söndag 1 februari 2015

Mina tio minuter i NSF

Jag har alltid haft en förkärlek för provokation, på gränsen till överdriven och osund. I mina yngre år ofta obalanserad och på fel sida av gränsen, vilket innebär att jag aldrig kommer bli statsminister. Jag har helt enkelt mer än ett spöke i garderoben, mer än en Hitler-mustasch på bild.

Däremot har jag aldrig stått bakom en främlingsfientlig politik, jag är uppväxt i en öppensinnad familj liksom. Med det sagt, så har jag inte alltid varit speciellt klok i mina beslut.

Jag var tretton år och hängde med 3 kamrater. Vi var ute och hängde som man gjorde på den tiden då en av oss pratade med en kompis i telefon, vi skulle möta upp ett gäng snubbar någonstans, ingen "biggie". Kompisen var iofs en ökänd rasist, men det spelar väl ingen roll?

Vi kommer till Märstas enda bio och möter där ett tiotal personer i en grupp, dom sätter upp flyers och är lite högljudda, vi blir obekväma. Dom har någon slags möte och diskuterar, vi står mest på sidan och hänger, jag tror inte jag säger ett enda ord.

...Förrän dom samlar i en klunga och ska ta en gruppbild "till hemsidan". Då smyger jag mig närmare och säger att vi också vill vara med, det är som om jag tar på mig ett cyklop, jag ser bara möjligheten att få synas på internet, att bli känd eller något. Jag ser uppmärksamhet. 
Vi är med på bilden, vi är glada.
Dom är glada, dom introducerar oss, skriver ner våra namn, förklarar att vi är fantastiska som tagit detta steg. Och sen får vi typ hundra stickers vi ska sätta upp runt i Märsta som säger "Bevara Sverige Svenskt". 

Besvikelsen. Ja vi visste att det var en drös idioter, men SÅHÄR låg nivå på budskap liksom? Jag tog mina stickers och drog iväg, slängde dom lite diskret i en sopkorg och drog hem och spelade datorspel.

Efter en vecka hade resterande i vårt fyrmannasällskap fått panik över att vi skulle hamna på deras hemsida, jag hade inte reflekterat över det. Men som tur är så tog dom ner bilden. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar