Folk som känner mig vet att bakom fasaden som "Dylanolog" och mångfasetterad musikälskare. Bakom idyllen av Shoegaze-blues-pop-indie-rock-hitler, någonstans gömt inuti och bakom Pink Floyd och britpop, jämte Frank Zappa och hiphoppen så finns essensen av min musiksmak på riktigt.
Och nej, det är inte "Bach".
Det är "claim to shame". Min riktiga genre. Pojkbanden. Max Martin. Toto. Journey. G.E.S. Tomas Ledin.
Ögonblicken när jag och Linus går upp på scenen på Garage och sjunger karaoke och kör en överseriös tolkning av Roxette - The look och får stående ovationer !
När samma Linus toksjunger "Westlife - When you're looking like that" hemma hos mig när vi förkrökar. Mycket mer intensivt än han sjungit någon Beatles-låt.
Det är nästan hemskt hur bra viss musik är stundtals. Och hur alla mallar man "ska" skriva musik efter funkar. Det är kanske själlöst men det är förförande. Det är som pizza, engångsligg, fulöl, tv-spel. Så tillgängligt, så lätt att gilla, och sen sitter man i sina kalsonger framför datorn och tänker "amen vafan.. det där var väl onödigt".
Ta typ låten "Eddie Money - Take me Home". När den kommer igång i slutet vill man bara hoppsparka lyktstolpar och jonglera med facklor samtidigt som små små dresserade apor hoppar genom cirkeln av eld som facklorna skapar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar