Visar inlägg med etikett Extra Läsvärt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Extra Läsvärt. Visa alla inlägg

tisdag 17 januari 2012

Filosofi och idioti #2 - Åldrande och död!

"I'm not afraid of dying, I'm afraid of growing old
I'm not afraid of burning but I'm scared of getting cold"

Tänk att man kan återkoppla till gamla låttexter man skrivit och slippa sno av andra ibland? Fantastiskt. Pretentiöst. Egocentriskt men inte desto mindre relevant.

Jag är sjukt rädd för åldrande, tid är min största fiende tillsammans med mig själv och synskadade. Tid kan aldrig någonsin ens för ett ögonblick stannas. Du kan aldrig ta en paus från det.
Livet är som en film som du bara får se en gång. Missar du något kan du inte spola tillbaka och se om det och när filmen är slut är det slut. The end liksom.

Jag blir ledsen när jag ser min farmor som varit en så viktig gestalt i hela mitt liv. Min farmor som jag var hos nästan varje helg i mina unga år, vi kollade melodifestivaler och James-Bond-maraton, vi lagade mat och kollade på fåglar. Badade och plockade bär. Höll på med musik. När jag ser henne åldras blir jag bara ledsen, det är som någon slags personlig definition av hur åldrande förvisso kan vara ädelt och vackert och ge allt annat en mening, men också så hemskt och tragiskt att se hur hon sakta men säkert förtvinar. Hur hon glömmer saker, säger vissa saker på tok för många gånger och blir mindre och mindre självständig.

Det är en sådan stark motsägelse. Det är ju begränsningen av tid som gör livet värt något. Det är faktumet att vi bara lever en gång och bara kan göra saker en gång unikt som gör sakerna så värda att faktiskt göra. Men ändå det som gör livet så tragiskt i samma veva. Man är del av något större än en själv men är också medveten om att begränsningen även begränsar ens möjlighet att fullt ut uppskatta det hela. Jag kan inte leva över mig själv och se vad jag lämnar efter mig, se om jag haft betydelse.

Jag är förbannat egocentrisk det ska gudarna veta. (varför säger man så i en kultur som har en gud?) Men jag anser också att det går till viss del hand i hand med min teori om "förverkligande i relation till tid = syftet med vår existens". Den egoistiska varianten av meningen med livet. Jag förutsätter naivt nog att jag kan bli rätt gammal, även om jag samtidigt tror mig dö ung.

Jag vill inte bli gammal om jag är missnöjd på plats, jag lever ett liv som med stor sannolikhet kommer kännas som ett misslyckande i slutändan om jag inte orkar hela vägen. Alltså är jag rädd för att bli gammal, för att när verkligheten kommer ikapp mig så kan jag inte fortsätta drömma mig bort, jag kan inte snacka mig ur det. Jag kommer ligga på min dödsbädd och behöva stå till svars inför mig själv och vad fan ska jag säga?

"Sorry att jag gav upp hela livet för att följa en dröm utan att faktiskt engagera mig tillräckligt i den, men du.. du fick ju äta en jävla massa pizza... eller hur? det var väl gott? eller? .... Hampus? Lyssnar du på mig?"

torsdag 12 januari 2012

Till framtida arbetsgivare - Fast jag spårar ut som vanligt

Fick just en seriös fråga om varför jag bloggar så aggressivt och dylikt, varför jag är så hatisk och om jag inte tänker på framtida arbetsgivare. Om jag inte kommer böja mig och istället stå ensam kvar? 

Så jag kör det enda rätta, ett blogginlägg. 

Jag vill inleda med att den arbetsgivaren som skulle se min blogg som ett skäl till att inte anställa mig kan dra åt helvete. Ty om ni är så värdelösa på ironi eller så kinkiga så är det ni som är problemet med världen idag.

Det handlar om yttrandefrihet, jag sparkar bara uppåt eller omotiverat och en omotiverad spark är ingen seriös spark därav dess frekventa användning. Det handlar om att internet inte ska tvinga folk att sluta vara människor för att passa in i en beige jävla ram. Jag bloggar som jag vill och ingen jävel ska säga åt mig hur jag ska leva mitt liv. Om jag vill hata så hatar jag, vill jag gråtrunka till Bob Dylan och skriva om det så gör jag det. Jag skriver inte en blogg som ett CV för att få jobb i framtiden.


Det handlar om att jag är trött på ett samhälle där en person som säger neger ÄR RASISTEN istället för dom där smusslande människorna som hellre dör än bor granne med en invandrarfamilj. Jag älskar termen bluesneger och ingen som känner mig på riktigt skulle någonsin kunna påstå att jag är rasist. Jag hatar alla lika mycket. Och jag är inte homofob för att jag använder ordet bög. Precis som att jag trots att jag ej vill erkänna det knappast hatar synskadade eller husdjursägare. Jag har liksom varit tillsammans med en som innehar båda attributen utan att klättra på väggarna.



Jag älskar Flashback och yttrandefrihet. För hela grejen folk missar är att vi lever i nuet. Och vi dömer saker utifrån våra paletter vi har här och nu. För åttio år sen var det rimligt att judar inte var likvärdiga oss, och en kommunist var inte en naiv människa utan en JÄVLA BROTTSLING i västvärlden fram till kalla kriget tog slut i princip. Våra normer ändras hela tiden, var toleranta även mot dom som inte är toleranta ty det är vägen till framgång.

Och jag älskar Sverige för vår förmåga att blanda mångkultur med vår kultur. Man får aldrig glömma att vi HAR en egen kultur och en värdegrund som KNULLAR världen. Det är vi som är (eller var..) toleranta och öppna. Det är vi som har yttrandefrihet och fri sexualitet. Som låter folk tycka vad dom vill och som kan ta ansvar som den Bror-Duktig-Nation vi är. Vi är på väg att förlora det och det gör ont i mig.

onsdag 11 januari 2012

Jag hatar att jag älskar dig

Nattmusik är inte bara lugn musik, det är en jävla myt. Nattmusik är musik du kan lita på. Musik som kan säga dig något utan att ljuga eller vrida på något. Musik som talar till dig på riktigt.
På natten söker jag mig inte till Suede eller ens Beatles. Min kärlek för Stooges är inte alls lika hög och faktum är att en sån älskad varelse som Tom Petty bara förekommer i små doser.

På natten finns det en massa apostlar, det finns profeter och prästerskap. Men det finns bara en gud och han är judisk. Och han ger oss ingen rak väg att gå, ingen bibel att följa. Han misskrediterar till och med natten.
"Ain't it just like the night to play tricks when you're tryin' to be so quiet?"

Men när vi orkar och kan och förstår.
"I'm ready when you are, Senor"

Det är något i hans trovärdighet som är högre än alla andra. Han går på vägar där ingen annan gått, han går på vägar där ingen annan vill att han går. Han går mot alla strömmar och trotsar all sans.

Han berättar saker som jag aldrig tänkt på annars och han spelar på samma strängar som ett pappa-komplex. Alla gånger man inte fick dom där komplimangerna av pappa, när han var lite för kall och hård. När han inte var tröstande utan uppmuntrande till att bli härdad. Han är Dylan, han sjunger inte ut i onödan. För att när han väl gör det, då bryter man fan ihop.

När Bob Dylan på en av sina senare skivor, när han dömts ut som en tragisk föredetting gör en fantastisk skiva som heter "Street Legal". När han på en av dom bästa låtarna han någonsin gjort (Senor) verkligen passionerat ylar ut "This place don't make sense to me no more" så skiter man i sammanhang, man går direkt in i sin egen värld och dess bristande logik. Man gör Bob Dylan till en profet han aldrig försökt vara (Gud är blygsam) för att han faktiskt är det. Man kan dissekera hela hans verklighet och hitta sig själv. I hans ord kan man hitta sanning mer sann än sanningen.

Jag vill föda Bob Dylans barn. Jag vill att han ska försvinna spårlöst i hundra år och hittas på havets botten. Jag vill att han ska bli vår tids Atlantis.

Jag har så fina minnen med honom, vi har en sån fin relation. Jag var med min första flickvän på väg upp till Norrland och lyssnade på "visions of johanna" seriöst trettio gånger på väg upp. Den förhäxade mig. Jag satt högst upp längst fram på en dubbeldäckare och såg världens möjligheter framför mig, jag var ung och kär och naiv. Verkligheten var bara dagar ifrån mig men vem visste det där och då? Bob Dylan försökte säkert antyda det, men jag lyssnade inte.

Sen har jag en ny relation efter något år, jag gör slut, jag åker en lång lång lång resa hem i total misär. Vem gör mig sällskap och berättar om sin egen misär om inte mannen som pratar om en "Sad eyed lady of the lowlands". En hel hemresa med den på repeat. En hel natt som fortfarande sitter kvar på näthinnan, den Chilenska sovande tanten som sover lutad mot mig medan jag kollar ut på en vacker sovande värld med några tårar i ögonen.

Om det är något man ska lära sig av Bobby D så är det att man alltid ska göra det man själv vill. Jag lever mitt liv och kan inte ta hänsyn till andra. Om jag får en dålig kompis så har jag "Positively 4th street". Är det nån slampig brud som dissat mig har jag "Like a rolling stone". Om jag vill lära känna mig själv har jag "Ballad of a thin man". Jag har världens vackraste låt "Don't think twice it's alright" och slutligen kanske min favorit.


Det är en rare-låt ej släppt på någon skiva. Det är en låt med uppgivenhet och självrannsakan. Det är en av dom bästa låtarna jag hört i en så vacker och simpel version att jag blir helt tagen varje gång jag hör den. Jag avslutar mitt blogginlägg som jag avslutade min första statsvetenskaps-tenta.


"Att definiera frihet är svårt. För frihet är ingenting du kan ta på. Ingenting du kan roffa åt dig. Men som Bob Dylan säger "As long as i love you i'm not free", frihet är något du kan förlora."

Mitt liv ni vet

 Jag hade världens konstigaste kund idag. Han kommer dit, ser lömsk ut, ler inte men ser ändå lurig ut. Han köper lite grejer men lämnar tillbaka hälften utan logik.

Jag - Hej! 
Han - Hejdå
Jag - *skrattar* Sa du HEJDÅ?!
Han - *Ser lömsk ut på RIKTIGT*
Jag - *Skrattar lite* Aja okej, det blir **** kronor
Han - Jag vill inte ha den där. 
Jag tar bort den, får betalt.
Jag - Ska du ha kvitto?
Han - Nej
Jag slänger kvittot.
Han - JAG VILL HA ETT KVITTO
Jag tar upp kvittot och ger honom det.
Han går iväg, ser lömsk ut, springer och snor en påse bakom kassan och drar iväg. SOM ETT JÄVLA SÄR.







 ... WHAT DA FUCK MAN?!







Och så sitter man på natten och känner sig djup som vanligt. Lyssnar på musik i lurar och är ett med världen. Man befinner sig i tidlöshet, ingen stress, total frihet, en croissant som ligger och väntar.

vad lyssnar man på när man vill definiera sin frihet med musik? Sugababes!

lördag 31 december 2011

Mild kritik mot folk med husdjur och synskadade

Jag hatar typ ingenting i världen egentligen, är en kärleksfull lagom rund man som älskar det mesta, men ja, trots det så finns det saker som stör mig.

En sak är husdjur som fenomen. Jag fattar att folk en gång i tiden gillade det, en hund kan vara till hjälp om du har en efterhängsen granne till exempel. En katt kunde vara en effektiv råttfälla när det begav sig (och råttfällorna sög) och kossor är inte husdjur, var fan får ni det ifrån?

Men idag? Okej om ni är blinda, eller änkor, eller så ensamma och illaluktande som mig innan jag tog mitt årliga bad. Men annars? Kom igen, det är ju faktiskt djurplågeri och ni borde också få gå runt i koppel när andra personer vill ha ut er, äta mediokert torrfoder, dricka vatten och leka med enformiga leksaker och bara finnas till för andra.

Dom får ingen lön, dom får ett långt (ibland) och meningslöst liv för att liksom en slav bara tjäna andra. Ibland tar man till och med bort möjligheten att avla vidare, ty det bestämmer vi (gud) att dom inte ska få göra.

Eller, och nu kommer det stördaste, så kan vi ju DÖDA DOM JÄVLA DJUREN FÖR ATT VI KÄNNER FÖR DET. Folk kanske inte orkar ha hand om sin lilla katt, eller så bröt hästen ett ben, och det är ju bara djur så man kan kasta iväg dom till ulvarna när man känner för det.

Alla som äger husdjur som inte passar in på min kravbild är hemska människor tillsammans med synskadade och jag önskar er all olycka. Tack för mig // ung man som vägrar husdjur och läsglasögon. 


torsdag 15 december 2011

Vad är förintelsen mot ren inkonsekvens?

Jag vet att livet innehåller mycket orättvisa, men vi kan inte rå för den här så kallade förintelsen, det var bara menat och ingenting man göra åt, sånt händer.

Vi kan inte rå för (om än starkt motarbeta och informera nästkommande generationer så att dom kan arbeta öppet mot det)att internet går ner ibland heller, hur hemskt det än är.

Men det finns saker man påverka mer aktivt, saker som skär mig i hjärtat varje gång de korsar min väg. Något som kallas "Svenska språket och hans inkonsekventa horunge-beteende".

Jag kan göra det väldigt enkelt för er, vi har en del språkregler som hjälper oss förstå ett språk. Engelskan kan uppfattas krånglig ibland, men reglerna är rätt konsekventa så när dom väl sitter så ja, då sitter dom.
Svenskan däremot är en efterbliven jävel, jag utgår starkt från att dom stora stolta kreatörerna bakom skiten dog med dåligt samvete, det är rätt åt dom!

Hur fan tänker man när man bygger en båt som inte ens kan pussas lite med ett isberg?

Det jag pratar om är självklart En & Ett. Mänsklighetens (i Sverige) största misslyckande sen regalskeppet Vasa. HUR FAN TÄNKER DOM?

Jag är hypotetiskt ute och går med en vän, vi är glada, harmoniska, vi lever i ett bra samhälle där rättvisa är utbrett och omfamnat. Vi lever i en fri värld där man får tycka vad man vill (bara det är rätt) och ligga med vem man vill (bara dom inte bangar fett) utan att bli skjuten. Om det inte är någon annans partner man ligger med och personen i fråga är typ juggemaffia. Då blir man skjuten.




Poängen är, vi går ute på vår hypotetiska promenad i total lycka, när plötsligt ser vi en mås och en gås som tjivas om en macka.

EN MÅS.
EN GÅS.
TJIVAS.

Så kommer deras vänner.

ETT GÄNG MÅSAR
ETT GÄNG... GÄSS?!?!?!?!


VARFÖR GÖR DOM SÅHÄR? VARFÖR KAN VI INTE VARA KONSEKVENTA? VARFÖR I HELVETE KNULLAR DOM VÅRT SPRÅK OCH KOMMER UNDAN MED DET? 

torsdag 24 november 2011

Själlöst bajsande

En sak jag starkt ogillar är när man bajsar under tidspress, eller utan lektyr.
Det är som att äta vegetarisk mat, man blir "nöjd" men inte nöjd. Så sitter man efteråt och känner sig blåst, men ändå nyttig på samma gång.

Att bajsa är lite av en kulturell grej, det är där man tar sig tid att gå igenom livets frågor i ensamhet. Det finns inget ensammare ställe än en toalett när man bajsar, inte nog med att man vill vara själv, alla andra vill att man är själv också. Dubbelt upp!

Så sitter man där, läser det som är lämpligt. En bok är oftast för komplex och krävande, en tidning är perfekt. En bra musiktidning, en speltidning (länge sen sist dock) eller bara sportbilagan till dagens tidning är perfekt. Man måste ha alldeles lagom med intressanta grejer men ändå möjligheten att läsa i etapper. En artikel i taget, sen torka torka torka. Sen en ny artikel.

Jag hatar också antiklimaxet när bajset är perfekt i den mån att det bara glider ur och knappt kräver torkning. Det är som att duka fram finporslinet och äta hamburgare vafan. Man har gjort en stor grej av det hela och blir blåst på konfekten, man är ambitiös och vill jobba för det och får bara gå vidare med livet utan kamp.

Jag kan ibland vara så bajs-pretto att jag bestämmer mig för att bada efteråt. Då tar jag in högtalare, sätter igång en nyskapad musiklista med nice bluesig musik och först bajsar jag i lugn och ro till ett par låtar, ofta free bird. Sen blir det ner i badet och fortsätta lyssna och njuta. Lukten är då borta f.ö.

Poängen är, själlöst bajsande (utan tidning) är för idioter utan liv. Och för synskadade som ej kan läsa.
Jag hatar synskadade. Tack för mig.

torsdag 17 november 2011

Vägen till fördärvet, en analys. Heroin = pepparkaksdeg

Ni har alla hört den klassiska, "det börjar med en cigg, blablabla heroin".
Många tycker säkert det är töntigt, att man drar alla över en kanyl, att det är meningslöst och hypotetiskt och inte kan bindas till något. Men fuck you alla synskadade.

Grejen är, man kan dra det LÄNGRE.
Det finns en tråd rödare än resterna av rödluvan. En tråd starkare och mer logisk än aids och bögar.
Det börjar med något så enkelt som pepparkaksdeg. It's true!!!!!!!

Tänk efter nu alla vänner. Man är liten och lär sig gränser, man är liten och börjar lokalisera sig i världen vad som är rätt och fel. Antingen går man en rebellisk och dödlig(are) väg eller så är man skötsam och har en framtid. Antingen hamnar man snett direkt och riskerar att aldrig komma tillbaka i ledet igen, att leva som en outsider och dö ensam och miserabel och sälja sin kropp och bli knullad i röven i tusen år för att få råd med dödsknark som är smutsigt och dåligt för moralen, eller så är man snäll och får mer julklappar.

Då sitter man där en dag, mamma ler och man ska baka pepparkakor. JIPPIE skriker du, det är sån lycka. Och när hon inte ser, pang på smeten. Du saknar all kontroll över dig själv, ingen självrannsakan, ingen analytisk förmåga att se hur du utan smet inte får några kakor. NEJ, pang på smeten, du tuggar i dig, jävlar i mig vad du tuggar och frustar och slänger i dig hinkar av deg som kunde fött en afrikansk by.

Sen får du ont i magen. (avtändning) Men du gör det ändå igen. För du är fast. Du är en beroendemänniska. Du kommer dö en plågsam död och alla du älskar kommer vändas emot dig. 

lördag 5 november 2011

Malin


Malin Bin Gille
så länge ni är utklädda =)
Hampus Crybaby Lund
yes sir!
Malin Bin Gille
good
Hampus Crybaby Lund
får jag vara utklädd till Rasmus?
Malin Bin Gille
nej!
Hampus Crybaby Lund
får jag vara en hybrid mellan mig och rasmus som bryter på finska`?
Malin Bin Gille
nej!
Hampus Crybaby Lund
Får jag vara en dansare som är sjukt lik rasmus och kallar sig för "Raz" ?
Malin Bin Gille
men sluta! du måste vara nåt kul
Hampus Crybaby Lund
Hur definierar man egentligen kul? Vem ska avgöra det? Vem är det som tar alla beslut i världen? Definiera ondska och du får fan ett pris. Folk misstar ofta ondska för rädsla eller överdriven egoism. Jag tror att ondska är antingen kopplat till egoism eller något psykiskt fel. För jag tror ingen människa som är sansad VILL orsaka andra människor olycka eller misär, det är inte normalt. Jag vet att det är naivt att uttala sig om vad som är normativt men jag väljer ändå att göra det. Hoppas du inte misstycker.


Chat Conversation End

lördag 17 september 2011

Ska aldrig mer se The Ark.

Jag såg The Ark ikväll, deras sista spelning någonsin = betydelsefullt = jag är där såklart.
Kände att jag inte riktigt förtjänade att vara där, folk grät, jag tyckte det var fint men det är som att gå på en begravning för någon du kände ytligt. Du vill vara artig (hoppar lite extra för The Ark's skull även i låtar man ej gillar) men det känns ändå lite fel.

Det bästa är när en tjej som gråter förtvivlat hela konserten slutar gråta, ställer sig i mitten bakom mig och Alex och säger till sina vänner ;

  • Hon - Hehe härifrån ser jag scenen, ska stå så här resten av konserten.
  • Jag som vänder mig om - Bra, vi kommer stå blixtstilla så det blir perfekt.
  • Hon ser förvirrad ut : JAG ÄR INGEN IDIOT
  • Jag - Nej.. jag sa inte det.. jag var ironisk för att du var ironisk
  • Hon : JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET
Jag skrattar. Hon pekar finger åt mig och hennes syster ber mig kolla framåt "för det är känsligt".

Vem trodde att så mycket hat kunde frodas på en så fin tillställning? Kommer ALDRIG MER SE THE ARK EFTER DETTA JÄVLA RABALDER.

tisdag 9 augusti 2011

Galning eller geni?

Ibland undrar jag vad folk i min omgivning egentligen tror om mig, hur dom ser på vissa saker jag gör.
Okej att jag kan vara asocial och kräva ensamhet rätt ofta, det tror jag alla förstår. Okej att jag använder ironi oftare än Freddy Mercury glömde preventivmedel, det tror jag människor accepterar.

Men undrar vad dom på mitt jobb tänker när jag envisas med att gömma mig bakom glassdisken när dom ropar på mig och sen kommer gående fnittrande när jag blivit hittad. Eller när jag subtilt antyder att jag vill sära för kända män eller tänder på djur. Eller när jag börjar prata med en annan anställd som ska köpa nikotin-tuggumin hur jag kan få sparken om jag inte är noga med leg och låtsas inte känna igen henne alls.Eller att jag envisas med samma usla skämt om att lotterna ligger i "vinst och förlust-högar". Eller att mina byxor saknat en gylf i flera veckor. Eller att jag frågar geografi-frågor till såväl andra anställda som till kunder.

Det är en hårfin gräns mellan att vara en galning och ett geni, jag tror mitt självförverkligande kommer få bestämma om det här var tecken på en charmig mans kreativa leverne och en start på något fint.

Eller om jag blir en känd massmördare och det här på något sätt får styrka min konstiga persona.

Den som lever får se, hoppas att det inte av en konstig slump blir det sistnämnda, för då får inte så många se. hehe.

onsdag 20 juli 2011

Hästbloggare - Rasmus

Hästbloggaren!

Ungefär för 1 år sedan var det fest hos mig (rasmus) och alla hade det trevligt och alla mådde bra. Tills! (Notera blogginläggsnamnet) min flickvän ramlade av en häst och bröt armen och fick axeln ur led. Hon red på en ståtlig polle må jag säga. det var nog efter denna händelse jag verkligen fick upp mina ögon för hästar, nog för att min faster har ett eget stall med 3 egna hästar. 

Så nu skulle jag bara vilja kortfattat berätta hur mycket hästar betytt för mig genom de senaste året och att dom faktistk räddat mitt skinn flera tillfällen.  5 punkter tänkte jag räkna upp, detta har alltså hästarna hjälpt mig med genom mitt liv (i synnerhet året som gått).

  • 1. Min faster har hästar (dom har vaktat henne genom åen och hon mår bra av dom) =  jag mår bra.
  • 2. Min flickvän åkte in på sjukhus pga den ståtliga pollen (det var även då jag förstod att jag verkligen kunde prata med hästar på riktigt). jag tog hand om henne på sjukhuset och vi kom närmare varann. Nu fick vårat förhållande verkligen testas ut, skulle det hålla för en misserabel olycka eller skulle det vara vårt fall? Nej vi blev starkare och desta kärare av denna händelse. (hästen heter förresten Yvert).
  • 3. Jag vaknar alltid upp av synen av hästar utanför huset (alltså har hästar precis utanför huset i en liten hage), dom brukar le till mig och hälsa. jag blir mycket glad av det och mår bättre i själen.
  • 4. Hästar HAR humor, jag gick ut en dag för att hälsa på dom (av av mina 3 katter följde med). hästan gick förbi mig och jag tänkte "vadi...." när jag såg att den gick emot en av katterna. katten blev livrädd och sprang iväg haha, jag och hästen kan skratta gott åt den händelsen än idag
  • 5. Häst rimmar på mycket, häst/bäst/flest/rest/mest/BJÄST hahaha. dom är sådana livräddare. stora och ståtliga och Gustav Vasa hade flera stycken (därför han hamnade på 1000kr sedeln!).

Kort och gott. utan häst ingen fest! Tack för mig.


lördag 11 juni 2011

Film-liv

Jag önskar mitt liv var mer som en film.

Det ska vara ett bra soundtrack, ganska mixat. Jag går på uteställen till "Koka Kola-Veins" och "Free - All right now", brukar kärlek till "Venus in furs", har livsångest till "Once i was" och går ner på knä mitt i natten ute i ett iskallt spöregn skrikandes ut all min frustration till crescendot i "Child in Time" (Made in japan-versionen).

Går hem från mitt (framtida) tragiska fabriksjobb med Joy Division och Broder Daniel som muntert sällskap och blir sen full på fredagkvällen med billigt lådvin tillsammans med en vän medan man pratar om hur allt egentligen borde vara. Om hur livet bara är en transportsträcka från ett mörker till ett annat.

Snabbspolar förbi alla timmar vid datorn, klipper helt bort toalettbesöken. Inga vänteperioder. Romantiserar stenhårt dessa betraktande ögonblick på bussen när man köpt samma saker som man gör varje dag. Vem är den där människan längst bak egentligen? Snabbt klipp in i livet hos en random person som ser olycklig ut och där ser man en människa med krossade drömmar, alternativt någon som kidnappar folk konstant.

Klipp till vad som först framstår som en sexscen men vid en närmare titt tycks vara en ensam man framför sin dator, vad är det för skit han kollar på? Vad gör dom där tjejerna med den där muggen egentligen? Vad i hela fridens liljor?!

Snabbt klipp igen till två unga män på en balkong med tröjorna som hårband, med svettiga äckliga kroppar och öl i händerna. Bittra miner och långa konversationer om allt mellan tider som flytt till favoritpizza. Två unga män som har svårt att ta tag i saker.
"Ska vi ta livet av oss?".
- Ja, kan vi vänta tills imorgon?

måndag 2 maj 2011

Tim Buckley är död

”Jag vill ha en flyktig vacker trasig romans som kanske är över efter en helg men som alltid går att hoppa in i igen när allt känns piss, jag vill ha ett minne för livet.” 

Varför kunde det inte duga? Frågan ekade i huvudet och slog fram och tillbaka. Här går man runt en halv livstid och tror att man är speciell, att man har det där lilla extra. Men om ingen annan tycks förstå det, vad fan är det till för nytta att vara guds gåva till mänskligheten då? Rå frustration infann sig. 

Det var nästan så att tårar letade sig fram och klockan var snart två på natten. Ännu en ensam natt i en alibispäckad dekadens. Ännu en evighet av tankar som aldrig kommer göra någon skillnad. 

Frågan kom om man skulle fortsätta hålla kontakten med varandra trots allt. ”Jag vet inte. Ärligt. Jag har genom all skit och misär ändå attraherats av den röda tråden av vilja som alltid genomsyrat allting, alla drömmar vi delat, all passion vi hoppats få dela. Utan den är det ingenting värt”.

Natten var skoningslös i sin tystnad, till och med musiken var tyst nu. Tim Buckley höll käften.  Tim Buckley var död.

lördag 23 april 2011

The Song Remains The Same

Det är intressant hur tiden fortlöper konstant, man kan inte se eller ta på den, men allt förflyktigas runt och med oss. Ingenting förblir detsamma, med visst undantag för musik som åldras med total värdighet allt som oftast. (Sen är det viss skillnad på Beatles fantastiska åldrande kontra hela världens 80-tals-sound).

Jag är paradoxal i relation till förändring. Min största skräck är att bli kvar här, att inte komma längre fram i livet och se mer, låta fler se mer av mig. Men jag är också otroligt rädd för motsatsen, att saker och ting inte kan förbli som dom är.
Just nu har jag en jävligt bra relation med min Zigenarvän jag bor med, vi kommer bra överens, jobbar på samma jobb, hittar på saker och kan ändå ge varandra space och undanflykter för att slippa diska.

Men det är här och nu, allting går i cyklar och sen tar dom slut eller byts ut, så vem vet hur det är om ett halvår? Om vi skulle flytta isär skulle vi knappast träffas speciellt ofta. Från den totala kollen på varandra, inblicken i varandras liv, en extremt bred internhumor och en automatisk rå kemi så skulle man helt plötsligt börja gå vidare på olika vägar, utan varandra och utan kravet på en öppen närhet.

Jag kan sakna att bo hemma ibland, känslan att inte behöva göra allt själv, hur pengar spelade en mindre roll och man var mer fri som människa i sin ironiskt nog väldigt ofria tillvaro. Man både slapp en massa saker men fick å andra sidan en del regleringar jag slipper nu.
Jag kan sakna att bygga upp alla dessa drömmar och veta att tiden är på min sida, nu måste jag faktiskt få ut något av dom. Jag kan inte prata om Berlin i tio år till, jag kan inte bygga upp fina filmiska scener med filmkyssar och vin i ett fönsterbräde där det aldrig blåser för mycket.

Jag kommer att hamna i drömmens antiklimax om jag inte kommer iväg, där man sitter ensam kvar och är ännu mer missnöjd med verkligheten just för att man faktiskt försökte bygga en båt som skulle ta en därifrån. När man verkligen förbannar verkligheten för att den inte överträffar dikten.

Att saker förändras är naturligt men nog fan känns det olustigt att se hur medioker "Den sista actionhjälten" blivit med åren, att inte längre hitta ett skäl att existera i och med Simpsons (fortfarande bäst dock) och att se hur folk åldras och hur åldrande i slutändan nästan alltid är negativt.
Jag älskar nostalgi, men NHL Powerweek kommer aldrig tillbaka. Inte Sonic the hedgehog's magi heller. Doktor Kosmos moped körde av vägen, Nordman tappade kompassen och snart dör Bob Dylan.

Kvar sitter jag och muttrar över att saker och ting inte blev som dom skulle. Men musiken den har man iaf kvar. Så blir jag döv ;PpPppPpP

"3 guys, 1 tub"

söndag 13 mars 2011

Lycka för hundar som Oz

Jag är sådär trött idag. Sitter på jobbet och jobbar.
Kan man säga att jag jobbar när jag ser Big Brother? Jag rättade till lite filmer också, och slängde bort lite lösgodis som låg fel. (INTE in i munnen) Jag skulle vilja ha det som en danstävling hela tiden.

Tänker mig typ att kunderna kommer in och tvekar på att hyra, sen ställer jag mig på disken (klarar den 100kg?) och börjar dansa, skriker till kunderna att "Hyra hyra hyra hehehe". Dom slutar tveka, roffar åt sig alla mina favoritfilmer, jublar och påpekar hur fantastisk jag är. Köper läsk, ÅT MIG, AV MIG. Jag skrattar, dom skrattar, vi skrattar, gott.

Verkligheten är aldrig lika bra som teorin, kom just in en far och en son.

Pappan - Har ni playstation 3 spel?
Jag - Nä tyvärr
Pappan - Okej

Sen gick han, jag vet inte vem han var, vad han står för (nazist trots att han såg arabisk ut??) eller vad han gjorde efteråt. Men kanske kommer våra vägar aldrig korsas igen, borde kanske frågat honom om han var lycklig.

Jag är inte lycklig.

lördag 12 februari 2011

How to rape a guitar - Like a Hurricane

Jag återkommer ofta till den här videon när jag youtubar eller söker igenom min dator för den delen, våldtäktsmanualen Neil Young framförde inför ett gäng kameror 1978. Helt ärligt är det typ gåshud från introt till slutet, solomässigt står Neil Young för något djuriskt, något vilt.

Jag tänker mig ofta att om GUD finns, om gud existerar och faktiskt gjorde människan till sin avbild (d.v.s har händer), och så kommer gud ner på jorden och åker tunnelbana lite ovant men med bravur. Men så får han en gitarr och ska pröva den, han kan inte alla funktioner, han har inte perfekt teknik, men han är gud. Det är liksom ingen tvekan om saken, det finns en känsla i guds spelande som inte är mänskligt (för han är gud) och som är så rått, råare än all sushi i världen, så rak och så äkta.
Man ser också på sättet han rör sig, att han inte är kvar på jorden när han spelar ett solo. Han hamnar i sitt eget rike där han kan hämta inspirationen som han ventrilerar ut i solot igen.

Om Gud fick en gitarr skulle gud kunna bli Neil Young. Kolla bara videon!