Anders hade samma problem. Och lösningen för honom med ett otroligt välsorterat rum där hans pappa skulle finna allting var radikal.
Han gömde det i skogen.
Och han visade mig det.
Han brukade köpa ciderflaskor. Äppel och päroncider. Och lägga det i påsar uppe i skogen sådär lagom avskiljt under en enbärsbuske ungefär ett halvt stenkast ovanför det fallna trädet som fick vara koja åt oss några år innan.
Vi gick dit ibland och drack och var viktiga människor. Inga konstigheter.
Men här vaknar sadisten i mig. Om han har en hemlig gömma måste väl något oväntat hända?
Jag gick helt sonika dit på en kväll när han var hemma. (Han hade mer stränga tider) och drack. Och jag drack ju bara en halv flaska och mådde illa, så la jag tillbaka resten och njöt?
Nej. Jag slog sönder varje flaska. Och kissade på påsen. Och drog.
Dagen efter när vi går hem från skolan "råkar" jag kläcka ur mig att "faan vad gott det vore med lite cider nu". Anders håller med. Så vi går till gömman. Detta mästerliga näste av glädje. Detta mecka för unga framtida suputer.
Och sorgen i hans ögon. Först misstänkte han absurt mig. Men med skådespelartalanger som en ung De Niro vände jag snabbt på steken.
"Jag vet exakt vad som har hänt" sa jag. Listigt.
och här börjar en monolog utan like.
"Helt uppenbart har en alkis kommit hit. Och han ville bli fett full. och så hittade han gömman. och drack. men sen märkte han att det inte var alkohol i och blev så jääävla arg att han kastade sönder alla andra flaskor. det förklarar också varför det finns en krossade glasflaska här borta". och så gick vi vidare dit jag lagt en annan flaska.
Anders förstod aldrig att det var jag. Jag erkände brottet ett par år senare. Vår vänskap klarade sig med nöd och näppe.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar