Natten är så djupt rotad i sig själv att den nästan når sin
egen svans, vinden viner och fukten liksom präglar allt som befinner sig
utanför husets fyra väggar. Det är November och vad hör denna månad mer till än
den totala avsaknaden av ljus och glädje och positivitet?
Oktober har gula löv, varma höstdagar och en slags ”huset
rätt”-vibb över sig. December har julen och värmen inifrån. Januari är
nystarten, början på något nytt och strävandet.
November har ingenting.
Och när natten är som allra mest introvert så vill han sova,
det är en lång dag som varit bakom honom. En lång natt som fått färga så mycket
mer än bara timmarna. Det är dags att få lämna allt bakom sig, sjunka ner i
sängens omfamnande ocean och försvinna helt. Men först måste hon, kvinnan,
madonnan och den majestätiska primadonnan i historian ta bort resterna av
popcorn som ligger precis överallt.
”Ta bort popcornen ur sängen. Och så bäddar vi om”.- Nej inte om du är sådär otrevlig.”Men för helvete.. Klockan är halv sju och jag vill sova. Kan du bara göra det?- Nej du bestämmer inte över mig.
Det är som att nattens ödslighet inte präglat någonting
alls. Som om tystnaden inte gett utrymme för tankarna utan istället bara kvävt
dagens alla bekymmer och krav. Det finns substans, men ingen kan se den.
Han startar sin synth. Spelar ”Lille Katt” 18 gånger i rad. Blir
attackerad. Riven. Plågad. Slår henne på höften och skrattar elakt.Han skrattar smärtan fjärran. Ler överlägset och pekar på madrassen.
"Jag kan spela en kvart till om du vill. Jag tycker det är kul på riktigt".
En blick mot sängen och popcornen är borta. I varsin ände av sängen ligger två människor med olika drömmar, med olika perspektiv på verkligheten. Den ena kan dock spela "Lille Katt". Det kan inte den andra.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar