Filosofi och idioti #2 - Åldrande och död!

"I'm not afraid of dying, I'm afraid of growing old

I'm not afraid of burning but I'm scared of getting cold"

Tänk att man kan återkoppla till gamla låttexter man skrivit och slippa sno av andra ibland? Fantastiskt. Pretentiöst. Egocentriskt men inte desto mindre relevant.

Jag är sjukt rädd för åldrande, tid är min största fiende tillsammans med mig själv och synskadade. Tid kan aldrig någonsin ens för ett ögonblick stannas. Du kan aldrig ta en paus från det.
Livet är som en film som du bara får se en gång. Missar du något kan du inte spola tillbaka och se om det och när filmen är slut är det slut. The end liksom.

Jag blir ledsen när jag ser min farmor som varit en så viktig gestalt i hela mitt liv. Min farmor som jag var hos nästan varje helg i mina unga år, vi kollade melodifestivaler och James-Bond-maraton, vi lagade mat och kollade på fåglar. Badade och plockade bär. Höll på med musik. När jag ser henne åldras blir jag bara ledsen, det är som någon slags personlig definition av hur åldrande förvisso kan vara ädelt och vackert och ge allt annat en mening, men också så hemskt och tragiskt att se hur hon sakta men säkert förtvinar. Hur hon glömmer saker, säger vissa saker på tok för många gånger och blir mindre och mindre självständig.

Det är en sådan stark motsägelse. Det är ju begränsningen av tid som gör livet värt något. Det är faktumet att vi bara lever en gång och bara kan göra saker en gång unikt som gör sakerna så värda att faktiskt göra. Men ändå det som gör livet så tragiskt i samma veva. Man är del av något större än en själv men är också medveten om att begränsningen även begränsar ens möjlighet att fullt ut uppskatta det hela. Jag kan inte leva över mig själv och se vad jag lämnar efter mig, se om jag haft betydelse.

Jag är förbannat egocentrisk det ska gudarna veta. (varför säger man så i en kultur som har en gud?) Men jag anser också att det går till viss del hand i hand med min teori om "förverkligande i relation till tid = syftet med vår existens". Den egoistiska varianten av meningen med livet. Jag förutsätter naivt nog att jag kan bli rätt gammal, även om jag samtidigt tror mig dö ung.

Jag vill inte bli gammal om jag är missnöjd på plats, jag lever ett liv som med stor sannolikhet kommer kännas som ett misslyckande i slutändan om jag inte orkar hela vägen. Alltså är jag rädd för att bli gammal, för att när verkligheten kommer ikapp mig så kan jag inte fortsätta drömma mig bort, jag kan inte snacka mig ur det. Jag kommer ligga på min dödsbädd och behöva stå till svars inför mig själv och vad fan ska jag säga?

"Sorry att jag gav upp hela livet för att följa en dröm utan att faktiskt engagera mig tillräckligt i den, men du.. du fick ju äta en jävla massa pizza... eller hur? det var väl gott? eller? .... Hampus? Lyssnar du på mig?"