söndag 28 juli 2013

Arga kunder

Det är en varm sommardag, solen steker som om den var en ren ripoff på den Grekiska motsvarigheten, det är lite småblåsigt men ändå mysigt ute, det är en alldeles perfekt dag att gå upp i tid och sen glida runt i världen och bara njuta av något som ytterst sällan kommer, så vad gör man?

Man sover till en halvtimme innan man börjar jobba och sen går man till jobbet och inväntar nattens njutbara kyla. Och träffar... ARGA KUNDER!  

Ni vet hur det är med arga kunder, dom är ofta nyanslösa, dom är ofta personligt kränkta över saker som är helt orelaterade till dom och så är dom ofta högljudda, gud ska veta att dom inte har stämbandsproblem. Det vet han nog å andra sidan.

Jag går mellan två hyllor, har antagligen något viktigt uppdrag som hela butiken litar på mig att slutföra, så hör jag hur en ny kille på jobbet pratar med en kund, som är ARG.
Den arga kunden vill köpa tonfisk. Jag som tonfisk-fantast identifierar mig med situationen och bestämmer mig för att interagera.

Gubbe - Jag har varit här VARJE JÄVLA DAG I EN VECKA och så finns det ingen JÄVLA tonfisk nu heller?
Ny kille - Nej men det finns ju den här sorten, och vi har inte fått in något mer för tillfället
Gubben börjar en ny attack med fatala följder men jag ingriper.
Jag - Ja men det finns ju restriktioner på fisket och sådär, så ibland kan vi bli utan tonfisk ett litet tag. Tur att det finns andra sorter, även om jag också vill skjuta mig själv eftersom jag också tänkte köpa tonfisken i fråga
Gubben vill skaka min hand, jag är nöjd med min inflikning, ler lite fånigt. Känner att jag gjort något stort som omvände honom på en sekund, men nej. Han tar hårdare tag om min hand
Gubbe - Jag vet att just DU inte kan göra något åt det här. Det är dom där JÄVLA MILJÖPARTIET som sitter där på sina stolar och bestämmer den här skiten, miljömuppar som inte ser verkligheten.

Och så blev jag mållös.

torsdag 25 juli 2013

Nattlyrik

Ibland skriver man lite på natten. 
Mellan allt fuffens man gör liksom. 
För att legitimera det. 
Om man skriver är det okej att göra meningslösa saker efteråt. 
Eller att inte göra något alls.
Skriver du lite kan du sitta en vecka på arslet och spela xbox sen, du är ju en kreativ människa. Du ... väntar på inspiration. 





I’ll acquire my youth again if you just let this be
Dandelion seeds are growing beneath my fields
Where many been mistaken, and some just never leaves
And every inch they take back, he’d have to take em from me

Postpone the living failure, that you somehow became
Death or glory they we’re asking, Well can I define glory with fame?  
I want them to see me smiling, As I keep dancing through the rain
And every word I never told them, keeps driving them insane

That jug wont bear the truth son, It wont even bear this drink
We’ve been changing the guards mama, and there’s no time to think
There’s blood all over my rainsuit, your inside as my sigill
I wont forget the things we’ve been through, I wont forget the thrill

You put em’ down in boxes, you keep forgetting who you we’re
I remember my fourthenth summer, It was the first time that I heard
That guitar keep on playing, that expressway to my soul
Maybe it doesnt really matter, when we’re all down in that hole

As the ditch are filling up now, We keep going on as planned
I keep chaising my dreams mama, I keep singing in a band
I know I’m just a failure, I know I’m stupid and naive
But I wont forgive the lacking, of guts I’ll have if I just leave 






Stephen Stills smiles by the lake, pretending to have a difference to make
Badly chocked, watch the clock, Time to run see I’ve had enough
Stapled to my chest, no time to rest, elston gunn somehow turned out blessed
As he left the west, to become the best, in a sacred quest for nothing

As the plastic’s stuck, Cant pull it off, these little things that annoy you
”You dont know anything bout love, what we built those dreams of”  Well what do YOU know?
 As the moon speaks to the sea madly backwards, once again while teasing the end
I hear the muse calling, It’s been so long. Tried to remain in serenity, But i cant pretend 

 They pour up a drink to help me think, or sink myself to the bottom of the sea
Hear them speaking again, reconsidered as a friend, they point and i just wonder ”Me?”
Them barrels didnt move, I found beauty in the groove, Started dancing as if I we’re made for dancing
 And my eyes learned to see, the beauty I believe, in the cinematic part where someone dies
 

onsdag 10 juli 2013

Ängen





Jag och mina kamrater Linus och Gustav åkte ut till deras landställe i Lördags.
Det var en jävla kamp må jag säga, jag slutade 15 och skulle bli upphämtad, jag bad min chef att "låta mig sluta i tid, har inte tid att jobba över alls, bråttom".
Tänk er skammen när jag går ut från butiken 17.00 och är klar först då. Man kan säga mycket om dessa bröder men dom är fan inte snabba. Tur att dom kan spela musik som Jehovas Vittnen dörrknackar.

Det var en kamp på riktigt, jag hade 2 flaskor pepsi från Lördag-Tisdag kväll. Och ingen mottagning = inget facebook. Och sen tvingade dom mig att cykla och sånt där som vanliga människor gör.

Självklart spelade vi musik, och så filmade vi lite. Så klippte jag ihop det här för att visa er, man hamnade i ett jävla Twin-peaks-groove typ. Mitt ute i vildmarken, inga människor, bara musiken och naturen. Det var vackert. Mystiskt.

Vi åkte båt också, tog oss sjukt lång tid att komma till en ö, sen blev vi bortjagade av fåglar. Fick inte ens gå i land.

och ironin när Linus har med sig högtalarsystem för att lyssna musik, och har glömt sladden så man kan koppla in telefonerna, så vi får lyssna på det han har på datorn. Vilket är... BARA ett coverband på "The Racounters". Vad fan är oddsen seriöst?


fredag 5 juli 2013

Sportreaktioner

Det fanns en tid då sportreaktioner var helt omänskliga. Henrik Larsson språngnickar in ett mål mot Bulgarien och jag springer ut på balkongen och skriker som en idiot, jag vrålar ur min passion. Det är äkta och genuint.

Zlatan klackar in bollen mot Italien, jag moonar och hoppar och skriker. Ljungberg mot Paraguay, sann jävla lycka.

Djurgården ligger under med 0-1 mot Elfsborg, det har gått ungefär 87 minuter, hoppet är i princip ute. Siggi Jonson ser arg ut, kastar av sig kavajen, gestikulerar vilt, vildare, vildast. Han hoppar. Han skriker.
Djurgården gör mål.
Eufori, glädje, allting svartnar. I ett hav av människor som delar samma känsla.
Och sen är det vitt igen, jag ser ett lag som är glada över en kvittering, och så ser jag en tränare som gestikulerar vilt, vildare, vildast. Han hoppar. Han skriker.
Djurgården får hörna, det kan inte vara? Det är inte sant? Mål igen. 

Allting svartnar. Det är helt jävla makalöst.

Sen finns det en sån där reaktion som är lite överdriven, sådär lite efterbliven som om vi var i fel del av Köping och hade glömt vår medicin, typ Zlatans mål mot Ungern i 94:e minuten i ett JÄVLA KVAL.



Jag kollar ensam med min kompis Ryman och lite snacks. Det är ganska prestigelöst på någon nivå, egentligen lever och dör jag inte med den här matchen. Egentligen kan vi släppa den när den är spelad som vatten av en gås.

Min tolkning : Det är hopplöst, Sverige kommer ingenstans och jag vill stänga av tv'n. Tror till och med att jag gör det men att han startar den igen. Jag har gett upp totalt och själsligt, är nedstämd och står och tänker på något helt annat. Det är bara sekunder kvar nu verkligen. Rasmus Elm får bollen, han gör ju aldrig något vettigt. Han slår en lång boll, aldrig lett någonstans. Jag börjar i princip gå när det helt plötsligt bara händer. Helt sjukt. Bam-Bam-Bam och helt plötsligt... Eufori.

Tiden står still, allting svartnar, jag stammar och slår på soffan, slår på Ryman. Hoppar runt och skriker på rövarspråk ungefär. Ser mig själv springa och hopp-sparka ytterdörren. Ryman står i köket och slår på kastruller och lådor. Jag fortsätter sparka på dörren. 

Zlatan kanske inte har Börje Salming-attributen jag beundrar mest, men han har nog ensam stått för hälften av mina frenetiska fotbollsminnen eller åtminstone haft en klack med i spelet.