Det är sommar. Det är 2014.
Jag ligger och sover i soffan, det är varmt så jag har sovit i soffan ett par dagar. Jag har varit onykter dagen innan, jag vaknar upp. Det är ekande tyst överallt, klockan har stannat. Mobilen saknar täckning. Strömmen är borta.
Jag yrar runt i kalsonger, ingenting verkar funka. Jag kollar ut, inte en käft, ingenting lever förutom någon enstaka fågel. Helt plötsligt inser jag det, "Oh helvete, zombieapokalypsen är här".
Det tar mig ändå förvånansvärt många sekunder att inse att jag är ironisk i tanken. Jag hinner på fullt allvar börja tänka på överlevnad, glädjas åt att jag har 60 burkar tonfisk i skafferiet. På riktigt.
Sen slår det mig att zombieapokalypsen ändå vore bättre än det öde som nu väntar mig. Om mänskligheten gått under är jag iaf speciell. Nu sätter jag mig i soffan och äter choklad och pillar mig i naveln och väntar på bättre tider.
"kan jag somna om?" Klockan är antagligen runt 14 så det känns lönlöst. "Ska jag gå ut och gå?", tanken slår mig på samma sätt som tanken att man ska skaffa gymkort. Jo.. tanken är god. Men skärp dig, vi har viktigare saker för oss.
Strömavbrott är mysigt om man är med någon annan människa. Som barn älskade jag strömavbrott, när pappa drog fram ficklampan och vi fick känna oss levande. Nu var det mer misär. Ren skär misär.
Sånt man gör en dokumentär om, och rekonstruerar händelseförloppet.
Briljant skrivet om den tunga tristessen som uppstår någon gång under varje sommar.
SvaraRadera