söndag 23 februari 2014

Livet är att vara pretto - Annars är man fan dum

 Ibland i mitt liv har jag fått kritik, ofta välbefogad. Att jag lever för lite i "nuet" och överanalyserar saker, samtidigt som kritiken balanserats åt andra hållet av någon slags "du är för slö"-aura. Båda har en poäng. Ibland tenderar jag att om andra är ute och går i tre timmar och sen går hem och lagar mat så går jag ut i en timme. Och sen går jag hem och berättar om vad jag såg, vad jag drog för kopplingar, hur det kändes och vilken låt som skulle spelas om det var en film.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag missar "nuet" för det dock, snarare tvärtom. En sak som gör mig rädd är tanken på att livet bara passerar, man har kul och tiden går fort. Man märker det knappt och en dag är man gammal och ska dö, om man ens når så långt. Jag har insett att livet är så mycket mer än att leva, livet är att veta VARFÖR man lever, och VAD man gör för att det ska bli som det blir. Man ser inte en film för att bli underhållen bara, det är som att degradera oss till djur. Att vi bara likt Sims-karaktärer ska boosta våra olika behov så att helheten känns okej. 

Jag älskar när man är mitt i en situation, man står på en scen inför 30 fulla amerikaner som diggar. Man ska improvisera en vers på svenska i en låt som ett annat band spelar, och så känner man doften. Smaken av ölen man håller i handen. Man kollar i ögonen på sin vän och ser hur han ler av hela sitt hjärta. Och sen sjunger man, för kung och fosterland (bokstavligen eftersom vi representerade Sverige typ) och det känns så otroligt rätt.
Och jag inser, att en annan människa kan göra det här tre gånger, men om personen inte stannar upp och tar in alla intryck, om personen inte ser mervärdet i allt kämpande som tagit en dit, i alla drömmar som kunnat bära eller brista. Om personen inte kan reflektera kring hur skört livet är och hur glad man ska vara av kunna göra det man vill om än bara ibland, i viss utsträckning. Om en person inte ser det och känner det, då är det inte värt ett jävla piss.

Livet är att betrakta, det är betraktandet och analyserandet som gör till mer än djur. Det är analysen som är själen tror jag.

Jag har full förståelse för folk som strävar mot stabilitet som första prioritet. Jag själv värderar också känslan av kontroll väldigt högt, jag vill kunna hantera mig själv och mitt liv utan att hamna i en utsatt situation. Men jag tror att i slutändan när vi ligger på vår dödsbädd, vad kommer vi värdera?



Jag vill ligga på den där bädden i min ensamhet när min (förhoppningsvis existerande, för ingen vill dö helt ensam) familj åkt hem från sjukhuset. Kolla igenom en bok jag skrivit om mitt liv, med bilder på saker jag gjort, faser jag haft. Jag vill tänka tillbaka på fyllor och tripper, på eskapader och spelningar. På människor jag träffat, på roliga situationer som uppstått. Och jag vill känna att jag gjort det jag ville göra med mitt liv. Jag kanske inte blev rik och känd, jag kanske är en tjock lat stundtals för egoistisk man. Men jag gjorde något, saker jag som ensam miserabel 11-åring framför Lunarstorm hade kunnat nicka instämmande för, göra min inre 11-åring stolt.

Livet är minnena vi skapar, dom fantastiska människorna vi träffar, och jag..
Jag vill ha ett liv värt att berätta om.

lördag 8 februari 2014

GTA

Olivia sitter hemma hos mig och spelar GTA för första gången i sitt liv.

Jag gillar hur GTA tar fram det bästa ur människor, hur normativt folk som i vanliga fall inte gör en fluga förnär skriker medan hon slår en tjej i spelet "Oh my god jag kommer döda henne!! Hon ska få se!!" Eller hur hon får panik när polisen kommer och nästan blundar medan hon kör gasen i botten och skriker för kung och fosterland.Hon går in i spelet med en passion jag själv inte längre kan identifiera mig med, som ett barn i ett lekland för första gången som ser ett bollhav och av hela sitt hjärta dyker i som om det inte fanns en morgondag.


Ja, eller när hon kör bil.

Jag - Du kör i fel körriktning ju, du kommer krocka
Hon - Fuck det där, jag har en polisbil.
Sen är hon tyst några sekunder. Hon tar nästan sats i sitt anfall och skriker "I AM THE LAW". 
I sann "Judge Dredd"-aura, nästan så att man blir tårögd och vill sitta bredvid henne och klappa frenetiskt. Som man hade gjort för Sly.