Jag har en ovana, ni tänker nog inte på det. Men
jag skriver stundtals saker på den här bloggen och lämnar en dörr
öppen för att jag ska fortsätta på samma tema, typ göra mina
vänner till pokemon, förändra världen, ge tips i vardagslivet.
Jag sa även att jag skulle skriva mer om New
York, dom mest hängivna fansen suckade antagligen, skrattade lite
grann och sa "haha ja men tjena, det är ju som tidigt 2011 när
han utlovade oss sina vänner omstöpta till Pokemon, han missar
aldrig en möjlighet att göra oss besvikna"
Jag kastar ingen skit på er för att ni känner
så, det är fullt rimligt efter alla svek. Men precis som en
frånvarande pappa kommer jag nu här med lite extra julklappar till
er, ni får inte bara ren fakta utan även en film med New
York-outtakes. Vad sägs om den?
New York var en fantastisk resa, med lite distans
till resan och efter vissa som anklagat oss för att likt USA fejkade
sin månlandning ha fejkat vår New York-resa så ska ni lite mer
kött på benen. Det här var en resa som på flera sätt påverkade
mig för livet. Inte bara kolesterolet.
New York är inte en riktig stad, det är som ett
stort nöjesfält. (Quote av Linus) Det finns attraktioner för
precis alla, vi var i en stad i över en vecka och hann ändå inte
se varken Wall Street eller någon betydande del av Manhattan, det
fanns liksom saker i varje gatuhörn som fascinerade. Förutom där
vi bodde. Det området var så jävla tråkigt att jag fan dog.
Det bodde BARA judar där, och ingen kunde
(läs:ville prata) engelska, till och med affärerna hade bara
hebreiska skyltar och det fanns bara judiska sällskapsspel. Inte
monopol, konstigt nog.Sen kollade folk sjukt snett på oss. Kände mig så mycket mer hemma i "ghettot".
Det jag älskade mest med New York var känslan av
tillgänglighet, om vi så satt på en Pulp-Fiction-osande diner i
utkanten av ett spansktalande slumområde eller om vi köpte ”Shaq
O'neal”-fruktjuicer med flippade färger i mitten av Harlem innan
vi träffade vår polare ”Makavelly O.G” så kände vi oss om
inte hemma så åtminstone seriöst välkomna.
New York hade också den där vibben av att vad
som helst kan hända, vi sitter på en Twin-Peaks-bar och dricker
2-dollars-öl när vi träffar ett underbart par – Ren & Eric
som tog med oss till en skeeball-bar som var helt fantastisk. Dom kom
även på vårt första gig och filmade och hängde med oss, sen
firade vi Ren's födelsedag på ett boule-ställe med världens bästa
Pulled Pork.
Vi träffar en galen latinamerikansk kvinna som vill göra film och har
discogrejer i väskan. Hon försöker få följa med Linus hem. Vi träffar en
semi-paranoid ung tjej som vägrar facebook och internet och tycker att
jag ska boka om min resa och bo hos henne en vecka istället så ska hon
lära mig virka.
Vi gick ner i en källare på en musikbar och
insåg att ”Funkadelic” spelade samma kväll, ett band vi båda
älskar. Seriöst vad fan är oddsen? Sekunden efter vi köpt
biljetter kommer ”George Clinton” KUNGEN AV FUNK gående bakom
oss, vi stannar och kollar.
Linus – Är det där George Clinton?Jag – Nee.. han skulle väl inte vara här redan? Och han har inget färgglatt hår?Linus – nej sant.Vi vänder oss om och snubben i kassan säger ”Shit guys, if you're such big fans, then why the FUCK didnt you say hi to him?”.
Ångest. Ridå.
Konserten var helt underbar dock, det kom en
familj och satte sig med oss under konserten eftersom vi satt på dom
”bästa platserna” där man kunde dricka öl och ta det lugnt.
Fantastiskt fina människor, dom bjöd oss på öl och vi pratade
funk och amerikansk fotboll. Linus försökte som vanligt pracka på
dom stackars människorna sin musiksmak, men jag var en hjälte och
pratade om saker dom gillade istället.
Pizzan var himmelsk, burgarna var fantastiska, iaf
en. Den var sådär att man drömmer våta drömmar på nätterna. Vi
åt chili-hummer som lätt kvalade in på en top 3 bästa måltiderna
man ätit i hela livet.
Dessutom är det lite svårt att hantera, sekunden vi gick av bussen inne i New York pratade vi om att leta upp Lou Reed, en av våra största idoler. En förebild på alla sätt och vis. Ett måhända oseriöst men ändå påtagligt skäl till att ”vi ska åka till New York och leta upp honom”och så liksom, bara dör han när vi är där. Sista kvällen, timmar innan vi ska upp på scenen och spela.
Det är helt surrealistiskt, en av rockmusikens
allra största och mest inflytelserika, i synnerhet en av dom
coolaste människorna som någonsin levt. Och så dör han, hans själ
flög ut i New York-natten när vi var där och andades samma luft.
Det är nästan så att en millisekundas vitlöksandedräkt från Lou
Reed måste ha satt sig i vårt inre. Och det räcker nog, jag tror
musiken kommer gå vägen.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar