lördag 11 januari 2014

Anders & Planeten Bajs

Det finns ögonblick man aldrig glömmer i livet, såna där meningslösa saker som man inte hade behövt komma ihåg. Hur jag och Anders sitter hemma hos Ronny, en dubbelt så gammal snubbe som oss där man kunde hänga som 14-åring och dricka och sånt där. Han var en skön snubbe, en vänlig själ och antagligen jävligt vilsen när man ser tillbaka på det. En sån där person som ville vara omtyckt och antagligen inte passade in så bra i sin egen ålderskull med barn och seriositet.

Kommer ihåg hur vi ägnar en halvtimme, på fullt allvar, åt att lyssna på polyfoniska ringsignaler och lägga munnen mot den och göra "wawa"-ljud.



Kommer även ihåg min och Anders kanske bästa konflikt någonsin. Familjehedern och allt sånt där. 

Jag och Anders umgicks konstant, där och då var det nog i brist på annat delvis, men vi följdes åt. Jag var lite ledare, Anders var lite starkare. En ganska funktionell terrorbalans men vi bråkade ändå rätt ofta, jag tror att nånstans här fick Anders en insikt och så stog vi ute en dag och han berättade om den.

Anders - Ja alltså, vi brukar ju bråka och så, men jag är en förändrad person numera Hampus. Jag kan inte bli arg.
Jag - vadå inte bli arg?
Anders - Ja alltså, oavsett vad du säger eller gör kan du inte göra mig arg. Det går inte. Jag blir inte arg längre.
Jag - Okej, synd för du är en ful tönt.
Anders - Du kan inte göra mig arg hampus, det är meningslöst.
Jag - Okej, du är meningslös. Och en ful äcklig tönt.
Anders skrattar lite överlägset. Han vet att ingenting jag kan säga gör honom arg.
Jag - Okej, du och din pappa är från planeten bajs. Ni äter bajs. Ni är som bajs. Bajsfamiljen Eriksson. 
Anders slutar le, blir seriös på en sekund. Sen börjar några tårar leta sig fram bakom ögonen. I samma sekund som den första tåren dyker ut så kommer också en knytnäve. Ett hav av ilska och ett jävla skrikande. 

Anders - DET ÄR VI INTE ALLS DIN JÄVLA FITTA!

Anders jagar mig runt huset, vi står och slåss på baksidan. Jag slåss för mitt liv, Anders drivs av ett sådant orimligt hat. Ett begär att skada, hans ögon är svarta som natten och han vill se mig blöda. Som tur är kom hans mamma ut på balkongen, suckade lite först och skrek sen.

Anders mamma - Amen för HELVETE sluta bråka.

Vi vände 90 grader, gick runt huset från varsitt håll och skulle in i samma port. Dessvärre gick vi ju lika snabbt och det var lika långt från båda hållen. Så vi kom samtidigt, jag var mer rädd än arg och stog en bit ifrån och såg honom gå in.

Det var det sista jag någonsin såg av Anders. Eller ja, inte riktigt. Men det kunde vart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar