tisdag 31 maj 2011

AAAAAAAYH

Hur vet man att ens roomie har tråkigt? Han springer runt med ett baseballträd och jonglerar och var tionde sekund antingen tappar han det i golvet eller skriker av smärta. Sen fnissar han och fortsätter. Springer in i mitt rum och tar sig på pungen. Skriker att vi ska börja träna "i gryningen" varje dag, som han bestämt är 9 på morgonen. Ljuger om en massa och leker med klädhängare.

+ Han åt upp en påse chips JAG köpt med dipp och hela kalaset, på fem minuter medan jag brände en film vi skulle se.

Nu bajsar han, äntligen en lugn stund.

lördag 28 maj 2011

Best of - Nostalgi del 3

En gång i tiden hängde jag fett mycket med Putte och Thim. En gång blev Thim bjuden på fest och bjöd inte mig (han bjöd inte Putte heller som tur är) men bjöd 2 tjejer. Jag blev lite ledsen på honom och spelade svår på msn. Vilket i efterhand ger en fin bild av vilken typ av människa Thim är, och hur bitter jag är.

Thim. säger: bowchika wah wah . 
Hampuz. säger: 
Thim. säger: om du pratar så KANSKE jag avslöjar Puttes mellannamn.. 
Thim. säger: Nea träffade en kille igår .. 
Thim. säger: typ 
Hampuz. säger: k 
Hampuz. säger: evert 
Thim. säger: det är inte hela.. 
Hampuz. säger: k 
Thim. säger: morsan drar i helgen igen 
Hampuz. säger: k 
Thim. säger: fast jag kan itne ha fester här längre 
Hampuz. säger: ok 
Thim. säger: och jag har förlåvat mig.. 
Hampuz. säger: k 
Thim. säger: haha sure .. n00t 
Hampuz. säger: ok
Hampuz. säger: lurad jag är 
Thim. säger: det hoppas jag.. .. 
Hampuz. säger: m 
Thim. säger: emma ode ville också komma igår.. de fick inte eller.P:.. 
Hampuz. säger: ok 
Thim. säger: forslin 
Hampuz. säger: mm 
Thim. säger: sen vare en tjej från min klass där som har en missbildad hand.. det vart som scenen från scary movie.. Take my strong hand! 
Hampuz. säger: ok 
Thim. säger: ska inte du till skolan imorgon? 
Hampuz. säger: jo 
Thim. säger: vilken tid då? 
Hampuz. säger: 8.30 
Thim. säger: borde itne du lägga dig? 
Hampuz. säger: jo 
Thim. säger: aha .. själv så är man ledig 
Hampuz. säger: k 
Thim. säger: vilken ensidig konversation; 
Hampuz. säger: ok 
Thim. säger: Banta eller DÖ! 
Thim. säger: haha bra sätt och inleda en reklam med.. 
Thim. säger: jag har varit deprimerad hela dagen 
Thim. säger: och Ångest 
Hampuz. säger: k 
Thim. säger: jaa, jag vill ha en tjej.. en förhållande, nån att hålla om bara.. 
Hampuz. säger: k 
Hampuz. säger: du skrev fel, man säger ett förhållande, jävla bög

Rebel rebel

 Jag har aldrig varit en rebell på riktigt. Visst jag kompenserar det lite genom att heila och säga provocerande saker, men jag blir inte mer rebellisk än att som tjugoåring brinna starkt för vissa politiska frågor och att vara en provocerande fisk i en liten sjö. 

Jag började aldrig röka eller supa överdrivet, jag började spela WoW. Jag slogs bara i spel. Och jag har alltid svarat i telefon, varit tydlig med mina intentioner av vad jag ska och inte ska pröva i livet. Kom igen liksom, hur regelrätt är man som rebell om man som tolvåring motiverar för sina morföräldrar hur ens framtida alkoholvanor ska bli och ungefär när (16) man tänkt börja dricka. 

Fuck the police coming straight from the underground.

måndag 16 maj 2011

Dreams I'll Never See

Jag vill bara lyssna på musik. Högre och högre tills det gör ont.
Finns det en känsla som slår musik som skär igenom ens själ? Jag tror musik är viktigare än någonting annat.
Musik kan alltid finnas där, när man är ensam, när man är ledsen. Musik är kopplat till allt.

Kommer ihåg när min mormor dog, samma morgon åkte vi bil jag min pappa och min syster, då kom "Zephyr song" med Red Hot Chili Peppers på radion. Första låten jag hörde efter min mormors död, den har alltid fått en speciell betydelse på grund av det. Kommer ihåg hur jag låg i min säng och liksom ville se eller känna något övernaturligt kvällen innan hon dog, i hopp om att jag skulle kunna uppleva hennes död.

Musik kan också bli kopplat till vissa personer, vissa låtar. Men nästan alltid när en låt blir tätt sammankopplad till något är det kopplat till vemod. Alla positiva låtar paxar man själv liksom.


How can I define the person I am?
When the mirror won’t show me what’s real
All my thoughts are stupid constructions
They say nothing about me.

Baby We Were Born To Run

Varför är jag inte på ett tåg på väg någonstans med ett par vänner och ett leende på läpparna?
Det är en retorisk fråga. Dissektion i all ära, jag har ingen deg (läs: ej bagare) och är för kass helt enkelt.

Jag tror ett genuint missnöje över sitt liv växer i och med att man lämnar sina drömmar som folk lämnar sommarkatter. Helt plötsligt duger dom inte, finns ingen plats för dom. Helt plötsligt är allt här och nu och i ärlighetens namn tycker jag inte nutid är någon speciellt rolig plats att konstant hänga i.

Jag brukar anse mig ha bra självinsikt, en bra distans till mig själv. Men hur förklarar man att man som 100 kg ensam latmask sitter på sitt rum ännu en natt och bara önskar sig bort? Med en tro att faktiskt kunna ta sig iväg också. Borde jag inte jogga eller något?

Jag lider av en underliggande genomgående tristess, en mättnad på vissa fronter och frustration i andra. Gräset är alltid grönare på andra sidan och ensamhet förlorade sin charm när Jenna Jameson gick ner för mycket i vikt.

onsdag 11 maj 2011

Okej

Förlåt för brutal inaktivitet. Men jag känner att det är okej att mitt aktiva bloggande går i perioder, det är en långsiktig process och tänker därför inte klämma ut mediokra saker.

Mitt liv är just för tillfället i en slags förstadium, till vad är frågan. När jag vet återkommer jag.

måndag 2 maj 2011

Tim Buckley är död

”Jag vill ha en flyktig vacker trasig romans som kanske är över efter en helg men som alltid går att hoppa in i igen när allt känns piss, jag vill ha ett minne för livet.” 

Varför kunde det inte duga? Frågan ekade i huvudet och slog fram och tillbaka. Här går man runt en halv livstid och tror att man är speciell, att man har det där lilla extra. Men om ingen annan tycks förstå det, vad fan är det till för nytta att vara guds gåva till mänskligheten då? Rå frustration infann sig. 

Det var nästan så att tårar letade sig fram och klockan var snart två på natten. Ännu en ensam natt i en alibispäckad dekadens. Ännu en evighet av tankar som aldrig kommer göra någon skillnad. 

Frågan kom om man skulle fortsätta hålla kontakten med varandra trots allt. ”Jag vet inte. Ärligt. Jag har genom all skit och misär ändå attraherats av den röda tråden av vilja som alltid genomsyrat allting, alla drömmar vi delat, all passion vi hoppats få dela. Utan den är det ingenting värt”.

Natten var skoningslös i sin tystnad, till och med musiken var tyst nu. Tim Buckley höll käften.  Tim Buckley var död.