Dröhöm

Jag ser hur vi letar oss in i det stökiga på (rätt sida av) gränsen till äckliga vardagsrummet där det står ett trumset och ett gäng förstärkare. Hur vi drar igång allt och börjar lira något, mer instrument än vanligt. Jag står hängande lite onykter och ofräsch över ett stativ med en tamburin och ett leende, gestikulerar till någon med en estetiskt tilltalande sliten telecaster att komma igång med en nästintill vevande armrörelse. Oväsen börjar komma. Någon jävel som jag önskar var jag står och lägger in massa fräna grejer med en orgel eller ett piano eller en synth som ser ovanligt fräck ut. Jag ser lite avundsjuk ut men får "nöja mig" med att sjunga och hålla takten (!) på tamburinen.

Sen kommer det någon funkig bluesig jammig experimentell monoton fantastiskt härlig början på en låt som ingen hört förut, och jag börjar spotta ur mig tankar om livet och döden och kärleken. Politiska budskap kastas in i metaforer om sålt smör och listiga rävar. Sen spelar vi in skiten. Äter pizza i vårt sunkiga hus. Blir fulla. Diskuterar livet. Bjuder över folk. Har fester. Läser böcker. Sover. Brukar kärlek. Gör saker som är mot lagen men ganska rimligt. Vi kollar på allt från Tarkovsky till Arnold-maraton och ägnar vårt liv åt att definiera liv. 

Girig vill ha mer, som man säger. Jag vill fan ha ett kollektiv.Och låta såhär.