Saker som gör mig lämpad att spärras in

Oroväckande ofta får jag skämtsamt höra att jag skulle kunna spärras in, det är lätt att fnissa lite, fortsätta hoppa upp med sina 100kg på ett kassaband som om man var en snärtig liten flicka och inte låtsas om det, men ibland slår det en som Mike Tyson i sin prime, jag kanske har lite problem? Jag kanske borde tona ner?

"BACKA RÅ - Sagan om en en gång ung lagom tjock man som trodde sig fett" heter boken om mitt liv. Det eller "Mitt liv som icke-synskadad". Eller "Hampus - Obscen porr och vidriga mängder lightläsk". Eller något annat. Den kommer äga ivarjefall!

Mitt problem är att jag tänker för mycket, och att jag sen inte kan ta andra på allvar för att dom uppenbarligen hinner göra saker istället för att tänka på att göra saker. Jag kan ägna fem minuters argumenterade åt hur man ska skilja kvisttomater från vanliga utan att ens vara saklig. Jag kan tappa tråden och bokstavligen talat prata ihjäl folk, jag får inte slut på ord, jag får slut på syre.

Sen har jag fått en lite halvkonstig förmåga att använda min hjärna som en jävla fiskedamm. Jag kan på fullt allvar plocka ner handen och ta upp något och det kan bli vad som helst. Därför jag kan sjunga och hitta på ord i all evighet, stundtals med lyckade resultat. På våra senaste spelningar har vi kört 2 låtar som saknar texter, så om folk spelat in det kan man höra att jag hittar på nya ord varje gång.

Luktsalt.

Jag missbrukar ironi som om jag var stor på nittiotalet också, jag kör dubbelironi och allt ni kan komma på. Jag totalvägrar att följa med på andras ironi eller följer med så hårt att dom inte ens kan räknas vara drivande i processen. Det tragiska är att jag inte längre fattar ironi på grund av det.

Ibland känns det som att man gått så långt i sin ironiska framtoning att man inte längre har en normal sida. Som om man blivit den man spelar. Jag är ironins Syd Barret. Jag är en förlorad själ och kommer stå på en sunkig bar om 20 år och dra torra skämt från en svunnen tid, rimma på saker ingen har hört talas om och försöka få småflickor i säng med sterilitet som resultat efter 241 pungsparkar på en helg.

Jag tackar för mig och hoppas ni fortsätter följa min resa mot fördärvet eller en metaforisk fest med hela livet som spelplan. Den som lever får se!