Vissa skulle påstå att det rentav är ett karaktärsdrag och skrika "Du är alltid det din jävel". Men jag tycker jag är måttlig med det. Och eftersom jag antagligen aldrig kommer få riktiga magasin att skriva artiklar om mig och mitt liv får jag väl helt enkelt göra det själv.
Både för ert nöje (nåja..) men i synnerhet också för min egen skull för att kunna gå tillbaka och se vad jag egentligen pysslat med.
Jag tänkte dissekera kreativa saker jag själv gjort, inte allt. Men ett par saker, med ett par tankar. För att jag ändå tar det på allvar. Kommer inte dissekera konstiga youtube-klipp från gymnasiet där jag sjunger om islam, inte än i alla fall.
Jag tänkte börja med låten "Behind this mirror". Det är en viktig låt för mig, det är första gången jag var med och skapade något som verkligen lät som det skulle. Alla låtar vi hade gjort innan var på låtsas, det var demos, det var prototyper, det var skisser och tankar och riktningar.
Helt plötsligt hade vi en låt.
Behind this mirror skrevs också på ett lite kul sätt eftersom jag skrev den med Linus, men vi blev osams. Riktigt jävla osams. Jag tyckte att vi skulle ha en gästartist på en låt på ett gig, som skulle peta Linus, för att vi andra gick i samma klass så vi skulle ha en klass-låt.
Linus har aldrig varit personen med mest distans, så han hoppade av bandet.
Så låten skrevs klart när vi var osams, texten är skriven till honom. Otroligt pretentiös, otroligt svulstig, men ändå lite fin.
Jag tycker genuint det är en bra låt. Den har ett snyggt ljudlandskap för att vara 5 helt inkompetenta snubbar som skulle spela in och mixa 4 låtar på 2 dagar med hjälp av en ljudkille som inte riktigt ville vara där.
Dessutom är videon helt värdelös men ändå charmig, det är mest ett kollage från vår tid som band, men det är en fin tid i livet som jag minns med värme. Det var så mycket inkompetens, så lite uppoffrande. Vi drack öl och snackade skit, spelade lite musik och drömde stort.
Jag har blivit den där gubben som drömmer mig tillbaka, till vårt första gig och känslan att stå på en scen och känna sig hemma. Att få stå i centrum, som jag hade längtat hela mitt liv efter att få stå i centrum. Så outhärdligt det måste varit för min omgivning.
Den här låten avrundade hela vårt band, vi körde ett sista gig på Debaser Medis (rip) och jag fick stagediva. Träffade bara en snubbe och vi båda åkte i backen. Ändå värt.
Vi fick ut så mycket mer av det bandet än vi förtjänade, det blev hela vår identitet. och jag älskar namnet, The Illiterates. Analfabeterna, självklart med en ironisk touch eftersom jag ansåg mig vara sveriges bästa textförfattare. (Jag säger inte att jag inte är det, jag har bara inte bevisat det än)
Dessutom har låten ett riktigt bra solo i mitt tycke. Hela låten fångar tidsandan för oss riktigt bra.
Såhär lät mitt liv när jag var 21 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar