torsdag 9 januari 2014

Twin Peaks - Världens bästa TV-Serie

 Dale Cooper: Harry, I have no idea where this will lead us, but I have a definite feeling it will be a place both wonderful and strange.

Precis som vår tidräkning utgår från innan och efter Jesu födelse så har jag också en tidräkning. Före och efter Twin Peaks kom in i mitt liv.

Nu rynkar ni på näsan, suckar lite förnärmat och orkar inte ens försöka le ansträngt. Kanske väser ni ur er ett "pretentiösa jävla tjocka as" innan ni funderar på varför ni inte sagt upp kontakten med mig än. Men förlåt mig kära medborgare, det här är inget ploj.

Innan jag såg Twin Peaks var jag om inte vilsen så åtminstone förd bakom ljuset med en konstant avsaknad av vägledning och självsäker styrka i vägen jag går. Jag fick det liksom inte bekräftat, jag väntade på att livet skulle börja medan det passerade framför mina ögon.

Ganska exakt ett halvår innan jag föddes så började denna serie att sändas, jag antar att den blotta närvaron och atmosfären den lilla fiktiva amerikanska staden bar med sig också tog sig in i min mor och hennes mage. Att den glupska nyfikna gossen som var under konstruktion också uppslukade denna mystiska och fantastiska serie.

Det allra bästa i livet är dom där sakerna man inte riktigt kan sätta fingret på. Det är lätt att förklara storheten i alla dessa oktaver Freddie Mercury kommer med, det är lätt att förklara det mastigt förförande i en fin köttbit. Det är ingen omöjlighet att med ord försöka förklara storheten i en solnedgång eller ett vårregn, att försöka beskriva Beatles eller morgonsex. Att somna om eller den fantastiska drycken Pepsi Max.

Men dom allra bästa sakerna är dom svårdefinierade. Dom tingen som kräver något av sin betraktare, som först i sin helhet och på nära håll kanske kan växa och nå sin fulla prakt medan det för gemene man kan begränsas och degraderas till blott sina svagheter.

Bob Dylan är svår att definiera, till ytan en mix av dansband och folkmusik med lite klassisk rak rock. En poet som sjunger lite som en kråka, som ylar på och nödrimmar som en fåntratt ibland. Och så råkar han vara ett av världens största genier någonsin, men det går liksom inte att bara säga "därför", det krävs en luddig utläggning sida efter sida som involverar relativa värden om trovärdighet och religiös övertygelse. Hur Dylan likt en profet säger sanningen som ingen annan sanningssägare någonsin fått den sagd.

Vi har andra abstrakta saker i vår värld som känslan att vakna brevid någon man finner seriöst intressant, som utmanar en mentalt och som försätter en i konstanta psykiska lasersvärdsfighter. Surrealismen som omfamnar en när man ser världen andas och inte riktigt är där man är.
När samtid och forntid omfamnas och man kan bära vidare ett kulturarv.
Känslan av mervärde i saker kan vara svår att sätta fingret på.

Och så har vi såklart Twin Peaks. Världens bästa tv-serie någonsin.
Varför? Vad handlar den om?

Ja alltså, en tjej blir mördad innan inledningen och är en passiv central figur genom hela serien. Sen är det en agent och lite poliser, en gråter en massa. En är en indian som följer alla fördomar man har om indianer. Sen har vi alla klassiker, en asiatisk gold-digger, fifflande skumma affärsmän, suspekta skurkar med fransk dialekt och andra skurkar som blir förslavade av värre schack-spelande skurkar. Det är en bordell och ett kasino, droger och fuffens. Vi har en enögd kvinna utan syfte som likt i en buskis blir jättestark omedvetet. Vi har en dvärg och en jätte och en man med en arm, suspekta ugglor och en kvinna som går runt med ett vedträ i famnen hela tiden och pratar i gåtor. 

Folk säger att en film eller en serie eller en skiva har allt. Men nej, Twin Peaks har fan allt. Twin Peaks har så mycket att det är jobbigt, påträngande, ansträngande. Twin peaks är en kulturell terrorbalans där allt är så utflippat att bara just faktumet att ALLT är så jävla skevt, gör att allting också kan behålla balansen. Alla karaktärer går tio steg för mycket, men eftersom det är så jämnt i stegen så förefaller det sig på något absurt sätt fortfarande logiskt.

Twin Peaks är en serie som kräver sin betraktare, men jag vet inte om någon serie som någonsin gjorts kan ge sin betraktare lika mycket tillbaka. Jag menar, dvärgar som pratar baklänges och folk som fejkar sin egen död, andra förlorar sin oskuld i ett flygplan och några tappar verkligheten och börjar leka med leksaker mitt i allt. Det blir inte bättre än så.






Twin Peaks är också en relationsdefinierare. Jag såg serien med mitt ex för första gången, vi såg allt tillsammans i gemensamt tempo och när det blev stormigt mellan oss så pausade vi serien. När det sen tog slut så var det riktiga slutet inte det sista telefonsamtalet utan snarare ögonblicket då jag satte igång serien igen utan henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar