Det är här man sätter prägel på sig själv, det är här, i Filip Nilsson's vardagsrum som man bestämmer väg i livet. Det är ungdomar som kör "jag har aldrig" och det är tanken på att fan, meningen med livet är att vinna den här jävla leken. Att vinna innebär att dricka på tok för mycket, men det är också ett bevis på att man faktiskt levt. Det här är en lek som måhända är oftast för snuskig för att vara givande men ändå är otroligt fascinerade. Det är en social bucketlist man kastar fram och tillbaka som en liten tennisboll. Det är en möjlighet för folk som inte tar för sig socialt att ändå få utrymme att med en så pass mer eller mindre passiv gest som att dricka kunna bekräfta eller dementera vem man är. Var man varit. Var man är på väg.
Den där chocken när någon gjort något med någon som man inte hade en aning om, och förhoppningen om att vara den som förundrar människorna nästa gång man spelar. Att man vill vara personen som står i centrum och som "varit med om saker", som har anekdoter och historier som räcker och blir över kväll efter kväll efter kväll. Jag fick känslan där och då och den är fortfarande kvar i mig, att alla dom där klychorna om att "livet är till för att levas" faktiskt stämmer.
Livet är till för att maximera sin minnesbank på ett genuint sätt utan att krysta fram det. Att följa sitt hjärta och ångra saker man gjorde istället för saker man aldrig gjorde. Vägen till den naiva illusionen av lycka kantas av besvikelser men grundmålet är nog att i slutändan bli om inte nöjd så ändå bekväm i var man varit, vem man varit och med vilka man varit.
Meningen med livet är att dricka på nästan allt i leken "Jag har aldrig".
(På bilden körde vi den leken hos Filip Nilsson, fick rota igenom alla mina fb-bilder)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar