söndag 23 december 2012

Soundtracket I mitt liv



You're my lifeline You're the pipeline to all my dreams from here


Jag somnade på Konserten. Vi satt jättenära scenen, men jag somnade.
Det var det bästa jag sett någonsin. 

Jag hamnade någon annanstans mitt i en låt, jag blundade och tänkte ingenting, jag bara tog in. I flera minuter, solona flöt runt som galaxer ungefär och till slut fick jag en knackning på axeln och en ”men vafan.. sover du?”. Jag vet inte riktigt, jag tror det.

Ebbot är ingen Dylan för mig, jag hade kunnat träffa honom utan att svimma. Och ”Sister Surround” är inte min favoritlåt, inte ens top 100.
Men ändå så står jag där, knäsvag och får en ros kastad till mig av honom. Höjer den till skyarna när hela teatern kollar på mig och bara vill skrika ut att segern är min. 

Jag vevar med händerna och blir helt själsligt förvriden när introt till ”Sister Surround” spelas. För kanske sista gången någonsin. Jag förstår helt plötsligt hur unga tjejer känner för Justin Bieber, jag som är så smart och klok kan helt plötsligt legitimera hela världen.
Det är jag, och småtjejerna, Ebbot och Bieber.

Det fanns ju en viss stämning över spelningen, den näst sista dom gör någonsin. Jag står i deras fancypancy-bar innan spelningen, smuttar på öl, Amanda på en granatäppel-drink. Jag har lyssnat in mig lite mer, och ångrar mig så själsligt att jag inte gick på alla spelningar. Att jag inte lyssnat in mig ännu mer. Att jag inte gjort Ebbot till den fadersfiguren jag inte behövde men ändå kunde tagit på köpet.

Jag är lite som Ebbot ibland. Munspel och tamburin, övervikt och pretentiösa texter, sångare och dansare. Han klär sig lite konstigare, men jag brukar repa i klänning.
Så jag om någon måste ta det här på allvar känner jag, det är vi mot världen.

Och fyfan det var så bra. Direkt från låt ett, en av mina favoriter ”Babel On” in i kaklet var det mästerligt. Det var FÖRSTA konserten jag var på, där jag inte tyckte någon låt var medioker. Alla kanske inte var 5 plus, men ALLA var intressanta och tillförde något. Och bandet var det tightaste jag sett, jag beundrade alla utom basisten som såg tråkig ut. Gitarrister som gör piruetter och hoppsparkar nonstop. En pianist som drämmer mer frenetiskt än Little Richard. Det var eufori och man kunde ta på stämningen i luften, att dom ville visa världen, slå oss alla på käften. 

Jag antar att baktanken var att jag ska gå hem och skriva om det här på min blogg, och ja, dom vann.
Det var mästerligt, det var magiskt, det var ett minne för livet. Och det var så jävla vackert.

Inte ens i närheten av bästa låten. Men den enda jag fann någorlunda bra filmad.  

Jag vill hylla TSOOL som mer och mer i mina ögon framstår som det kanske bästa Svenska bandet någonsin tillsammans med Kent. Som är så genombra, precis som Kent. Men till skillnad från Eskilstunabandet är dom brutalt underskattade. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar