Bob Dylan är en metafor för livet. Bob Dylan finns inte.
Jag är ung, jag är 10 år. Jag vill ha sötma. Jag vill ha enkla fläckfria melodier med fläckfria framföranden, jag vill inte ha motvind, jag vill inte ha rynkor. Jag vill ha en välrakad, nyduschad pojkbandsaura. Musiken ska liksom en fantasyfilm vara en tillflykt från verkligheten. Jag vill ha någonting som lever för alltid, någonting evigt. Som Batman, eller Luke Skywalker.
Sen blir man mindre ung, man blir myndig. Mer verklighetsförankrad. Mer cynisk och depraverad. Och här kommer Dylan smygande genom gränder i natten. Det är skränande munspel, gåtfulla ord utan sammanhang, det är en kraxande kråka som kommer in fel och bryter melodierna. Det är en man som inte ger någon vad den vill ha, men ändå ger alla allt. Det är livet. Och du får det du letar efter. Även om det inte alltid är det du sökte.
Det är när du omfamnar Bob Dylan precis som du omfamnar en totalt likgiltig känslomässigt rubbad fader som du också omfamnar dig själv och livet. Du kommer också bli en dekadent vilsen själ, precis som alla innan dig och precis som alla efter dig. Du kommer också ge upp flera gånger om, gå fel, du kommer förlora jobb och vänner. Du kommer vara ensam och skadad. Du kommer dö.
Bob Dylan är min följeslagare, han är mina vänner, flickvänner, familjemedlemmar.
Bob Dylan är arbetsplatser, han är drömmar, han är utopiska scenarion som aldrig lämnar mitt huvud. Han är vänskapsrelationer som likt is under ens fötter börjar spricka för att sen rubba allt som bär dina fotsteg. Han är ögonblicket när du vaknar och inte kan somna om och tvingas fäkta illa mot alla äckliga tankar som försöker slå rot i ditt huvud.
Men Bob Dylan är också en efterfest man aldrig vill ska ta slut, när du kan förpassa demonerna dit dom hör hemma. Bob Dylan är också emotionella stöldräder på hotellrum. Han är att ligga på golv och svettas i en rosa dimma. Han är brottning på golvet i en pissoar. Han är fyra väggar som kryper närmare. Han är en öppen kista på ens farbrors begravning och den första döda människan man någonsin ser. Någon dag kommer han vara synen av ens föräldrar, liggande döda. Stirrandes ut i en evig tomhet med intentionen att aldrig mer säga ett ord till någon.
Bob Dylan är inte Robert Zimmerman, Bob Dylan är en fantasykaraktär som portionerar ut verkligheten och går hand i hand med oss mot den oundvikliga döden. Enda skillnaden mellan Gandalf och Bob Dylan är att jag ska se Bob Dylan i oktober. Det som återstår av honom. För att andas in några av hans andetag. För att jag fortfarande lever, och känner.
Och det viktigaste är att känna saker.
https://open.spotify.com/track/01iAOMbcLLQ0xvZcAr9xgv
Bob Dylan - Emotionally Yours
En glömd låt, på en av hans mest hatade skivor.
Come baby, find me, come baby, remind me of where I once begun
Come baby, show me, show me you know me, tell me you’re the one
I could be learning, you could be yearning to see behind closed doors
But I will always be emotionally yours
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar