Ett fint minne från när jag var liten var i lågstadiet.
Vi var ett gäng killar, 4 stycken. Det var jag och Eno och Anders och en icke-namngiven kille. Vi tampades mot ett helt land metaforiskt, vi slogs och kämpade, det var snöbollskrig men tro mig, det var inga snöbollar här! Det var en krigszon värdig Somalia, det var kamp och elände, misär och slag.
Och vi var i enormt numerärt underläge, men det var bara till vår nytta, vi var smidiga som rävar (dom var faktiskt det nästan...) och listiga som delfiner. Det blev hårda bataljer och stundtals var man ledsen i ögat över att motgångar fick en fysisk form.
En dag står vi i en korridor ett gäng killar, hela vårt gäng + några fiender och snackar, som vänner förvånande nog. Då kommer icke-namngivens pappa instormande och är förbannad.
- Min son har kommit hem gråtandes i flera veckor! Det är fan inte ett dugg okej era jävla idioter.
Han blir rasande, han ger en unge en lavett. Bara där går han över gränsen! Fy farao för sånt, men det ironiska, det fantastiska är att han slår till Eno (!) som var i hans egen sons lag.
Eno börjar gråta, inte speciellt ologiskt när man som 7-8-åring får en smäll av en vuxen man. Han springer ut mot skogen. Alla står och kollar, vi är lite rädda och förvånade.
Helt plötsligt, från ingen jävla fuckingstans börjar Anders gråta.... OCH SPRINGA MOT SKOGENS ANDRA ÄNDE. (Anders under min arm på ett uteställe för några år sen)