Ibland kommer man på sig själv med dumma saker. Som att när man går över vägen där det inte är övergångsställe så skriker man till lite för sig själv, som ett introvert primalskrik i ren och skär rädsla, fast man inte är rädd. Som för att ge en patetisk adrenalinkick till vardagen. Som att man spelar teater med sig själv och sen blir man irriterad och ifrågasätter det samtidigt som man fnittrar över hur fjantigt det är och i samma veva blir ännu mer irriterad för att man får sig själv att skratta åt efterblivna saker när det inte ens finns någon där att se det.
Sen så skriker man saker framför spegeln och skrattar, hoppar lite galet och vet att man borde spärras in. Men man vill inte.
Eller som idag, jag sitter och lyssnar på en låt. Efter ett tag börjar jag sjunga med som om jag aldrig gjort något annat. Efter halva låten känner jag att "shit vad jag kan den här låten bra." Jag blir liksom seriöst imponerad av hur min röst och sångarens nästan går ihop till en. Känner en genuin stolthet. Jag kan varje ord och det bara flyter på som en ström av själslighet. Det känns underbart, tills jag inser att jag lyssnar på mig själv.
Dennis säger att jag är Cp men det är inte sant.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar