Ocreddiga drömmar

Jag erkänner att jag ibland finner mina drömmar tillgjorda. Hela Berlin-grejen med vindsvåning och spöregn och filmiska scener är rätt uppdiktad (nähä?) och egentligen mer en slags dröm om en dröm. Om att jag ska sätta värde i "rätt" saker framför att föredra pizza framför datorn på tok för många år i streck.

Jag VILL bo i en metropolisk stad med en själsfrände och vara kreativa, men trofan att jag kommer sitta och lusläsa aftonbladet och flashback, ha mitt fantasyhockeylag och vilja sitta ensam framför datorn på nätterna stundtals. Jag vill dricka på vardagar och diskutera livet, men vill också rimma på meningslösheter och bara fastna i en diskussion om avloppsvatten utan att det är konstigt. Jag vill vara viktig även när jag är totalt oviktig.

Jag kom på mig själv nyss, visst vill jag vara en stor poet och mystisk ikon. Visst vill jag vara en svårtillgänglig Ian Curtis och i nästa stund en slug och klipsk John Lennon. Jag vill absolut ha integritet som Thåström.
Men i slutändan vill jag nog bli en tjockare och antagligen mer straight Ola Salo, faktiskt.

Det är ju den drömmen jag har starkare än dom andra. Det är inte att stå i ett hörn och läsa upp dikter och läsa krönikor om mig själv och hetsrunka. Jag vill ju egentligen stå inför massa människor hur dumma dom än är och vara något i deras ögon. Spexa, motivera människor, uttrycka mig själv och få något för det. Jag är inte så svår som jag vill vara, men jag är paradoxalt nog också svårare.

Det är en sån balansgång mellan att spela flumrock och skapa den mest fantastiska creddiga musiken som man kan dö med glädje av att ha skapat. Kontra att faktiskt hänge mig till den jag vill vara innerst inne.

En humoristisk grubblande popstjärna. Med en hästens säng. Som äter på Pizza hut för ofta. Och ställer upp på typ alla intervjuer och tv-program som någonsin ens övervägt att fråga någon jag någon gång har träffat.