söndag 28 maj 2017

"Lets go out and have some fun"

Vad är egentligen roligt? Vad tycker jag egentligen om att göra?
Vi fostras in i olika mallar, prackas på värderingar. Vi präglas av vår omgivning från sekunden vi kommer ut till stunden vi packar ihop. Det finns ingen sann frihet i den bemärkelsen.
Därför är det också svårt att resonera kring sina egna känslor, finns det ens ondska? Är vi inte alla bara barn av vår samtid? Präglade av allt runtomkring oss?

Jag tror inte på ondska. Jag tror på psykisk ohälsa, jag tror på egoism, jag tror på rädsla.
Jag tror inte ens på rasism egentligen, jag tror på okunskap och rädsla, dåliga erfarenheter och cyklopseende. Jag tror på yttre påverkan.

Så vad tycker jag är kul, egentligen? Jag påverkas precis som alla andra av våra normer. Av vad som borde vara kul. I slutändan handlar ju allt om att fortplanta oss. Vi vill vara människor som andra ska åtrå, det vill säga egentligen kanske allt kan dras till det.

Vad tycker jag är kul, egentligen? Jag vill vara en intressant person, så jag imiterar intressant beteende. Jag började aldrig röka, även om det kanske vore rimligt. Jag har inte heller lyckats ta bort onödiga egenheter som följt mig genom livet, kanske är det sakerna som blivit kvar som är närmast sanningen? Jag menar, att skapa musik är en del av mitt liv, det är min passion. Jag älskar att spela musik, älskar att jamma, att skriva. Jag älskar känslan när skapandet rinner ur min kropp som om jag var försatt i trans, när allting försätts i symbios och jag är med andra människor i samma tillstånd. Det finns nog ingenting vackrare än människor som skapar tillsammans. 
Känslan när man står med en person man är på väg att börja älska och målar en tavla, en jävligt ful tavla, men som fångar stunden. Jag är extremt fixerad vid att fånga stunden, älskar gamla videos, älskar gamla blogginlägg, jag lever och andas nostalgi. Har alltid gjort det.
Men skapande är ju också något jag VET är "coolt" eller intressant. Det är något jag lärt mig sen barnsben ska vara fascinerande och åtråvärt. Precis som jag innerst inne hoppas börja gilla whisky och kaffe, för att det känns vuxet och relevant. Det är lite coolt att dricka whisky och ha lugnet i sin kropp. Att stirra ut på världen men förbli oberörd. Njuta av smaken, hur man nu kan göra det.



Så vad tycker jag är kul, egentligen? Spela tv-spel i underkläder? Slökolla på gamla säsonger av Simpsons? Kolla på sport? Äta onyttig mat? Dricka ljus öl och ge high-fives till andra snubbar?

Är det mest genuina när man älskar saker som egentligen inte är speciellt relevanta att älska?
Jag älskar sushi, men det finns ju ett mervärde i allting som har en acquired taste. Man känner en tillhörighet, lite som en examen i smak.
Är min kärlek till Dylan & Twin Peaks lite mindre exklusiv för att jag vet att det är lite hippt att älska det? Är jag ens kapabel till att älska genuint?

Jag försöker hitta saker som jag inte älskar som jag kanske borde älska, jag har aldrig fastnat helt för Nirvana och Beach Boys. Räddar det mig? Att jag borde uppskatta det mer?

Jag går vidare, inser att jag älskar Arnold Schwarzenegger. Är det här min räddning ligger? Eller går det ett varv till slut?
Jag menar, min kärlek för pojkband och b-filmer blir ju nästan cool igen. Det är socialt accepterat att tycka om dåliga saker om man kan legitimera varför. Arnold är verklighetsflykt, det är ingen svärta, det är att drömma sig bort. Det är som AcDc i filmväg.

Dessutom är pojkband inne igen, Max Martin får polarpriset, världen är upp och ner. Till mitt försvar har jag aldrig slutat tycka om pojkband, jag var före trenden helt enkelt. Eller bara riktigt jävla trög så att jag aldrig kom ifrån den. Generellt sett släpper jag sällan saker jag en gång älskat, jag hatar mer eller mindre ingen musik jag någonsin tyckt om, även om Sabaton och jag kanske inte riktigt är bästisar längre. (första skivan är bra. #power-metal-hipster)

Anledningen att jag började tänka på det här var för att jag insåg att mina intressen idag mer och mer börjar likna en kavalkad av skolämnen. Jag är intresserad av politik, historia, religion. Jag fascineras allt mer av hur världen fungerar, av sociologi. Jag lägger ner allt mer tid på att försöka förstå min omvärld, av pedagogik och psykologi.
Fyfan vad jag önskar att man gick gå gymnasiet idag istället. Spendera dagarna med att umgås med vänner, äta gratis och lära sig saker.
Nu för tiden tvingar jag mina vänner att spendera sin fredagkväll på medelhavsmuseet, för en temakväll om dumhet, för att det bästa som finns är att känna sig både intelligent men också bli berusad.

Varför vill vi bli berusade? Jag tror det är för att man knyter an lättare då. Skapar tätare vänskapsband, säger saker man annars inte säger. Det är som hela havet stormar. Allting är fritt flytande i total samverkan och om du sköter dina kort rätt kommer du närmare framgång, har du otur blir du utan stol och har gjort bort dig. (Det tar jag i ett annat inlägg)

I slutändan kommer allt tillbaka till samma sak, vi vill ha vänner, vi vill ha intressanta liv, vi vill bara beresta och belevade. Vi vill att folk ska skratta år våra skämt och uppskatta oss, åtrå oss, vilja spendera sin tid med oss. Bjuda oss på saker, offra sig för vår skull.

Personligen vill jag känna när jag ligger på min dödsbädd att jag upplevt allt, eller det mesta iaf. Jag vill ha varit ledsen, glad, arg, rädd. Jag vill ha känt smaker och dofter, jag vill ha hört låtar och havets bris. Jag vill ha sett öken och berg och polarisar. Jag vill minnas kyssar och berusning i alla dess former. Jag vill känna att jag varit en människa som verkligen förstod hur lyckligt lottad han var, som vit heterosexuell (relativt) man i sverige född 1990, en person med ALLA möjligheter i världen mer eller mindre. Med ett överflöd av precis allt. Även om värdet kanske urholkats.
Jag försöker fånga enstaka minnen, låta dom etsa sig fast i minnet. Som scener i en film. Kents sista låt någonsin live, tårarna som rinner ned för kinderna. Min sista stund med farmor. Att stå på scenen på en annan kontinent och höra andra människor sjunga med i en låt man själv skrivit. Att äta världens dyraste (nåja) kött och verkligen tvingas äta i slow motion.
Enstaka handlingar, som definierar den jag blivit, genom det jag gått igenom.

Jag tänker ibland naivt att om jag bara är tacksam för alla mina förfäder som dött för min frihet, för mitt välstånd. Om jag sänder en liten tanke till alla fina människor som slitit ihjäl sig, som dött på fält, i krig, i sjukdom, i svält. Om jag ibland stannar upp och på måfå hittar på ett ansikte på en fiktiv person och tackar den personen för hur bra jag har det. Då var det värt det. Den här fiktiva personen kanske fanns på riktigt och det här är kanske första och enda gången någon person som ej träffat den här personen kommer passera förbi i tankens värld. Om man tror på själen så kanske personen till och med efter 500 års väntan får sina 15 sekunders rampljus.

Tack du okända människa för att du levde ett liv utan kunskap, utan action, för att du aldrig fick känna smaken av tacos eller pepsi max. Tack för att du tappert stod upp för yttrandefrihet och demokrati, för att du förhoppningsvis var emot slaveri. Tack för att du kände känslor och brann likt en eld för att glömmas bort och bara bli ett med hela universum igen. Tack för världen du gett mig serverad på ett silverfat, jag är tacksam, jag ska inte kasta plast i haven. Och kanske, om jag tänker på dig lite oftare, så blir jag vegetarian eller något.

Kent gjorde en låt som en hyllning till arbetarklassen, det är ungefär så jag tänker.


Jag tycker Stiftelsen har en bra låt, det är inte coolt. Men det är kanske det mest genuina med hela mig. 

måndag 15 maj 2017

Vem är jag?

Att be folk beskriva sig själva är mer intressant än en först kan tro. Kanske är det mest för hur otroligt intetsägande svaren faktiskt är, vilket i sig kanske är rimligt också vid närmare eftertanke.
Men folk har sällan en seriös bild av vilka dom egentligen är. Kanske är det för att vi oftast definieras av det vi gör och nästan inget annat. Hitler är liksom inte en karismatisk passionerad vegetarian. Eller alltså, han var ju det. Men jag tror inte några sunda människor skulle låta det passera som hans persona. Det är sällsynt att folk är sina egenskaper, Dylan är måhända känd som torr och dryg. Men det är hans verk som möjliggjort att folk över huvud taget ens analyserar hans person.

Jag är väldigt fixerad vid det här, vad skiljer oss egentligen från varandra? Vad är verkligt personligt för en person? Kan man se bortom handlingarna?
Är smak definierande för en person? Både och i mitt tycke. Om jag lär känna en person och den personen gillar sushi så känner jag liksom inget band till den personen, det är gott med sushi. Men vi kommer inte närmare varandra för att vi gillar det båda två.
Gillar du Twin Peaks? Hej, kompis. 
Det är som en liten sekt, någonting vi delar. Det känns personligt. Alla kan tycka om Beatles och Daft Punk och hamburgare och Håkan Hellström. Men alla tycker inte om Twin Peaks, det blir lätt en del av personen. Något man skyltar med för att ge sig själv mer färg.

På sätt och vis är det så att ju mer exklusiv preferensen är, ju mer personlig borde den vara. Vill du vara riktigt unik ska du därför gå ett varv. Du ska börja älska "Vita Lögner-kopian" "Vänner & Fiender" som gick på trean och sen femman på nittiotalet. Det är nog ingen annan som gör det, då blir det hela din personlighet direkt. Du är personen som gillar "Vänner & Fiender". Det finns ingen annan som dig.

Kan man se bortom handlingarna? Charles Manson gjorde en poplåt, den har fått ett stort genomslag enbart för personen han är och handlingarna han gjorde. Men där lyfter snarare hans handlingar upp något betydelselöst, precis som Hitlers konst är värd orimliga summor pengar. Mansons låt blir fascinerande för att en person som definierar som enbart galen och hemsk också skapat något enkelt och fint och väldigt olikt den vi antar att han är.
Kan vi definiera Hitler som människa utan att se förintelsen? Det blir svårt att lyfta hans humanistiska attribut när hela hans mänskliga gärning har blivit vårt sätt att definiera ondska.


(charles mansons låt)

Men, om vi förbiser alla synder jag gjort. Alla dumma beslut jag tagit, alla människor jag svikit. All egoism jag bär på som svärtat av sig i mina handlingar. Vem är jag? Jag vill tro att jag är en lite udda fågel, en ganska kreativ och stundtals rolig fågel. En person som är smart men ändå inte riktigt smart. En historieberättare. Om livet var spotify skulle mina related artists vara - Pepsi Max, Twin Peaks, Djurgården. Kanske lite mozzarella om du känner mig riktigt bra. Kent. Arrested Development. Till viss del Flashback. Bob Dylan.

Förr i tiden var det football manager. Det var World of warcraft. Jag tokdyrkade Tom Petty. Guns N Roses. Helgon.net, Lunarstorm. Jag levde mycket genom min dator. Det gör jag väl fortfarande men jag kan åka på semester utan den nu. Det kunde jag faktiskt inte när jag var 12. Jag tvingade mamma att ta med datorn med sin enorma skärm och slå upp den på ett köksbord i ett hus dom hyrde.

Jag känner mig ofta i symbios med mitt skapande, jag skriver blogg ibland. Det blir en del av mig, jag skapar musik. Det blir en del av mig. Jag målade en ful tavla en gång som mamma satt upp på sin vägg, den är en del av mig.
Ibland är det personerna man är med som definierar en, som Filip & Fredrik.
I yngre år var jag alltid med Anders, sen bytte jag Eriksson och gick med Linus hela tiden.I mångas ögon blir man nästan som ett gift par, med alla konflikter det innebär.

 Det jag tycker är mest talande för den jag är, det är "meta-faktorn". Tendensen att fråga alla frågor jag vill, analysera allting från olika vinklar. Att ta för givet att saker går. Att prata med människor runt mig, om människor runt mig, om oss. Analysera oss i relation till andra. Nästintill att forska, göra undersökningar och experiment. Sätta värde i det som sker runt mig.Jag vill vara personen som kan förändra andra människor genom att vara rak och konstruktiv och förstående. (Messias-komplex)

Sen är det ju också skillnad på hur man vill bli sedd och hur man faktiskt blir sedd. Jag vill tro att jag är en genuint nyfiken öppensinnad människa, en människa som vill lära sig, som vill förstå. En människa som verkligen vill ta in världen med allt det innebär, såväl positivt som negativt, såväl smärtsamt som njutfullt. Som vill lära sig av sina misstag, som vill förstå andra människor och tänka utanför boxen.
Men andra människor ser kanske ofta en socialt missanpassad självgod dryg narcissist. En person som tar plats, som vill få som han vill, som styr och ställer, som är lat och glappkäftig, som gör allt för ett skratt. Som saknar gränser och ibland även sunt förnuft.
Andra personer kan se en tjatig, gnällig, småsint jävel. Som är noga med att höja sig själv såfort han gör något bra. Andra människor kanske ser ett Messias-komplex och en människa som tar sig och sitt på för stort allvar.
Förhoppningsvis sår jag inga frön nu, det är inte meningen att ni ska tänka så. Jag bara menar att det KAN uppfattas så, av dumma människor.

Sanningen är att jag är en reko kille. Mamma säger det. Pappa är tveksam, men han vet ju inte ens hur man får en telefon att fungera så jag litar inte på honom. Nu är det spikat.

Reko kille.

söndag 14 maj 2017

Pontus

Pontus fyllde 25 så vi gjorde en LÅT till honom.

Easy Rider & Hålla en röd tråd

 Jag såg Easy Rider för några veckor sen. Den fick mig att tänka på hur lättpåverkad jag är. Men först :
Jag hade just flyttat hem till mamma igen efter att ha bott med min kompis Åberg i nästan ett år. Vi hade haft en sjukt minnesvärd tid, dekadens, skräpmat, tv-spel, filmer, alkohol, djupa samtal.
En essentiell del av mitt liv, sånt man ser tillbaka till och är nostalgisk över. Låtarna vi lyssnade på, sakerna vi gjorde, allt bär ett nostalgiskt skimmer. Allt är lite romantiserat. Förbättrat.

Jag försökte få tag i honom ett par dagar, vi skulle göra en blogg-video ihop. Men han svarade inte. Gick inte att få tag i honom. Jag började bli lite orolig, men efter kanske tre dagar så svarade han till slut.

"Hej förlåt, har inte haft någon telefon. Såg på Into the wild, så det kändes dumt att använda teknik."

Sanningen var att hans mobil hade gått sönder och att filmen bara blev ett svepskäl att kanske skjuta på att laga den en dag eller två. Men Åberg var lättpåverkad. Det kanske låter elakt, men jag älskar det hejdlöst. Och faktum är, att det är så otroligt sunt! (Om man inte är lättpåverkad och går med i en sekt, det finns ju helt klart gränser. Men han har inte gjort det, än)
Åberg kunde se Rocky och börja springa milen varje dag i fyra veckor. Sen såg han How I Met Your Mother och började ha kostym och springa på krogen. Han levde i intervaller, spelade spel dygnet runt i två veckor, sen försvann han ibland. Så pågick vårt gemensamma liv tills vi flyttade isär.

Jag är så trött på människor som tror att allting är så svart eller vitt att "vända kappan efter vinden" måste vara något negativt. Samma logik som personer som tycker att chokladboll borde ha mer kontroversiella namn. Som om saker blir rätt bara för att dom varit så innan.
Eller "bara döda fiskar följer strömmen".  Liksom vafan? Det är väl dumt att simma mot strömmen hela tiden? Ska man lägga all sin energi på att göra tvärtom bara för att?

Smarta fiskar följer strömmen och sparar sina krafter till viktiga saker. Smarta människor vänder kappan efter vinden och inser när dom har fel.

Jag sätter stor prestige i att kunna byta åsikt, i att kunna bli övertygad. Om någon kan ändra min åsikt, eller inspirera mig så är det ju sjukt positivt.
Steg för steg kommer förändring, för tre år sen vägrade jag morgonen. Jag avskydde morgonen, jag var övertygad om att inget kul kan hända innan klockan 12 på dagen. Att natten var en oas av frihet, en räddningsplanka för min själ. Nu får jag ångest om klockan närmar sig stängning på krogen även om det är helg.
Absolut, jag kan sakna natten ibland. Jag kan sakna hur ansvarslös jag var, att bara sitta och skriva lite blogg, äta lite kakor, slösurfa runt i all oändlighet. Jag saknar att hoppa av högskolan och sova till 12 varje dag. Ta promenader, sitta och chatta med främlingar. Vara fattig och fri.
Men ärligt talat så är det lättare att må bra ifall man också kan känna sig nöjd med sig själv. Jag är inte nöjd med mig själv när jag uppdaterar mitt flöde 400 gånger om dagen. När det tar mig timmar att se ett avsnitt av en serie för att jag pausar och gör annat stup i kvarten. Jag är inte nöjd med personen som aldrig kan disciplinera sig, som faller för frestelser. Jag är inte nöjd med människan jag varit i mitt liv. Kommer säkerligen inte bli nöjd heller, men försöka duger.. eller nåt.



Jag kompenserar ofta för min ineffektivitet genom att i mitt tycke, agera lättpåverkad. Jag inspireras av min omvärld. Jag skriver musik för jag blir inspirerad, ibland vill jag skriva akustiska poplåtar. Ibland mörk elektronisk musik värdig Dantes Inferno.
Jag läser böcker och vill börja skriva, släppa en bok, bli en författare. Jag läser tärningsspelaren och börjar spela tärning om vad jag ska göra i mitt liv, vill bli psykolog och utveckla min "The sims-teori" om lycka.
Jag drack några öl med en kompis som varit i asien en längre tid, så jag inspireras och planerar en lång asienresa för att vända upp och ner på mitt liv lite, försöker få med mig alla mina vänner. Nöjer mig tillfälligt med att ta med mig Pontus & David till Marocko för att vandra i bergen i sommar.
Imponeras av folk som åker på Glastonbury, inser att jag inte vill tälta. Så åker till London för att se "The Killers" och "Tom Petty" i sommar istället.
Linus börjar spela in låtar med en kompis som har hemmastudio, så jag köper hemmastudio och försöker lära mig det som krävs.

Jag är som Borat's granne. Härmar alla runt mig. Imiterar vad jag anser är rimligt. Väljer ut dom delarna jag gillar. Snor precis allt. Precis som jag snott min humor från Simpsons.
Just nu tränar jag nästan varje dag, för jag tycker mig märka att folk som gör det ofta verkar vara lyckligare och friskare. Lycka och friskhet är väl ändå rätt gött?
Och jag såg Yes Man, igen efter att par år. Så jag försöker att säga ja till saker, gå på precis alla gig jag kan. Inte sitta hemma för mycket.

Jag har också svårt med röd tråd märker jag, hela inlägget skulle egentligen handla om att jag såg filmen "Easy rider". det var en bra film, Blev lite sugen på att skaffa motorcykel.

torsdag 11 maj 2017

Jag & Liu Kang

Ett tydligt tecken på att vuxenlivet kommer anstormande är (förhoppningsvis) ankomsten av självdistans. Från ett barns självcentrerade ilska över varje motgång, varje motvind, varje beslut som inte samarbetar, till att stegvis nyanseras och inse att ingen jävel bryr sig, om du inte bloggar.
Från att behöva passa in, bry sig om alla andras åsikter, från att kriga för sin status, till att.. ja.. okej.. vi förändras kanske inte så mycket.
Men jag tror mobbning är lite mer sällsynt när man är vuxen. Lite enklare att fly undan.
Fast nej, det är en rätt mörk värld alltså.

Men självdistans definieras enligt ordboken som :
  1. "förmåga att inte ta sig själv på alltför stort allvar, att se sig själv med andras ögon"

Som jag skrev i mitt förra inlägg så tror jag att jag har en sund självdistans. Jag kan skämta om mina egna svagheter i ett försök att släta över dom, jag kan förstå (mest i efterhand) hur min självbild ger en självcentrerad världsbild och att jag ganska ofta tar ogenomtänkta beslut via den. Eller att jag helt enkelt är jävligt lättkränkt.

Men, det var värre förut. När jag var liten. Som sig bör.
Jag fick en syster när jag skulle fylla 6 år, men narcissismen hade hunnit frodas något helt djävulskt innan. Jag var den förstfödde, född inom äktenskapet, kärleksbarnet alla väntat på. Jag var rolig, söt (hade min prime som 3-åring) och intelligent. Jag tog plats, spexade, sjöng, jag var nyfiken.
På många sätt var jag faktiskt ett jävla drömbarn mellan 0-6.
Kanske för mycket av ett drömbarn, eftersom jag började odla ett svagt Messias-komplex. Ett Messias-komplex jag burit med mig och som försatt mig i sitsen där jag än idag gärna tror att mina vänner ser på min lite som en frälsare. Att jag är en vis man som kan svara på livets alla stora frågor. Som killgissar mig fram i livet. 

Jag fick för mycket luft helt enkelt, för mycket utrymme och för lite verklighet.
Jag är sju år gammal, jag har sett Mortal Kombat-filmen efter att ha spelat spelen. Jag är djupt passionerad för kampsport, i teorin. Jag är djupt passionerad för filmkonsten, om man bara räknar genomusla actionfilmer. Och jag är djupt passionerad i teaterkonsten.

1+1 = 2. 

Jag och mamma ska åka till mormor och morfar. Jag har ett par röda sidenbyxor och ett hårband mamma gjort åt mig. Jag är Liu Kang. Jag går runt och sparkar på saker, skriker på låtsas-kinesiska. Jag är en vandrande sketch.
Jag säger till min mamma att hon ska säga till mormor i telefon att "Hampus kan inte följa med, men Liu Kang följer med istället".

Hon ringer upp mormor innan vi ska åka, pratar ett litet tag. Ber mig gå in på mitt rum, men jag smyger runt och tjuvlyssnar. Helt plötsligt droppar hon det :

(Bild på mig 1998)



"Hampus låtsas vara Loo Kung, någon typ av ninja. Så ni kanske kan spela med lite?"

Vreden kokar över. Ninja-adrenalinet pumpar hejvilt.
Jag springer ut i köket och välter ner brödrosten på golvet, jag skriker med tårar i ögonen :

"Din jävla IDIOT, du har svikit mig. Jag kommer ALDRIG följa med till mormor igen. Jag flyttar hemifrån nu."

Jag var 8 år. Tog mitt täcke och en påse popcorn och flydde ut i skogen.
Jag tror jag följde med till mormor sen, men jag var inte glad.


Har bestämt mig nu för att förlåta Mamma för det här. Ty hon visste inte vad hon gjorde. 

måndag 8 maj 2017

Att göra bort sig

Markus Krunegård:
"Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det."

 I mitt liv har jag gjort bort mig många gånger. Alltså på riktigt, många, jävla, gånger. Det är lite av en grej jag har. Ofta gör folk bort sig för att dom saknar självinsikt. Jag vågar ändå tappert påstå att jag har stor självinsikt, jag analyserar mig och min omvärld till den grad att jag inte vet om jag är autistisk eller narcissistisk eller ett geni. Jag vet vilken tolkning jag föredrar, men det är ovisst. Precis som meningen med livet. Så varför gör jag bort mig?

Jag tar mig själv på stort allvar, ofta för stort allvar. Till viss del är det säkerligen sunt eftersom ingen annan lägger så stor vikt vid mig, så det är väl bäst att jag gör det själv istället.
Men att ta sig själv på stort allvar gör också att man riskerar att falla högre när man väl faller.
Självdistans kan rädda det i mångt och mycket, alltså jag tror ingen förstår hur mycket skit jag kommit undan med för att jag har självdistans. Men jag faller också hårt ibland.

Räddningen ligger i att det ofta räcker med att skämta om sina brister för att kunna utnyttja dom till fullo, folk glömmer fort. Folk bryr sig inte ens. Ni kan fråga min kompis Linus. Hela han är ibland en stor (nåja) brist, sen skojar han om det, då är det okej igen. Han kan trampa halva Sverige på tårna, skälla ut dom för att dom stod fel, smälla igen bildörren, kasta bilbatterier i skogen och hota små djur. För att sen skämta om att han har dåligt morgonhumör. Så skrattar vi alla, i kör. Accepterar det. Hoppas att han inte lyckas slå ihjäl en liten hare nästa gång han flippar. Klappar honom på axeln och säger att han är en god människa.

(Jag och Linus en kväll vi gjorde bort oss)

Och jag är likadan, jag skämtar om att jag är kontrollerande. Sen ringer jag upp varje person separat om jag vill hitta på något för att dom inte ska kunna påverka varandra och vilja göra något annat än det jag vill göra. Eller köper konsertbiljetter till allt jag vill se och använder det som lockbete för att folk ska gå med i mitt gäng.

Det jag skulle blogga om, innan jag gjorde bort mig lite och tappade tråden. Var en gång när jag gjorde bort mig. 
Mitt dåvarande band skulle spela på Debaser Medis. Min vän Julian skulle komma och kolla. Han ringer mig och säger att han är utanför. Vi har en avslappnad och skön relation, väldigt genuin. Så jag springer ut för att möta honom, jag ser honom stå vänd bort från mig och i ett svagt ögonblick bestämmer jag mig för att jag ska bryta mot normerna lite.

Förvånansvärt många av mina historier börjar med att jag är full och bestämmer mig för att bryta mot normerna. Det är sällan en bra lösning på något.

Men jag går helt enkelt fram och biter honom.
Eller ja det är inte helt sant, det var inte han. Det var en helt främmande man.
Som blir obekväm och sur, för att en tjock främling kommer bakifrån och biter honom mitt på ljusa dagen. Samma sekund som jag biter ser jag Julian stå längre ner för trappan 5 meter bort, skammen är total. Tiden står stilla. Det är som att hela mitt liv spelas upp i revy.

Läxa lärd, ska man bitas ska man bita rätt person.

torsdag 4 maj 2017

Mina bästa konserter jag gått på - del 2

För varje konsert jag gått på har känslan av exklusivitet försvunnit lite. När jag var 17 och gick helt själv på bandet Keane så var jag där 4 timmar innan. Jag köade. Jag var nervös flera dagar innan. Det var en enorm happening. På många sätt var det nog årets höjdpunkt, jag fick ta del av vuxenlivet. Göra något som vuxna människor gör, själv. Jag började bli en människa.

När jag såg Edguy, Sabaton och Dragonforce levde jag på det i flera veckor. Idag däremot ska jag se Cardigans, Depeche Mode imorgon och Kiss på lördag. Sen direkt på det igen som om jag var Johan och pratade om att öla ska jag se John mayer på söndagen. Konserter är idag en naturlig del av mitt liv, en del av den jag är. Jag går på konserter, jag betar av artist efter artist som jag tycker om med det tydliga slutmålet att ha sett alla mina favoriter. Metodiskt och effektivt.

Efter denna sommar är det Daft Punk / The Verve som återstår av mina absoluta favoriter som fortfarande lever och kan turnera. Sen tror jag att jag sett typ allt jag velat se. Då får man börja hitta ny musik att lyssna på och se.

Jag antar att livemusik är lite som resor, innan jag började resa lite mer så var varje resa jag gjort riktigt speciell. Jag kunde mer eller mindre minnas varje måltid jag ätit i länderna. Jag hade målande beskrivningar dag för dag, steg för steg i New York och Berlin. Det var mina två resor, som präglat mig som person. "Mina städer".

Eftersom jag fortfarande rest ganska lite så kan jag ändå minnas mycket från mina resor, däremot börjar jag glömma konserter. Jag kan glömma vilka jag sett om det inte stuckit ut tillräckligt mycket. Antar att det är baksidan, även om det är värt det såklart. Jag hade länge glömt bort att jag sett Mando Diao, för att det var bra men inte så bra, inte riktigt minnesvärt.




Då får man sålla ut dom riktigt minnesvärda ögonblicken.
Som att vara i New York och gå runt på Manhattan och av en slump gå förbi en källare där Funkadelic / George Clinton spelar samma kväll. Där står vi, jag och Linus, min musik-kumpan. Vi båda älskar funk. Vi älskar New York. Vi älskar Funkadelic, och dom bara råkar spela och det bara råkar finnas biljetter kvar. Ödet har lett oss rätt.
Jag tror gärna på ödet i den mån att vi som människor borde följa vinden utifrån var den vänder. Dyker en sällsynt möjlighet upp borde man alltid ta den. Lättare sagt än gjort.

Självklart råkar George Clinton gå förbi oss när vi just köpt biljetterna också.
Även om jag förstör allt genom att inte tro på att det är honom och vägra hälsa. Men det bidrar, funkens urfader, en av dom färgstarkaste människorna som gått i två skor.

När vi kommer in på spelningen efter att ha fördröjt lite timmar på stan (ändå helt ok stad att spatsera kring i)  så inser vi något vi borde ha förstått men kanske inte riktigt funderat över, vi är faktiskt mer eller mindre dom enda vita människorna i hela lokalen. 

Vi sätter oss i ett bås bredvid ett äldre par, visar sig snabbt att mannen är tränare i amerikansk fotboll och faktiskt haft en bekant till mig som utbytesstudent i sitt lag, vi behövde inte betala fler drinkar den kvällen. Men jävlar vad vi dansade.

Rent musikaliskt är det inte det bästa jag sett, dom skippade min favoritlåt och det är inget band jag brinner för av hela mitt hjärta. Hade jag sett det här i Stockholm hade jag tyckt det var bra och glömt bort det. Men i New York, som ensam vita, det kändes som att vi fick ta del av något vi inte är menade för. Som att vi fick gästpass i ett hemligt sällskap. Ett inbjudande sällskap.
Jag fick en anekdot att bära med mig tills jag dör, ett litet minne att plocka fram om jag mår dåligt, som i en liten ask av minnen.


Det som gör ett gig sant minnesvärt är omständigheterna. Om jag får kriga, om det är en udda omgivning.
Ibland är det bara det rent estetiska.
Jag såg The Flaming Lips på Hultsfred Stoxa 2013. Det var ett bra gig. Det var cool show men rätt lite folk. Dom spelade till 03.30 på morgonen dock. Där är nyckeln till att jag minns det.
Dom spelar en av världens vackraste låtar "Do you realize??" medan solen går upp bredvid oss. Det var så nära naturen, så unikt, så vackert. Vi är inte många där, dom flesta sover eller har åkt hem eller kom aldrig dit. Det har regnat och det är blött, det är  verkligen en vacker svensk soluppgång under sommarens allra finaste dagar. Vi lever i ett I-land, vi har det bra ställt, dom på scenen är rika, ändå känns det som vi är väldigt jordnära i stunden. Allting känns på riktigt.




Generellt i mitt tycke brukar festivalgig vara sämre än vanliga, men det finns verkligen undantag.
Små artister som Lil B som bara känns genuint tacksamma över att få vara där och spenderar halva giget med att gå ut och krama publiken, det sätter sig på näthinnan. Jag och min vän Martin glider fram och kramar honom, lyssnar på någon medioker låt.
Odd Future Wolf Gang Kills Them All, med Tyler the Creator i spetsen, som får ett mer eller mindre helvitt Hultsfred 2011 att som första svensk publik någonsin stå och gapskrika "Kill people, burn shit, fuck school".

Då var jag bad-ass också.