Det slog mig när jag satt och funderade en dag som alla andra dagar, den sanna definitionen av lokalpatriotism är inte kopplad till stolthet kring kända människor / lag (om man inte är efterbliven dalmas eller värmlänning) eller event utan snarare en förkärlek till det lokala matutbudet.
Ja inte kolgrillen, sällan dom asiatiska syltorna. Det är inte heller dom där fina ställena i utkanten som få av mina läsare (och jag själv) tagit del av.
Men kebabhaken och pizzeriorna, en kebabtallrik smakar liksom inte likadant på två ställen.
Och lokalpatriotism är ungefär som när man tar efter sina föräldrar i vilket smör man vill ha, vilken "styrka" man har på mjölken och om man är en potatis-bitch eller som i mitt fall en pasta-fanatiker av rang.
Jag är lokalpatriot för att jag är övertygad om att pizzan / kebaben i Märsta 1990-2011 (ungefär) är svårslagen på riktigt. Har nostalgiska med tårar i ögonen-minnen av gympass med Anders som vi alltid varje gång avrundade med att sitta på en lekplats med campana's 39kr för en enorm kebab med bröd + dricka. Dom var så jävla goda att jag känner empati för alla er som blev utan.
Jag kommer ihåg sommardagar när man gick ner till Tingvalla Pizzeria dag ut och dag in, billigaste stället i mannaminne. När jag och Åberg bodde ihop och ensamma försörje Sicilian Slice.
Kommer ihåg efter Judo-träningen som liten unge när jag fick ta hem en räkpizza för pappa. Det var ren och skär magi från valsta konditoriet.
Jag tror att man får en rätt tydlig mall av hur saker "ska smaka" och därmed behöver kebaben i Halmstad verkligen slå på stort för att kunna ta plats. Ribban är satt.
Det jobbiga är att att världen blivit en grå plats nu, tycker inte dom håller måttet längre. Känner mig som Pete Seeger när Dylan tog folkrocken i en helt annan riktning. Och här står jag kvar och drömmer mig bort liksom.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar