söndag 30 december 2012

I used to love her, but I had to kill her. / The Erik Lallerstedt-story

Det fanns en tid, med lycka och glädje. Där harmonin var konstant.
Det fanns en tid med en säkerhet i livet, där det alltid var något man kunde lita på.
Det fanns en tid med känslor starkare än heroin, men dom är över nu.

En gång i tiden var Erik Lallerstedts bearnaise-sås fantastiskt med en bättre smak än Loumander's, och en fantastisk konsistens.

Men säg den lyckan som varar?
Minns det som om det var igår.

Köpte en burk, var glad. Skulle lägga den på tallriken och noterar hur den blivit betydligt såsigare. Hur den nästan rinner ifrån mig och mitt liv. Den flyr med kärleken i en kappsäck och vill förpesta allt jag står för.
Den smakar ungefär som vanligt, men burk efter burk. Det är aldrig detsamma längre. Det är alltid för blött, det är aldrig sådär gele-aktigt som i alla mina drömmar. Jag trodde den blivit dålig kyld, men jag hade fel.

Det har gått ett tag nu, och jag kör "Loumander"'s istället. Jag är nöjd och sådär. Men nånstans i mig finns en besvikelse över hur livet blev. Över hur kärlek aldrig kan hålla i längden. Över hur ingenting tycks förbli.
Och ja, det gör mig ledsen.


--

Så jag sitter i kassan som man inte riktigt ser, det är slut på folk och jag ropar som en demon över till andra sidan att det är öppet.

Det kommer fram två tonårstjejer och säger till varandra att "gud vad vi är snabba. så jävla bra. nu slipper vi köa". Tji fick dom.

Jag - Oj det här är ju slowmotion-kassan, ni kanske missade det
Dom skrattar först, men när jag lyfter varorna i seriös slow-motion och vägrar snabba upp så blir dom sura.

Tjej 1 - Asssåååå... är du seriös? är du såhär seg?
jag -....Jaaaaaa.....
Tjej 2 - Asså han driver tror jag

söndag 23 december 2012

-

Jag kan aldrig skylla på okunskap.
Jag vet men jag gör inte.
Jag ser bussen komma men jag springer inte.

En tjej som heter Madelene är min referens. Hon vägrade konsekvent springa efter bussen, om det så var 5 meter kvar. Hon kom ofta sent till skolan.
Jag är ofta sen till livet.

Sådär utan att försöka vara pretentiös eller allmänt meningslös, jag bara råkar hamna på efterkälken, och jag ser det. och jag springer inte.

Jag kanske hittar en lösning, men då kanske det är för sent.

Soundtracket I mitt liv



You're my lifeline You're the pipeline to all my dreams from here


Jag somnade på Konserten. Vi satt jättenära scenen, men jag somnade.
Det var det bästa jag sett någonsin. 

Jag hamnade någon annanstans mitt i en låt, jag blundade och tänkte ingenting, jag bara tog in. I flera minuter, solona flöt runt som galaxer ungefär och till slut fick jag en knackning på axeln och en ”men vafan.. sover du?”. Jag vet inte riktigt, jag tror det.

Ebbot är ingen Dylan för mig, jag hade kunnat träffa honom utan att svimma. Och ”Sister Surround” är inte min favoritlåt, inte ens top 100.
Men ändå så står jag där, knäsvag och får en ros kastad till mig av honom. Höjer den till skyarna när hela teatern kollar på mig och bara vill skrika ut att segern är min. 

Jag vevar med händerna och blir helt själsligt förvriden när introt till ”Sister Surround” spelas. För kanske sista gången någonsin. Jag förstår helt plötsligt hur unga tjejer känner för Justin Bieber, jag som är så smart och klok kan helt plötsligt legitimera hela världen.
Det är jag, och småtjejerna, Ebbot och Bieber.

Det fanns ju en viss stämning över spelningen, den näst sista dom gör någonsin. Jag står i deras fancypancy-bar innan spelningen, smuttar på öl, Amanda på en granatäppel-drink. Jag har lyssnat in mig lite mer, och ångrar mig så själsligt att jag inte gick på alla spelningar. Att jag inte lyssnat in mig ännu mer. Att jag inte gjort Ebbot till den fadersfiguren jag inte behövde men ändå kunde tagit på köpet.

Jag är lite som Ebbot ibland. Munspel och tamburin, övervikt och pretentiösa texter, sångare och dansare. Han klär sig lite konstigare, men jag brukar repa i klänning.
Så jag om någon måste ta det här på allvar känner jag, det är vi mot världen.

Och fyfan det var så bra. Direkt från låt ett, en av mina favoriter ”Babel On” in i kaklet var det mästerligt. Det var FÖRSTA konserten jag var på, där jag inte tyckte någon låt var medioker. Alla kanske inte var 5 plus, men ALLA var intressanta och tillförde något. Och bandet var det tightaste jag sett, jag beundrade alla utom basisten som såg tråkig ut. Gitarrister som gör piruetter och hoppsparkar nonstop. En pianist som drämmer mer frenetiskt än Little Richard. Det var eufori och man kunde ta på stämningen i luften, att dom ville visa världen, slå oss alla på käften. 

Jag antar att baktanken var att jag ska gå hem och skriva om det här på min blogg, och ja, dom vann.
Det var mästerligt, det var magiskt, det var ett minne för livet. Och det var så jävla vackert.

Inte ens i närheten av bästa låten. Men den enda jag fann någorlunda bra filmad.  

Jag vill hylla TSOOL som mer och mer i mina ögon framstår som det kanske bästa Svenska bandet någonsin tillsammans med Kent. Som är så genombra, precis som Kent. Men till skillnad från Eskilstunabandet är dom brutalt underskattade. 

lördag 15 december 2012

Vi borde ta en öl nån dag!!



Finns det något bättre exempel på det mänskliga hyckleriet än just denna rad? 
Jag menar, det är inte så att jag är falsk när jag säger det. Men det är ett sånt tydligt exempel på när man inte egentligen har något konkret att säga och istället skjuter upp verkligheten med en enkel replik. 

Istället för att stå kvar och prata, istället för att göra något konkret idag eller imorgon eller igår så skjuter man upp ”nån öl” till ”nån gång”, ett ospecificerat försök till att slippa konfrontation.
Det är ju inte ens bästa vän man pratar med. Ofta är det en person man kanske gillar, men inte har så mycket gemensamt med, eller någon man på fyllan tycker är bäst i världen men ändå har medvetenheten om att man inte kan hänge sig till för mycket. Jag menar, det som är ännu värre är när man bestämmer något konkret på fyllan, och sen inser att man inte alls ville det dagen efter. Och sitter vid telefonen och hoppas att båda ska ha samma åsikt.

Det är liksom att prata om vädret, prata allmänt och total substanslöst om sin vardag eller att föreslå en jäkla öl. En öl som OM den ens blir av, kommer ta sjukt lång tid på sig och ALLTID sluta med en suck eller ett ”fan, varför gör vi inte det här oftare?”.
Vi är såna hycklare, och det värsta är att man verkligen vill öla med folk ibland, men tar man sig tid? Nej. Man beklagar sig lite, halvskämtsamt nästan inte ens seriöst om att ”fan vad dåliga vi är på att ta den där ölen”. Som om man seriöst trodde på skärpning.

Men det gör man inte. Och tur är väl det, annars skulle vi alla vara alkoholister. 


Ljudbilder



Det här får mig att vilja skriva musik.
Att vilja sitta på natten, att vilja följa magkänslan.
Att vilja leva lite mer.

onsdag 5 december 2012

SL och förseningar - Ingen tar mig på allvar

Jag gick upp idag för att njuta av det fina vintervädret, GISSA OM JAG KÄNDE MIG LURAD?
Inte fint nånstans.

Gick till bussen, även om det är ganska missvisande. Jag kämpade för mitt liv i en lavinartad gångbana tillsammans med en skolklass på väg till bussen. Jag stog och huttrade i busskuren som en riktig "babbe". D.v.s nära andra människor och nästan socialt. Fast självklart med garderingen i mina hörlurar och blick ner i marken. Eller på kartan över Märsta.

Seriöst, jag kan den där kartan så bra nu. Så många gånger jag djupanalyserat den för att slippa möta folks blickar. För att slippa överväldigande "hej" eller bara igenkännande blickar som man helst är utan.

Och om ni tror min dag redan är förpestad nog? Nej. Bussen är fyra minuter sen.
Dom där minuterna jag brinner passionerat för. Exakt samma minuter som jag flitigt använder för att köpa Pepsi och lägga den i kylen.

Det finns tre möjliga scenarion.

A - Jag kommer upp på min rast, tar det lugnt. Äter en macka, dricker min fantastiskt goda kalla Pepsi och känner mig harmonisk. Jag läser tidningen och får motivation till att leva. Kanske skänker jag pengar till "Rädda Barnen". 

B - Jag springer upp, byter om snabbt. Springer ner. Köper pepsi. Kommer upp med ljummen pepsi med halva rasten borta, läser stressigt och får hoppa över det mesta väsentliga. Är helt oharmonisk och överväger antagligen att kasta batterier i skogen. 

C - Dricker vatten.

Grejen är bara, att det är bara första alternativet jag kan leva med. Och det är numera omöjligt.
Och här kommer vi till det viktiga. VARJE ÅR är det samma sak typ. Varje år misslyckas allting så fatalt.
Men vissa blir väldigt sena och kan ta taxi. Kan skylla på det helt. Dom har världens bästa ursäkt. 

När jag går fram till min chef och förklara att jag behöver läsk och att bussen var 4 minuter sen så SKRATTAR HON ÅT MIG. När jag skriver det på facebook hånar folk mig och tror jag försöker tävla med dom.

Är ni sjuka i huvudet? Tror ni jag försöker tävla i att komma sent? Tror ni jag gottar mig i att må som jag gör när bussen är seg? Nej. Jag vill lösa det här lika mycket som er.

Veckans tistel till fritzl.
Seriöst, läs vad han gjort.
inte OK!

söndag 2 december 2012

93

Jag har börjat öva på att skriva med palindromer.


And when you’re right beside me
I can hear you breathing loudly
Travestating telling me that’s mine

And when you try to tell me
Seal the unsealed, say what you see
You say it’s serious this time
-
Digest this simple briefing
In this dark room, when you’re sleeping
Feels like A lifetime aimed for love

Sincerely yours I wonder
Take the time to tell me something?
I just know that I’ve had enough
-
 And so the bursting beats me
Taking time to get to meet me
And It’s just plain white after all

I know that I don’t need them
Needless to say, never say it
But I can forgive you after all

Själlöst spelande

Jag brukar spela fotbollsspel med mina vänner ibland. Och då snackar vi inte Fifa-turnerning med ostbågar och öl och glatt humör, vi snackar svettiga killar i varsitt rum som ställer in träningsscheman i Football Manager. Vi snackar att värva läkare och scouter, att hantera problematiska spelare, taktikförändringar i sista minuterna och paniken när man får skador.

När jag gör allt det här så är jag självklart inte Hampus Lund. När jag spelar så rollspelar jag, mer eller mindre. Jag är Svennis som tar över Liverpool som ett sista uppdrag innan karriären är över.

Ja, det finns något tragiskt över det. Men jag avskyr själlöst spelande. Ska man göra saker ska man engagera sig i det. Och därför tänker jag såga mina vänner, i synnerhet Åberg.

Åberg är min sambo, han är söt och charmig stundtals. Men han spelar som en riktig fitta. En negativ fitta, som i separerat från könet och inplacerat i ett enbart metaforiskt värde. Han spelar som om det bara var ett spel, vilket det är, men vilket man inte ska låtsas om. För då är man en nörd. Vilket man kanske är ännu mer om man ignorerar det, men då kan man iaf leva i en villfarelse och vara relevant.

Vi spelade WoW ihop förra året ett tag. På helt olika sätt.
Han powerlevlade och gjorde instans på instans på instans. Han var effektiv, han klickade förbi allt meningslöst dravel. Han ville ha resultat. Bli högsta level.

Jag drog runt i överflödiga byar och läste vad folk ville att jag skulle göra. Engagerade mig i bybornas problem med taskiga vildsvin. Jag ville pröva varje grej en gång och slutade spela på näst högsta nivån för att jag kände att jag gjort mitt.


Jag hatar också folk som klickar sig förbi filmsekvenser i spelen, jag menar, det är ju dom som definierar spelet. Hela charmen med spel är väl att man liksom gör en egen film mer eller mindre? Med mer eller mindre frihet och fantasi. Att man får skapa sin fiktiva alternativa fotbollsvärld eller bara göra sin egen tolkning av ett spel.

Man måste ta saker på allvar. Jag förstår Björn Ranelid och Marcus Birro.

onsdag 28 november 2012

Det är bara Sossarna som kan. Liksom.



Det finns ett bra klipp på en debatt mellan Carl Bildt och Göran Persson när Calle.B menar att han sett mer av världens problem och lösningar än Gurra. Där han menar att jobb är det enda relevanta och att hans åsikt och lösningar väger tyngst.

Göran Persson ser ut som att han just förstått att förintelsen inte handlade om ett brottningslandslag på en kinabuffé och verkligen med hela sin fantastiska pondus bara utsöndrar ett ”Berätta Carl Bildt gärna för mig om stora fina världen, men berätta inte för mig om det Svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag HATAR det. Och jag tänker ägna hela min politiska gärning åt att bekämpa det.”


Där snackar vi pondus. Här pratar vi talets gåva. Här pratar vi att fånga en känsla utan att vara för fin i kanten. Och det för mig osökt till det mest relevanta kan jag delge er kära medborgare.
Vägen till lycka är socialliberalism. Det är den fantastiska kombinationen av frihet och ansvar. Mixen av en stat och ett bra skattesystem och möjligheten till en lightversion av den ”Amerikanska Drömmen”. Nej vi kommer aldrig få Bill-Gates-Rika personer här. Men vi kan få mindre klyftor och ett mer jämlikt samhälle. En förebild för resten av världen.


Ser inte folk det enkla? INGET bra land i historien har varit enbart socialistiska eller liberala. Det har ALLTID varit blandningen som tagit länder som Sverige och resten av Norden, som tagit Kanada och Nya Zeeland till att bli riktiga välfärdsstater. USA är ingen förebild, det är ett land där det stora hålet i öknen ”Grand Canyon” inte bara är en turistmagnet utan också en metafor för hela landet. Det är ett torrt klimat, och det är höga toppar och djupa jävla dalar.

Man kan inte vara för privatiseringar av den skattefinansierade sektorn utan att vara inkonsekvent och i längden dum i hela huvudet. Man kan inte vara för ett begränsande av vinster i välfärden utan att vara delvis baserad på sågspån.
Det är absurt, det är sjukt, det är fel. Ingen ska tjäna pengar på att snåla ner i den välfärd vi betalar med våra skattepengar. När försvann det fina i mänskligt värde? När tog vi steget till att bara bli lindansöser i ”Utbud och efterfrågan”?

Jag vill ha en fungerande och förbannad socialdemokrati. Jag vill ha ett land där rättvisa och reklamkampanjer kan gå hand i hand. Jag vill ha det vi en gång var.
Och nåde den jävla skithögen som pumpar ut miljoner på att starta flyktingförläggningar och att spara in på lärartimmar i friskolorna. 


fredag 23 november 2012

Dylan assååå








I'm in love with you baby
but you got to understand
that you want to be free,
so let go of my hand

I've been sleeping on the road
with my head in the dust
Now I just got to go
before it's all diamonds and rust
 
 
 
 
 
Det är så häftigt. Han har varit tillsammans med Joan Baez. Hon skriver en låt om honom som heter "Diamonds and rust". Han skriver inget tillbaka rent konkret. Men på TVÅ spelningar live, så gör han om texten på en av världen finaste låtar någonsin. Och bara råkar väva in det. Han bara råkar visa att "hörru stumpan, det betydde något för mig också".

Och liksom, hela låten . Stämningen. Jag dör.

"I'm going.... I'm going.... I'm going..... I'm gone"

tisdag 20 november 2012

Scener Ur Ett Äktenskap



Natten är så djupt rotad i sig själv att den nästan når sin egen svans, vinden viner och fukten liksom präglar allt som befinner sig utanför husets fyra väggar. Det är November och vad hör denna månad mer till än den totala avsaknaden av ljus och glädje och positivitet? 

Oktober har gula löv, varma höstdagar och en slags ”huset rätt”-vibb över sig. December har julen och värmen inifrån. Januari är nystarten, början på något nytt och strävandet.

November har ingenting. 

Och när natten är som allra mest introvert så vill han sova, det är en lång dag som varit bakom honom. En lång natt som fått färga så mycket mer än bara timmarna. Det är dags att få lämna allt bakom sig, sjunka ner i sängens omfamnande ocean och försvinna helt. Men först måste hon, kvinnan, madonnan och den majestätiska primadonnan i historian ta bort resterna av popcorn som ligger precis överallt. 


”Ta bort popcornen ur sängen. Och så bäddar vi om”.
-          Nej inte om du är sådär otrevlig.
”Men för helvete.. Klockan är halv sju och jag vill sova. Kan du bara göra det?
-          Nej du bestämmer inte över mig.


Det är som att nattens ödslighet inte präglat någonting alls. Som om tystnaden inte gett utrymme för tankarna utan istället bara kvävt dagens alla bekymmer och krav. Det finns substans, men ingen kan se den. 

Han startar sin synth. Spelar ”Lille Katt” 18 gånger i rad. Blir attackerad. Riven. Plågad. Slår henne på höften och skrattar elakt.Han skrattar smärtan fjärran. Ler överlägset och pekar på madrassen.

"Jag kan spela en kvart till om du vill. Jag tycker det är kul på riktigt".

En blick mot sängen och popcornen är borta. I varsin ände av sängen ligger två människor med olika drömmar, med olika perspektiv på verkligheten. Den ena kan dock spela "Lille Katt". Det kan inte den andra.