torsdag 27 juni 2013

"Tack... du också !! "

"Du är snäll"
- Eh.. tack... du också

Jag hatar det. Den sociala situationen när man får en komplimang och det nästan är kudos på att ge tillbaka den direkt, att ge tillbaka samma komplimang också. Du kan inte bemöta "snygg du är" med ett "Och du är hysteriskt rolig ska du veta!!". Du kan inte nyansera något utan du måste dyka i brutalt, du kan inte tveka för då märks det. Och du blir lynchad för det.

Dessutom är det inte spontant för fem öre, det är som tjejer på facebook. Skriver dom på varje profilbild en person lägger upp att "gud vad snygg du är" innebär det ju att om dom slutar med så är personen ful helt plötsligt. Tänker mig tidningsrubriken "Tjej, 21 år tog livet av sig, ingen kommenterade hennes nya profilbild på 36 timmar". Allt för att en massa människor saknar nyans.

Jag vill vara spontan i mina komplimanger, och helst att folk ska ta dom på fånigt stort allvar.
Typ aldrig glömma dom, tatuera in dom, dedikera sina barn till dom.Dra upp dom varje gång vi träffas.


"Glömmer aldrig Mallorca 88' när du kallade mig för hunk"

Trolla Kunder

Har mer och mer med tiden börjat utveckla ett socialt spel som passerar gränserna mot kunderna på Willys. Mer och mer blir jag ironisk och sarkastisk, anklagande och går in i ett skådespel värdigt Ingmar Bergman.
Jag trivs i rollen som semi-psykopat som ena stunden dansar runt och pratar om drömmarna om en "Willys-musikal" för att nästa sekund inte vilja hjälpa kunderna hitta saker för att det är "hemligthetsstämplat".

Det kom en tjej idag med en plocksallad (pick n mix) och frågade ut mig.

Hon - Kan man väga sallader i snabbkassorna?
Jag - Ja, men bara om du inte har mango i salladen. 
Hon - Okej.. jag har inte mango... men min kompis har.. hur gör vi då?
Jag kollade dystert på henne, hon förstod att det var kört. Jag suckade högt. Jag vände mig om, vänder mig tillbaka i en liten piruett för att visa att jag är svår att fånga som person, men också lätt på foten.

Jag - Du förstår väl att vi inte kan ha mango i snabbkassorna?
Hon (seriöst) - Ja jo men alltså.. vi tar vanliga kassan

Jag går några meter, fixar något. Piruett igen som en liten jävla fucking ballerina. Går tillbaka.

Jag - Såklart du kan väga dom i snabbkassorna jag skojar bara.

Tror aldrig jag sett någon skämmas så mycket, hon skrattade och bad indirekt om ursäkt för sin egen existens. För sin dumhet. För sin oförmåga att förstå och se saker som dom är.

Jag.. jag briljerade ! Som en chef.


onsdag 26 juni 2013

Don't Dream It's Over



Telefonen ringer.
Jag är så jävla död nu.
Alltså på allvar, jag har satt min sista potatis. 

Jag har lagt näsan i blöt, helt fel situation, konsekvensen kommer som en räkning på posten. Varje andetag är ett nödvändigt ont, jag vill vara knäpptyst och gömma mig under sängen. Jag vill aldrig mer bli sedd av världen. Jag vill aldrig mer ta plats. Låt mig bli ett med gardinerna.
Jag hulkar lite, hjärtat slår så snabbt att det är löjligt och i bakgrunden spelas ”Don’t Dream It’s over”. 






Det är något absurt över hela scenen. Jag var förälskad i låten, den cirkulerade i mina spellistor under en lång lång tid. Och sen en dag så kunde jag aldrig lyssna på den igen på en normal nivå.
Jag har ändå varit stolt över mig själv, över hur jag aldrig låtit en tjej ”sno en låt” från mig. Jag har alltid tagit med mig ”våra låtar” när relationer tagit slut, har aldrig låtit en person bli för tätt förknippad med en låt. Narcissismen har gjort att allt är mitt!

Och sen kommer dödsångest och snor en one-hit-wonder bara sådär.
Det är intressant hur vissa låtar kan vara så starkt förknippade med vissa tillfällen. Jag ser fortfarande hur jag ställer mig upp för att en sittande position inte duger. Hur jag håller händerna på varsin sida av huvudet och liksom är beredd att implodera. Hur jag i stridens hetta nästan hade kunnat hoppa ut från balkongen av ren och skär ångest.
Känslan att vilja göra ogjort, att det som man borde förstått inte var klart nog. Det är ångestladdat. Och låten bär hela bördan. 

Dagen efter ringer det på dörren, jag är helt paranoid, personen utanför håller för kikhålet, jag står blixtstilla och slutar andas. Ska jag låsa? Då vet personen att jag är här, men då är jag säker för tillfället. Om jag inte låser kanske personen prövar att öppna och då vet jag inte vad. Efter ett par sekunder tystnad så lättar handen, där står min systers kompis och ser dum ut. Fan vad dum hon såg ut.

tisdag 25 juni 2013

Beady Eye # 2

 Beady Eye är ett sånt där band jag vill ska gå bättre än det går, precis som TSOOL var. Som Kristian Anttila. Som filmen "Crazy Heart" och "Besökarna".

Beady Eye är det som världen behövde, om man anser att världen behövde ny kreativitet i Oasis. Ett Oasis som stagnerade brutalt. Som behövde splittras. Noel har verkligen gjort sin del, en riktigt riktigt bra skiva enligt mig. Beady Eye's första lämnade mer att önska.

Men det finns någonting brutalt tragiskt över att stå vid Hulingen i Hultsfred och se Liam Gallagher uppbackad av hela Oasis förutom Noel, sjunga bättre än på ett decenium och framstå så jävla cool så det gör ont på den största scenen.. inför typ 400 personer. Det är inte värdigt 90-talets största ikon tillsammans med Kurt Cobain och Homer Simpson.

Nu kommer dom med en ny skiva, jag har ärligt talat inte så höga förväntningar, men jag sitter här på kvällskvisten och lyssnar. Och är öppen.
Och så kommer första låten, och det är något Primal Scream över den. Det är bombastisk och stort, det är brittisk roundhousekicksgatuhörnsmusik. Det är rått och rakt och som en introducering inför något fantastiskt.

Resten av skivan kanske inte kommer förändra världen, men det är värdigt. Och lyssningsvärt.
Jag tycker det borde vara lite mer ös, man hör ju potentialen men det är nästan som att dom är rädda att inte fokusera på Liam's röst.

Jag gillar influenserna med mer stråkar och större ljudbild, det känns som att dom går vidare lite och inte bara står stilla. Hade blivit så lätt att fortsätta på Oasis-spåret.


3/5 



Beady Eye – Flick of The Finger

söndag 23 juni 2013

FB

Att ta bort sin facebook vore ju häftigt att göra. 2013's "Into the wild". Ett ställningstagande mot världen.
Men det är tyvärr som Magnus Uggla döpte en skiva till förut.

"varför ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt?"

Man vill ju ta bort sin facebook för att typ.. se hur folk reagerar.
Och det går ju inte då, ett Moment 22 för narcissismen. 

Varför jag hatar "How I met Your Mother"

Det började som en lovande relation, en liten flirt, lite glädje och några skratt.
Jag fann en serie via rekommendation, en serie som fick mig att bli glad. En serie som verkade väldigt intressant till en början och som hade ett lite intressant tillvägagångssätt.

Och det fortsatte ganska bra, karaktärerna balanserades rätt bra, Barney var kung. Han var liksom en bluff, en "the game"-bluff som oftast fallerade men ändå försökte lika desperat. Han var rolig, hade one-liners och många intressanta saker för sig, Bro-code. Suit-up o.s.v. Saker som passar perfekt in i unga mäns vardagsliv, saker som piffar upp verkligheten lite och som applicerar lite överallt.

Och han blev otroligt populär, för populär. Så populär att dom fördärvade karaktären. Istället för att vara en semi-loser och en karaktär byggd på det ytliga och fantastiskt roliga lagret så tog dom bort den "onödiga" insidan och gjorde honom till en alfa-hane på riktigt. Helt plötsligt fick han faktiskt alla tjejer, hela tiden.Helt plötsligt gick folk på hans lögner istället för att slå till honom. Helt plötsligt lägrade han Jennifer Lopez. Då slutade jag kolla.

När saker blir för populära förlorar dom sin charm för ofta. Family Guy gjorde samma sak, dom hittar ett vinnande koncept och gör sen ingenting annat. Inga försök att gå vidare, att utveckla karaktärerna. Det blir bara en lång och plågsam process där dom mjölkar ur karaktärerna tills ingen vill se det längre.



torsdag 20 juni 2013

Rocky IV - Träningen - Irl-tolkningen - Staketet

I januari 2013 bestämde jag mig för att slöheten likt magen hade nått botten. Det var dags att väcka den björn som sover och träna, vilket jag gjorde. Med bra (!) resultat dom cirka 5 gångerna jag gjorde det.
Sen var jag sjuk, sen.. skulle jag repa... skulle ut och öla... skulle på bio... det var jobb... jag var krasslig... jag hade helt enkelt inte tid.

Månader gick, det som var på väg att bli en episk historia om mänskligheten och dess revansch, om mänskligt driv och en riktig Rocky-Historia blev istället till ett skämt, "Hampus? Träna? hehehehe" så lät det i hela världen. Folk skrattade var jag än gick, pizzeriorna blomstrade som second-hand-butiker på söder.

Så kom det en dag, ur min dvala vaknade jag och reste mig stolt upp. IDAG ÄR DAGEN.
Jag ringde Max, "hej träna med mig". Han skulle träna med en annan, men han förstod att jag inte var en jävla skojare så han erbjöd sig hämta upp mig på vägen (fast det inte låg på vägen). Nu kan ingenting stoppa mig tänkte jag precis som alla andra. Det var några rullstolsburna utanför som jublade när jag sprang iväg. Skulle värma upp med att springa 400 meter till hans bil.

Vad kan gå fel på 400 meter?

Jag tog på mig joggingskor, aldrig använda förut. Satte på min mp3 med peppande musik. Tog en vattenflaska, tog en sipp för att känna smaken av något jag ytterst sällan tar del av. Motiverande.
Jag var Rocky nu, jag skulle besegra övermakten, jag skulle med min rena vilja ta över hela jävla världen. Det var ett ögonblick nära till tårar, så starkt, så poetiskt, så awesome. 

Så jag springer, efter 80 meter springer jag förbi en kille som är typ 8 år. Jag börjar tänka att "undrar om jag ser tjock ut när jag springer? typ pinsam?" och kollar ner för att ser hur det ser ut. Jag tappar fokus i en sekund och trampar snett, det är grus under mig. Jag tänker på mina lyckliga stunder i livet och studsar snett på en fot fram, försöka rädda situationen desperat. Jag är kaptenen på Titanic.
... Och som ni vet är det svårt att vända världens största båt när den är på väg mot ett isberg.


Jag har fortfarande ont i foten ibland. och skrapade upp hela knät. armbågen. benet. Jag voltade och ramlade in i ett staket. och så ringde jag max och skrattade och tjöt på samma gång.

"hej... blir ingen träning idag... jag ramlade in i ett staket och stukade foten.. hare så kul".


Hej bloggen

Jag vet, jag vet, jag vet.
All denna förtvivlan jag spritt kring mig som napalm som tärt på er.
Alla gånger ni kommit för att bara få vända besvikna och övergivna till er slentrianfyllda vardag.
Jag har låtit mig själv bli en "Chinese Democracy".
Och jag hoppas ni kan förlåta mig.

Jag lovade mig, jag lovade er, jag lovade en hel ung naiv värld att jag inte skulle blogga i onödan. Och det löftet har jag hållit. Jag har saknat inspiration. Jag har flytt mitt ansvar som språkrör för ett helt universum. Men jag har tänkt ändra på det här.

Helst inte som när jag tänkte börja hårdträna, mer om det kan ni läsa i nästa inlägg.
Men mer på riktigt, som i att det är dags att börja ta mig själv på för stort allvar igen, det är dags att börja fånga min omgivning och skriva taskiga saker om den.

Jag har ny chef nu, han är snäll till skillnad från vissa andra. Så nu kan jag skriva om mitt jobb också. (Ja, jag blev censurerad, jag är typ samtidens Bulgakov.)


Dricka öl, spela musik, skriva blogg.
:)