Det är tanken som räknas?

Jag var inne på det förut en gång men tycker det är ruggigt intressant. Hur människan är så fixerad vid konsekvenserna av allt snarare än att tänka större. Jag är som ni kanske misstänkt trots allt mänsklig och följer självklart mönstret även om jag försöker tänka större. För jag är stor.

Man har hört det så många gånger, när man dömt folk för fort, kastat på skit på folk som kanske inte förtjänat det. Och till slut når man en nivå där man slutar tro på ondska. Det finns människor det är "fel" på, typ Fritzl och djurplågare. Det finns människor som är hetsiga ofta rätt samvetslösa "offer" av sin samtid och tror dom gör rätt typ Hitler. Och det finns egoister som i min mening är det närmaste ondska man kan komma, när dom låter det gå ut över andra. Typ Steve Jobs (synskadad) och alla kapitalister och alla kommunister som någonsin fått bestämma någonstans hittills.

Om jag vill göra gott men resultatet blir ont anser jag att jag är god. Därför händer det rätt ofta att jag visar ovanligt mycket förståelse för misslyckanden medan jag kan vara dödshård mot principer. Även mot mig själv. Mycket av mitt självförakt är relaterat till faktumet att min egoism stundtals manipulerar även mig själv till att begå snedsteg och otaktiska aktioner.

"Det är tanken som räknas"

Folk brukar felaktigt håna det påståendet. Men likväl är det så jävla värt en extra tanke även från vår sida. Tänk er alla människor som desperat försöker med saker och inte lyckas, som siktar högt men inte når fram. Föräldrar som inte räcker till hela vägen kan man fan inte kasta skit på. Det är inte mina föräldrars fel att jag har mina brister, man kan inte skuldbelägga sin omvärld, inte efter man blivit myndig i varje fall. Jag har varit mobbad precis som jag till viss del kanske har mobbat, jag har haft det svårt och ibland har jag haft det lätt. Jag lever mitt liv och tar ansvar för mina handlingar.

Jag kanske blivit sårad, inte ger det mig rätt att såra? Jag kanske blivit lurad, inte ger det mig rätt att lura? Jag kanske hatar rasism men inte fan ska jag vara totalt oförstående inför människor med fördomar (det har alla iofs) eller dåliga erfarenheter. Man kan inte kolla på folk som röstade på SD och fördöma när dom som oftast fördömer är människor som aldrig sett baksidorna av mångkultur och aldrig behövt konfronteras med verkligheten. Jag hatar verkligen översittare som tror sig veta bättre än alla andra. (Motsägelsefullt i relation till musik där jag är en hycklare, förlåt)

Det stora problemet i vårt samhälle är avsaknad av förståelse. Det gäller att förstå nazisten likväl som anarkisten och ungen med asperger. Det gäller att förstå att människor är inte onda, vi är en drös egoister med mer eller mindre taktisk känsla. Vi är djur med medvetande om vår egen existens. Vi är människor med olika erfarenheter och styrkor och svagheter. Och i slutändan "ska vi alla döden dö." För att citera en fitta.