Jag hatar att jag älskar dig

Nattmusik är inte bara lugn musik, det är en jävla myt. Nattmusik är musik du kan lita på. Musik som kan säga dig något utan att ljuga eller vrida på något. Musik som talar till dig på riktigt.
På natten söker jag mig inte till Suede eller ens Beatles. Min kärlek för Stooges är inte alls lika hög och faktum är att en sån älskad varelse som Tom Petty bara förekommer i små doser.

På natten finns det en massa apostlar, det finns profeter och prästerskap. Men det finns bara en gud och han är judisk. Och han ger oss ingen rak väg att gå, ingen bibel att följa. Han misskrediterar till och med natten.
"Ain't it just like the night to play tricks when you're tryin' to be so quiet?"

Men när vi orkar och kan och förstår.

"I'm ready when you are, Senor"

Det är något i hans trovärdighet som är högre än alla andra. Han går på vägar där ingen annan gått, han går på vägar där ingen annan vill att han går. Han går mot alla strömmar och trotsar all sans.

Han berättar saker som jag aldrig tänkt på annars och han spelar på samma strängar som ett pappa-komplex. Alla gånger man inte fick dom där komplimangerna av pappa, när han var lite för kall och hård. När han inte var tröstande utan uppmuntrande till att bli härdad. Han är Dylan, han sjunger inte ut i onödan. För att när han väl gör det, då bryter man fan ihop.

När Bob Dylan på en av sina senare skivor, när han dömts ut som en tragisk föredetting gör en fantastisk skiva som heter "Street Legal". När han på en av dom bästa låtarna han någonsin gjort (Senor) verkligen passionerat ylar ut "This place don't make sense to me no more" så skiter man i sammanhang, man går direkt in i sin egen värld och dess bristande logik. Man gör Bob Dylan till en profet han aldrig försökt vara (Gud är blygsam) för att han faktiskt är det. Man kan dissekera hela hans verklighet och hitta sig själv. I hans ord kan man hitta sanning mer sann än sanningen.

Jag vill föda Bob Dylans barn. Jag vill att han ska försvinna spårlöst i hundra år och hittas på havets botten. Jag vill att han ska bli vår tids Atlantis.

Jag har så fina minnen med honom, vi har en sån fin relation. Jag var med min första flickvän på väg upp till Norrland och lyssnade på "visions of johanna" seriöst trettio gånger på väg upp. Den förhäxade mig. Jag satt högst upp längst fram på en dubbeldäckare och såg världens möjligheter framför mig, jag var ung och kär och naiv. Verkligheten var bara dagar ifrån mig men vem visste det där och då? Bob Dylan försökte säkert antyda det, men jag lyssnade inte.

Sen har jag en ny relation efter något år, jag gör slut, jag åker en lång lång lång resa hem i total misär. Vem gör mig sällskap och berättar om sin egen misär om inte mannen som pratar om en "Sad eyed lady of the lowlands". En hel hemresa med den på repeat. En hel natt som fortfarande sitter kvar på näthinnan, den Chilenska sovande tanten som sover lutad mot mig medan jag kollar ut på en vacker sovande värld med några tårar i ögonen.

Om det är något man ska lära sig av Bobby D så är det att man alltid ska göra det man själv vill. Jag lever mitt liv och kan inte ta hänsyn till andra. Om jag får en dålig kompis så har jag "Positively 4th street". Är det nån slampig brud som dissat mig har jag "Like a rolling stone". Om jag vill lära känna mig själv har jag "Ballad of a thin man". Jag har världens vackraste låt "Don't think twice it's alright" och slutligen kanske min favorit.

Det är en rare-låt ej släppt på någon skiva. Det är en låt med uppgivenhet och självrannsakan. Det är en av dom bästa låtarna jag hört i en så vacker och simpel version att jag blir helt tagen varje gång jag hör den. Jag avslutar mitt blogginlägg som jag avslutade min första statsvetenskaps-tenta.


"Att definiera frihet är svårt. För frihet är ingenting du kan ta på. Ingenting du kan roffa åt dig. Men som Bob Dylan säger "As long as i love you i'm not free", frihet är något du kan förlora."