Tim Buckley är död - Länge lever Tim Buckley!

Så sitter man på natten som vanligt, jag undrar när man kommer sluta ägna nätterna till grubblande och allmänt genomsökande av världen från sin passiva plats framför datorn. Inte idag må jag säga! Inte idag.

Musik är som jag sagt tusen gånger aldrig bättre än på natten. Det är på natten man har tid och nu sitter jag här med "Tim Buckley" i lurarna, som så många gånger förr. Det är något med hans röst som verkligen förför mig.
Jag vill höja volymen omänskligt högt, jag vill ha honom så högt i mig att det gör ont. För om det gör ont så känner jag det verkligen, om det gör ont är det på riktigt.

Min kärlek till Tim Buckley kom rätt slumpmässigt, jag sökte igenom en tråd på flashback om melankolisk musik i ett försök att göra en lista och läste mer än en person rekommendera en låt som heter "Song to the siren". Fantastisk låt men den kändes rätt seg, men i ett försök att vara elitistisk så la jag ändå in honom där i väntan på lite tid bredvid Nick Drake. Låten fick ett par chanser men tog dom inte helt ut, inte ett misslyckande men det var väldigt mycket Elfsborg över det, toppstrid utan att egentligen vara relevanta för världen.

Men så läste jag en annan flashbacktråd om "bästa låttexter" och såg texten till "Once i was". Reagerade direkt på en rad som "once i was a lover and i searched behind your eyes for you". En rad som verkligen definierade passionen på ett bra sätt. Sen lyssnade jag på låten och föll i princip i  trans direkt. Sån sjukt jävla ångest i den låten, och SÅ jävla träffande kring mitt eget synsätt. Hela skräcken att bli bortglömd, att bli bagatelliserad av den man en gång älskat. En sen länge död cp-flexibel trubadur på 60-talet har alltså redan gjort låten mitt hjärta själv ville göra.

Och så sökte man sig vidare, hittade hela skivor med fantastisk musik. Sensuella texter blandat med bara allmän relevans och en av dom bästa och definitivt mest intressanta rösterna i historien.

Tim Buckley är inte gud, jag tänker inte höja honom till Dylans nivå. Men när Dylan i egenskap av gud (han är messias i sin jordform) skapade Tim Buckley så gav han Buckley det han lät Messias vara utan. De är varandras motpoler utan att egentligen vara så olika. Det är Dylans trovärdighet mot Buckleys vidöppna själ.

När Tim Buckley sjunger är det som en människa är fastspänd i en stol med elaka dödsräkor som attackerar, man hör den döende mannen och plågade själen desperat försöka ta sig loss, och lyckas. Och gör räkchips av hela bunten. 

Tim Buckley 1 - Muterade räkor 0

Kolla in honom!