fredag 10 januari 2014

New York - Del II

Jag har en ovana, ni tänker nog inte på det. Men jag skriver stundtals saker på den här bloggen och lämnar en dörr öppen för att jag ska fortsätta på samma tema, typ göra mina vänner till pokemon, förändra världen, ge tips i vardagslivet. 
Jag sa även att jag skulle skriva mer om New York, dom mest hängivna fansen suckade antagligen, skrattade lite grann och sa "haha ja men tjena, det är ju som tidigt 2011 när han utlovade oss sina vänner omstöpta till Pokemon, han missar aldrig en möjlighet att göra oss besvikna"

Jag kastar ingen skit på er för att ni känner så, det är fullt rimligt efter alla svek. Men precis som en frånvarande pappa kommer jag nu här med lite extra julklappar till er, ni får inte bara ren fakta utan även en film med New York-outtakes. Vad sägs om den?
New York var en fantastisk resa, med lite distans till resan och efter vissa som anklagat oss för att likt USA fejkade sin månlandning ha fejkat vår New York-resa så ska ni lite mer kött på benen. Det här var en resa som på flera sätt påverkade mig för livet. Inte bara kolesterolet.

New York är inte en riktig stad, det är som ett stort nöjesfält. (Quote av Linus) Det finns attraktioner för precis alla, vi var i en stad i över en vecka och hann ändå inte se varken Wall Street eller någon betydande del av Manhattan, det fanns liksom saker i varje gatuhörn som fascinerade. Förutom där vi bodde. Det området var så jävla tråkigt att jag fan dog.
Det bodde BARA judar där, och ingen kunde (läs:ville prata) engelska, till och med affärerna hade bara hebreiska skyltar och det fanns bara judiska sällskapsspel. Inte monopol, konstigt nog.Sen kollade folk sjukt snett på oss. Kände mig så mycket mer hemma i "ghettot".

Det jag älskade mest med New York var känslan av tillgänglighet, om vi så satt på en Pulp-Fiction-osande diner i utkanten av ett spansktalande slumområde eller om vi köpte ”Shaq O'neal”-fruktjuicer med flippade färger i mitten av Harlem innan vi träffade vår polare ”Makavelly O.G” så kände vi oss om inte hemma så åtminstone seriöst välkomna.
New York hade också den där vibben av att vad som helst kan hända, vi sitter på en Twin-Peaks-bar och dricker 2-dollars-öl när vi träffar ett underbart par – Ren & Eric som tog med oss till en skeeball-bar som var helt fantastisk. Dom kom även på vårt första gig och filmade och hängde med oss, sen firade vi Ren's födelsedag på ett boule-ställe med världens bästa Pulled Pork. 
Vi träffar en galen latinamerikansk kvinna som vill göra film och har discogrejer i väskan. Hon försöker få följa med Linus hem. Vi träffar en semi-paranoid ung tjej som vägrar facebook och internet och tycker att jag ska boka om min resa och bo hos henne en vecka istället så ska hon lära mig virka.  



Vi gick ner i en källare på en musikbar och insåg att ”Funkadelic” spelade samma kväll, ett band vi båda älskar. Seriöst vad fan är oddsen? Sekunden efter vi köpt biljetter kommer ”George Clinton” KUNGEN AV FUNK gående bakom oss, vi stannar och kollar.

Linus – Är det där George Clinton?
Jag – Nee.. han skulle väl inte vara här redan? Och han har inget färgglatt hår?
Linus – nej sant.
Vi vänder oss om och snubben i kassan säger ”Shit guys, if you're such big fans, then why the FUCK didnt you say hi to him?”. 

Ångest. Ridå. 

Konserten var helt underbar dock, det kom en familj och satte sig med oss under konserten eftersom vi satt på dom ”bästa platserna” där man kunde dricka öl och ta det lugnt. Fantastiskt fina människor, dom bjöd oss på öl och vi pratade funk och amerikansk fotboll. Linus försökte som vanligt pracka på dom stackars människorna sin musiksmak, men jag var en hjälte och pratade om saker dom gillade istället.
Pizzan var himmelsk, burgarna var fantastiska, iaf en. Den var sådär att man drömmer våta drömmar på nätterna. Vi åt chili-hummer som lätt kvalade in på en top 3 bästa måltiderna man ätit i hela livet.

Dessutom är det lite svårt att hantera, sekunden vi gick av bussen inne i New York pratade vi om att leta upp Lou Reed, en av våra största idoler. En förebild på alla sätt och vis. Ett måhända oseriöst men ändå påtagligt skäl till att ”vi ska åka till New York och leta upp honom”och så liksom, bara dör han när vi är där. Sista kvällen, timmar innan vi ska upp på scenen och spela.

Det är helt surrealistiskt, en av rockmusikens allra största och mest inflytelserika, i synnerhet en av dom coolaste människorna som någonsin levt. Och så dör han, hans själ flög ut i New York-natten när vi var där och andades samma luft. Det är nästan så att en millisekundas vitlöksandedräkt från Lou Reed måste ha satt sig i vårt inre. Och det räcker nog, jag tror musiken kommer gå vägen. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar