta drömmar på nätterna. Vi
åt chili-hummer som lätt kvalade in på en top 3 bästa måltiderna
man ätit i hela livet.
Dessutom är det lite svårt att hantera, sekunden vi gick av bussen inne i New York pratade vi om att leta upp Lou Reed, en av våra största idoler. En förebild på alla sätt och vis. Ett måhända oseriöst men ändå påtagligt skäl till att ”vi ska åka till New York och leta upp honom”och så liksom, bara dör han när vi är där. Sista kvällen, timmar innan vi ska upp på scenen och spela.
Det är helt surrealistiskt, en av rockmusikens
allra största och mest inflytelserika, i synnerhet en av dom
coolaste människorna som någonsin levt. Och så dör han, hans själ
flög ut i New York-natten när vi var där och andades samma luft.
Det är nästan så att en millisekundas vitlöksandedräkt från Lou
Reed måste ha satt sig i vårt inre. Och det räcker nog, jag tror
musiken kommer gå vägen.
torsdag 9 januari 2014
Twin Peaks - Världens bästa TV-Serie
Dale Cooper: Harry, I have no idea where this will lead us, but I have a definite feeling it will be a place both wonderful and strange.
Precis som vår tidräkning utgår från innan och efter Jesu födelse så har jag också en tidräkning. Före och efter Twin Peaks kom in i mitt liv.
Nu rynkar ni på näsan, suckar lite förnärmat och orkar inte ens försöka le ansträngt. Kanske väser ni ur er ett "pretentiösa jävla tjocka as" innan ni funderar på varför ni inte sagt upp kontakten med mig än. Men förlåt mig kära medborgare, det här är inget ploj.
Innan jag såg Twin Peaks var jag om inte vilsen så åtminstone förd bakom ljuset med en konstant avsaknad av vägledning och självsäker styrka i vägen jag går. Jag fick det liksom inte bekräftat, jag väntade på att livet skulle börja medan det passerade framför mina ögon.
Ganska exakt ett halvår innan jag föddes så började denna serie att sändas, jag antar att den blotta närvaron och atmosfären den lilla fiktiva amerikanska staden bar med sig också tog sig in i min mor och hennes mage. Att den glupska nyfikna gossen som var under konstruktion också uppslukade denna mystiska och fantastiska serie.
Det allra bästa i livet är dom där sakerna man inte riktigt kan sätta fingret på. Det är lätt att förklara storheten i alla dessa oktaver Freddie Mercury kommer med, det är lätt att förklara det mastigt förförande i en fin köttbit. Det är ingen omöjlighet att med ord försöka förklara storheten i en solnedgång eller ett vårregn, att försöka beskriva Beatles eller morgonsex. Att somna om eller den fantastiska drycken Pepsi Max.
Men dom allra bästa sakerna är dom svårdefinierade. Dom tingen som kräver något av sin betraktare, som först i sin helhet och på nära håll kanske kan växa och nå sin fulla prakt medan det för gemene man kan begränsas och degraderas till blott sina svagheter.
Bob Dylan är svår att definiera, till ytan en mix av dansband och folkmusik med lite klassisk rak rock. En poet som sjunger lite som en kråka, som ylar på och nödrimmar som en fåntratt ibland. Och så råkar han vara ett av världens största genier någonsin, men det går liksom inte att bara säga "därför", det krävs en luddig utläggning sida efter sida som involverar relativa värden om trovärdighet och religiös övertygelse. Hur Dylan likt en profet säger sanningen som ingen annan sanningssägare någonsin fått den sagd.
Vi har andra abstrakta saker i vår värld som känslan att vakna brevid någon man finner seriöst intressant, som utmanar en mentalt och som försätter en i konstanta psykiska lasersvärdsfighter. Surrealismen som omfamnar en när man ser världen andas och inte riktigt är där man är.
När samtid och forntid omfamnas och man kan bära vidare ett kulturarv.
Känslan av mervärde i saker kan vara svår att sätta fingret på.
Och så har vi såklart Twin Peaks. Världens bästa tv-serie någonsin.
Varför? Vad handlar den om?
Ja alltså, en tjej blir mördad innan inledningen och är en passiv central figur genom hela serien. Sen är det en agent och lite poliser, en gråter en massa. En är en indian som följer alla fördomar man har om indianer. Sen har vi alla klassiker, en asiatisk gold-digger, fifflande skumma affärsmän, suspekta skurkar med fransk dialekt och andra skurkar som blir förslavade av värre schack-spelande skurkar. Det är en bordell och ett kasino, droger och fuffens. Vi har en enögd kvinna utan syfte som likt i en buskis blir jättestark omedvetet. Vi har en dvärg och en jätte och en man med en arm, suspekta ugglor och en kvinna som går runt med ett vedträ i famnen hela tiden och pratar i gåtor.
Folk säger att en film eller en serie eller en skiva har allt. Men nej, Twin Peaks har fan allt. Twin Peaks har så mycket att det är jobbigt, påträngande, ansträngande. Twin peaks är en kulturell terrorbalans där allt är så utflippat att bara just faktumet att ALLT är så jävla skevt, gör att allting också kan behålla balansen. Alla karaktärer går tio steg för mycket, men eftersom det är så jämnt i stegen så förefaller det sig på något absurt sätt fortfarande logiskt.
Twin Peaks är en serie som kräver sin betraktare, men jag vet inte om någon serie som någonsin gjorts kan ge sin betraktare lika mycket tillbaka. Jag menar, dvärgar som pratar baklänges och folk som fejkar sin egen död, andra förlorar sin oskuld i ett flygplan och några tappar verkligheten och börjar leka med leksaker mitt i allt. Det blir inte bättre än så.
Twin Peaks är också en relationsdefinierare. Jag såg serien med mitt ex för första gången, vi såg allt tillsammans i gemensamt tempo och när det blev stormigt mellan oss så pausade vi serien. När det sen tog slut så var det riktiga slutet inte det sista telefonsamtalet utan snarare ögonblicket då jag satte igång serien igen utan henne.
måndag 6 januari 2014
2013, det känns alldeles nyligen
(Vi spelar med East River Divide ett sjukt svängigt band, på ett fint mysigt ställe i Brooklyn, ett av dom bästa ögonblicket i mitt liv. Att få improvisera på svenska inför en publik i USA, att bli så väl bemött och att känna den där genuina glädjen är få förunnat)
Det är skrämmande hur tiden går, men det känns ändå lite bra på något sätt. Det känns som att jag kanske är på rätt väg. Den där stigen jag vandrar som i Oktober kändes så fasligt lång, så dekadent och ensam. Som i Oktober kändes överväldigande och kvävande och nu har lättat som dimman en sommarmorgon. Jag vill tro att jag är på rätt väg, och jag ser tillbaka på 2013 som det tredje året i rad jag är ganska nöjd med.
Det känns som att jag inte är lika mycket av den där ensamma wow-spelande luffiga förloraren som jag var när det första decenniet på 2000-talet tog slut, som att jag hittat mig själv lite. Det gör mig uppriktigt glad.
När man ser tillbaka på sitt liv och alla drömmar och mål man satt upp så kan man också utgå ifrån det, jag är inte på långa vägar nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv, är brutalt missnöjd med många saker. Men för att få en helhetskänsla måste jag ändå ta i beaktning var jag kommer ifrån och vad jag kämpat mig igenom. Jag är ingen framgångsrik människa, jag är fortfarande en tjock och lat narcissistisk datorsittande snubbe utan förstahandskontrakt och ett jobb som ger mig över 20 papp i månaden. Jag är inte rockstjärna. Jag dansar nästan bara på fyllan och min matlagning är väldigt enformig.
Men jag gör det jag tycker om att göra, för att jag tycker om att göra det. Och jag har insett att jag hellre är trettio år och har skivor att lyssna på som jag själv spelat in, bilder och videor att kolla på från alla fina minnen jag har och en jävla massa anekdoter än att bli femtio och inse att man försummat hela sin skapande sida för att bli bäst-I-test i hamsterhjuls-sm. Inget ont om det, jag hade gärna haft mer pengar och en schysst lägenhet, men jag är så dålig på att vara som alla andra så jag måste vara mig själv.
Mitt 2013 har essensen av förnyelse. Både positiv och negativ. Jag har gått från sambo med sambo och sambo till sambo med sambo och samba versus hambo. Jag har stått emot frestelser och fallit för andra, jag har tagit konsekventa beslut för att pressen att inte navelskåda skär igenom mig som en stålsvets.
Jag och Åberg separerade efter att ha bott ihop i två längre perioder, det var skönt för oss båda. Men samtidigt vemodigt eftersom vi haft så jävla kul stundtals. Att flytta ihop med honom första gången var kanske det bästa beslutet jag tagit förutom att starta band.
Jag och Amanda gick skilda vägar när man nånstans längs vägen inser att man inte har en positiv upplyftande effekt på varandra längre och ändå vill försöka bevara en positiv bild av det man haft.
Håkan släppte en ny skiva, musiken gick vidare. Jag var på Hultsfred i Märsta och hade kalaskul.
Min musik kändes mer seriös, vi spelade på riktiga ställen och fick vara med på posters, jag och Linus drog till New York och spelade på två ställen och hade en sån där semester man bara drömmer om. Den innehöll allt från skumma tandlösa svarta män i Harlem till ett kvarter där vi bodde som var så segregerat att jag blev rädd. Allt från chilihummer till 250 pizzaslicer, rädsla att bli skjutna och nattklubbshångel. Spelningar och skiball. Pulled pork och taxiresor. Skivaffärer och att gå vilse i ghettot.
Jag och Willys gjorde slut och även där är det vemodigt, jag kände mig ganska fast. Jag blev för bekväm i det jag gjorde och slutade sträva, det känns verkligen som att saker händer av en anledning. Att mina rötter dras upp för att jag ska vakna och sluta luta mig mot bekvämlighet hela tiden.
Det känns som att jag får mitt liv mer i mina egna händer, och 2013 var ett år som ställde mig mot väggen och lät mig visa att jag faktiskt vill något. Det gillar jag.
Jag hoppas att 2014 ska bli ett år med mer nytta, mindre nöje. Ett år där jag verkligen jobbar i en riktning jag är nöjd med.
Tvåtusenfjorton, sug på den.
Det känns som att jag inte är lika mycket av den där ensamma wow-spelande luffiga förloraren som jag var när det första decenniet på 2000-talet tog slut, som att jag hittat mig själv lite. Det gör mig uppriktigt glad.
När man ser tillbaka på sitt liv och alla drömmar och mål man satt upp så kan man också utgå ifrån det, jag är inte på långa vägar nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv, är brutalt missnöjd med många saker. Men för att få en helhetskänsla måste jag ändå ta i beaktning var jag kommer ifrån och vad jag kämpat mig igenom. Jag är ingen framgångsrik människa, jag är fortfarande en tjock och lat narcissistisk datorsittande snubbe utan förstahandskontrakt och ett jobb som ger mig över 20 papp i månaden. Jag är inte rockstjärna. Jag dansar nästan bara på fyllan och min matlagning är väldigt enformig.
Men jag gör det jag tycker om att göra, för att jag tycker om att göra det. Och jag har insett att jag hellre är trettio år och har skivor att lyssna på som jag själv spelat in, bilder och videor att kolla på från alla fina minnen jag har och en jävla massa anekdoter än att bli femtio och inse att man försummat hela sin skapande sida för att bli bäst-I-test i hamsterhjuls-sm. Inget ont om det, jag hade gärna haft mer pengar och en schysst lägenhet, men jag är så dålig på att vara som alla andra så jag måste vara mig själv.
Mitt 2013 har essensen av förnyelse. Både positiv och negativ. Jag har gått från sambo med sambo och sambo till sambo med sambo och samba versus hambo. Jag har stått emot frestelser och fallit för andra, jag har tagit konsekventa beslut för att pressen att inte navelskåda skär igenom mig som en stålsvets.
Jag och Åberg separerade efter att ha bott ihop i två längre perioder, det var skönt för oss båda. Men samtidigt vemodigt eftersom vi haft så jävla kul stundtals. Att flytta ihop med honom första gången var kanske det bästa beslutet jag tagit förutom att starta band.
Jag och Amanda gick skilda vägar när man nånstans längs vägen inser att man inte har en positiv upplyftande effekt på varandra längre och ändå vill försöka bevara en positiv bild av det man haft.
Håkan släppte en ny skiva, musiken gick vidare. Jag var på Hultsfred i Märsta och hade kalaskul.
Min musik kändes mer seriös, vi spelade på riktiga ställen och fick vara med på posters, jag och Linus drog till New York och spelade på två ställen och hade en sån där semester man bara drömmer om. Den innehöll allt från skumma tandlösa svarta män i Harlem till ett kvarter där vi bodde som var så segregerat att jag blev rädd. Allt från chilihummer till 250 pizzaslicer, rädsla att bli skjutna och nattklubbshångel. Spelningar och skiball. Pulled pork och taxiresor. Skivaffärer och att gå vilse i ghettot.
Jag och Willys gjorde slut och även där är det vemodigt, jag kände mig ganska fast. Jag blev för bekväm i det jag gjorde och slutade sträva, det känns verkligen som att saker händer av en anledning. Att mina rötter dras upp för att jag ska vakna och sluta luta mig mot bekvämlighet hela tiden.
Det känns som att jag får mitt liv mer i mina egna händer, och 2013 var ett år som ställde mig mot väggen och lät mig visa att jag faktiskt vill något. Det gillar jag.
Jag hoppas att 2014 ska bli ett år med mer nytta, mindre nöje. Ett år där jag verkligen jobbar i en riktning jag är nöjd med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)











