Vi fostras in i olika mallar, prackas på värderingar. Vi präglas av vår omgivning från sekunden vi kommer ut till stunden vi packar ihop. Det finns ingen sann frihet i den bemärkelsen.
Därför är det också svårt att resonera kring sina egna känslor, finns det ens ondska? Är vi inte alla bara barn av vår samtid? Präglade av allt runtomkring oss?
Jag tror inte på ondska. Jag tror på psykisk ohälsa, jag tror på egoism, jag tror på rädsla.
Jag tror inte ens på rasism egentligen, jag tror på okunskap och rädsla, dåliga erfarenheter och cyklopseende. Jag tror på yttre påverkan.
Så vad tycker jag är kul, egentligen? Jag påverkas precis som alla andra av våra normer. Av vad som borde vara kul. I slutändan handlar ju allt om att fortplanta oss. Vi vill vara människor som andra ska åtrå, det vill säga egentligen kanske allt kan dras till det.
Vad tycker jag är kul, egentligen? Jag vill vara en intressant person, så jag imiterar intressant beteende. Jag började aldrig röka, även om det kanske vore rimligt. Jag har inte heller lyckats ta bort onödiga egenheter som följt mig genom livet, kanske är det sakerna som blivit kvar som är närmast sanningen? Jag menar, att skapa musik är en del av mitt liv, det är min passion. Jag älskar att spela musik, älskar att jamma, att skriva. Jag älskar känslan när skapandet rinner ur min kropp som om jag var försatt i trans, när allting försätts i symbios och jag är med andra människor i samma tillstånd. Det finns nog ingenting vackrare än människor som skapar tillsammans.
Känslan när man står med en person man är på väg att börja älska och målar en tavla, en jävligt ful tavla, men som fångar stunden. Jag är extremt fixerad vid att fånga stunden, älskar gamla videos, älskar gamla blogginlägg, jag lever och andas nostalgi. Har alltid gjort det.
Men skapande är ju också något jag VET är "coolt" eller intressant. Det är något jag lärt mig sen barnsben ska vara fascinerande och åtråvärt. Precis som jag innerst inne hoppas börja gilla whisky och kaffe, för att det känns vuxet och relevant. Det är lite coolt att dricka whisky och ha lugnet i sin kropp. Att stirra ut på världen men förbli oberörd. Njuta av smaken, hur man nu kan göra det.
Så vad tycker jag är kul, egentligen? Spela tv-spel i underkläder? Slökolla på gamla säsonger av Simpsons? Kolla på sport? Äta onyttig mat? Dricka ljus öl och ge high-fives till andra snubbar?
Är det mest genuina när man älskar saker som egentligen inte är speciellt relevanta att älska?
Jag älskar sushi, men det finns ju ett mervärde i allting som har en acquired taste. Man känner en tillhörighet, lite som en examen i smak.
Är min kärlek till Dylan & Twin Peaks lite mindre exklusiv för att jag vet att det är lite hippt att älska det? Är jag ens kapabel till att älska genuint?
Jag försöker hitta saker som jag inte älskar som jag kanske borde älska, jag har aldrig fastnat helt för Nirvana och Beach Boys. Räddar det mig? Att jag borde uppskatta det mer?
Jag går vidare, inser att jag älskar Arnold Schwarzenegger. Är det här min räddning ligger? Eller går det ett varv till slut?
Jag menar, min kärlek för pojkband och b-filmer blir ju nästan cool igen. Det är socialt accepterat att tycka om dåliga saker om man kan legitimera varför. Arnold är verklighetsflykt, det är ingen svärta, det är att drömma sig bort. Det är som AcDc i filmväg.
Dessutom är pojkband inne igen, Max Martin får polarpriset, världen är upp och ner. Till mitt försvar har jag aldrig slutat tycka om pojkband, jag var före trenden helt enkelt. Eller bara riktigt jävla trög så att jag aldrig kom ifrån den. Generellt sett släpper jag sällan saker jag en gång älskat, jag hatar mer eller mindre ingen musik jag någonsin tyckt om, även om Sabaton och jag kanske inte riktigt är bästisar längre. (första skivan är bra. #power-metal-hipster)
Anledningen att jag började tänka på det här var för att jag insåg att mina intressen idag mer och mer börjar likna en kavalkad av skolämnen. Jag är intresserad av politik, historia, religion. Jag fascineras allt mer av hur världen fungerar, av sociologi. Jag lägger ner allt mer tid på att försöka förstå min omvärld, av pedagogik och psykologi.
Fyfan vad jag önskar att man gick gå gymnasiet idag istället. Spendera dagarna med att umgås med vänner, äta gratis och lära sig saker.
Nu för tiden tvingar jag mina vänner att spendera sin fredagkväll på medelhavsmuseet, för en temakväll om dumhet, för att det bästa som finns är att känna sig både intelligent men också bli berusad.
Varför vill vi bli berusade? Jag tror det är för att man knyter an lättare då. Skapar tätare vänskapsband, säger saker man annars inte säger. Det är som hela havet stormar. Allting är fritt flytande i total samverkan och om du sköter dina kort rätt kommer du närmare framgång, har du otur blir du utan stol och har gjort bort dig. (Det tar jag i ett annat inlägg)
I slutändan kommer allt tillbaka till samma sak, vi vill ha vänner, vi vill ha intressanta liv, vi vill bara beresta och belevade. Vi vill att folk ska skratta år våra skämt och uppskatta oss, åtrå oss, vilja spendera sin tid med oss. Bjuda oss på saker, offra sig för vår skull.
Personligen vill jag känna när jag ligger på min dödsbädd att jag upplevt allt, eller det mesta iaf. Jag vill ha varit ledsen, glad, arg, rädd. Jag vill ha känt smaker och dofter, jag vill ha hört låtar och havets bris. Jag vill ha sett öken och berg och polarisar. Jag vill minnas kyssar och berusning i alla dess former. Jag vill känna att jag varit en människa som verkligen förstod hur lyckligt lottad han var, som vit heterosexuell (relativt) man i sverige född 1990, en person med ALLA möjligheter i världen mer eller mindre. Med ett överflöd av precis allt. Även om värdet kanske urholkats.
Jag försöker fånga enstaka minnen, låta dom etsa sig fast i minnet. Som scener i en film. Kents sista låt någonsin live, tårarna som rinner ned för kinderna. Min sista stund med farmor. Att stå på scenen på en annan kontinent och höra andra människor sjunga med i en låt man själv skrivit. Att äta världens dyraste (nåja) kött och verkligen tvingas äta i slow motion.
Enstaka handlingar, som definierar den jag blivit, genom det jag gått igenom.
Jag tänker ibland naivt att om jag bara är tacksam för alla mina förfäder som dött för min frihet, för mitt välstånd. Om jag sänder en liten tanke till alla fina människor som slitit ihjäl sig, som dött på fält, i krig, i sjukdom, i svält. Om jag ibland stannar upp och på måfå hittar på ett ansikte på en fiktiv person och tackar den personen för hur bra jag har det. Då var det värt det. Den här fiktiva personen kanske fanns på riktigt och det här är kanske första och enda gången någon person som ej träffat den här personen kommer passera förbi i tankens värld. Om man tror på själen så kanske personen till och med efter 500 års väntan får sina 15 sekunders rampljus.
Tack du okända människa för att du levde ett liv utan kunskap, utan action, för att du aldrig fick känna smaken av tacos eller pepsi max. Tack för att du tappert stod upp för yttrandefrihet och demokrati, för att du förhoppningsvis var emot slaveri. Tack för att du kände känslor och brann likt en eld för att glömmas bort och bara bli ett med hela universum igen. Tack för världen du gett mig serverad på ett silverfat, jag är tacksam, jag ska inte kasta plast i haven. Och kanske, om jag tänker på dig lite oftare, så blir jag vegetarian eller något.
Kent gjorde en låt som en hyllning till arbetarklassen, det är ungefär så jag tänker.
Jag tycker Stiftelsen har en bra låt, det är inte coolt. Men det är kanske det mest genuina med hela mig.






