måndag 8 maj 2017

Att göra bort sig

Markus Krunegård:
"Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det."

 I mitt liv har jag gjort bort mig många gånger. Alltså på riktigt, många, jävla, gånger. Det är lite av en grej jag har. Ofta gör folk bort sig för att dom saknar självinsikt. Jag vågar ändå tappert påstå att jag har stor självinsikt, jag analyserar mig och min omvärld till den grad att jag inte vet om jag är autistisk eller narcissistisk eller ett geni. Jag vet vilken tolkning jag föredrar, men det är ovisst. Precis som meningen med livet. Så varför gör jag bort mig?

Jag tar mig själv på stort allvar, ofta för stort allvar. Till viss del är det säkerligen sunt eftersom ingen annan lägger så stor vikt vid mig, så det är väl bäst att jag gör det själv istället.
Men att ta sig själv på stort allvar gör också att man riskerar att falla högre när man väl faller.
Självdistans kan rädda det i mångt och mycket, alltså jag tror ingen förstår hur mycket skit jag kommit undan med för att jag har självdistans. Men jag faller också hårt ibland.

Räddningen ligger i att det ofta räcker med att skämta om sina brister för att kunna utnyttja dom till fullo, folk glömmer fort. Folk bryr sig inte ens. Ni kan fråga min kompis Linus. Hela han är ibland en stor (nåja) brist, sen skojar han om det, då är det okej igen. Han kan trampa halva Sverige på tårna, skälla ut dom för att dom stod fel, smälla igen bildörren, kasta bilbatterier i skogen och hota små djur. För att sen skämta om att han har dåligt morgonhumör. Så skrattar vi alla, i kör. Accepterar det. Hoppas att han inte lyckas slå ihjäl en liten hare nästa gång han flippar. Klappar honom på axeln och säger att han är en god människa.

(Jag och Linus en kväll vi gjorde bort oss)

Och jag är likadan, jag skämtar om att jag är kontrollerande. Sen ringer jag upp varje person separat om jag vill hitta på något för att dom inte ska kunna påverka varandra och vilja göra något annat än det jag vill göra. Eller köper konsertbiljetter till allt jag vill se och använder det som lockbete för att folk ska gå med i mitt gäng.

Det jag skulle blogga om, innan jag gjorde bort mig lite och tappade tråden. Var en gång när jag gjorde bort mig. 
Mitt dåvarande band skulle spela på Debaser Medis. Min vän Julian skulle komma och kolla. Han ringer mig och säger att han är utanför. Vi har en avslappnad och skön relation, väldigt genuin. Så jag springer ut för att möta honom, jag ser honom stå vänd bort från mig och i ett svagt ögonblick bestämmer jag mig för att jag ska bryta mot normerna lite.

Förvånansvärt många av mina historier börjar med att jag är full och bestämmer mig för att bryta mot normerna. Det är sällan en bra lösning på något.

Men jag går helt enkelt fram och biter honom.
Eller ja det är inte helt sant, det var inte han. Det var en helt främmande man.
Som blir obekväm och sur, för att en tjock främling kommer bakifrån och biter honom mitt på ljusa dagen. Samma sekund som jag biter ser jag Julian stå längre ner för trappan 5 meter bort, skammen är total. Tiden står stilla. Det är som att hela mitt liv spelas upp i revy.

Läxa lärd, ska man bitas ska man bita rätt person.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar