Min och min systers relation är lite rolig ibland. Mest för att mamma inte förstår ironi och blir lite ledsen av den.
måndag 14 april 2014
söndag 23 februari 2014
Livet är att vara pretto - Annars är man fan dum
Ibland i mitt liv har jag fått kritik, ofta välbefogad. Att jag lever för lite i "nuet" och överanalyserar saker, samtidigt som kritiken balanserats åt andra hållet av någon slags "du är för slö"-aura. Båda har en poäng. Ibland tenderar jag att om andra är ute och går i tre timmar och sen går hem och lagar mat så går jag ut i en timme. Och sen går jag hem och berättar om vad jag såg, vad jag drog för kopplingar, hur det kändes och vilken låt som skulle spelas om det var en film.
Jag vet inte om jag skulle säga att jag missar "nuet" för det dock, snarare tvärtom. En sak som gör mig rädd är tanken på att livet bara passerar, man har kul och tiden går fort. Man märker det knappt och en dag är man gammal och ska dö, om man ens når så långt. Jag har insett att livet är så mycket mer än att leva, livet är att veta VARFÖR man lever, och VAD man gör för att det ska bli som det blir. Man ser inte en film för att bli underhållen bara, det är som att degradera oss till djur. Att vi bara likt Sims-karaktärer ska boosta våra olika behov så att helheten känns okej.
Jag älskar när man är mitt i en situation, man står på en scen inför 30 fulla amerikaner som diggar. Man ska improvisera en vers på svenska i en låt som ett annat band spelar, och så känner man doften. Smaken av ölen man håller i handen. Man kollar i ögonen på sin vän och ser hur han ler av hela sitt hjärta. Och sen sjunger man, för kung och fosterland (bokstavligen eftersom vi representerade Sverige typ) och det känns så otroligt rätt.
Och jag inser, att en annan människa kan göra det här tre gånger, men om personen inte stannar upp och tar in alla intryck, om personen inte ser mervärdet i allt kämpande som tagit en dit, i alla drömmar som kunnat bära eller brista. Om personen inte kan reflektera kring hur skört livet är och hur glad man ska vara av kunna göra det man vill om än bara ibland, i viss utsträckning. Om en person inte ser det och känner det, då är det inte värt ett jävla piss.
Livet är att betrakta, det är betraktandet och analyserandet som gör till mer än djur. Det är analysen som är själen tror jag.
Jag har full förståelse för folk som strävar mot stabilitet som första prioritet. Jag själv värderar också känslan av kontroll väldigt högt, jag vill kunna hantera mig själv och mitt liv utan att hamna i en utsatt situation. Men jag tror att i slutändan när vi ligger på vår dödsbädd, vad kommer vi värdera?
Jag vill ligga på den där bädden i min ensamhet när min (förhoppningsvis existerande, för ingen vill dö helt ensam) familj åkt hem från sjukhuset. Kolla igenom en bok jag skrivit om mitt liv, med bilder på saker jag gjort, faser jag haft. Jag vill tänka tillbaka på fyllor och tripper, på eskapader och spelningar. På människor jag träffat, på roliga situationer som uppstått. Och jag vill känna att jag gjort det jag ville göra med mitt liv. Jag kanske inte blev rik och känd, jag kanske är en tjock lat stundtals för egoistisk man. Men jag gjorde något, saker jag som ensam miserabel 11-åring framför Lunarstorm hade kunnat nicka instämmande för, göra min inre 11-åring stolt.
Livet är minnena vi skapar, dom fantastiska människorna vi träffar, och jag..
Jag vill ha ett liv värt att berätta om.
Jag vet inte om jag skulle säga att jag missar "nuet" för det dock, snarare tvärtom. En sak som gör mig rädd är tanken på att livet bara passerar, man har kul och tiden går fort. Man märker det knappt och en dag är man gammal och ska dö, om man ens når så långt. Jag har insett att livet är så mycket mer än att leva, livet är att veta VARFÖR man lever, och VAD man gör för att det ska bli som det blir. Man ser inte en film för att bli underhållen bara, det är som att degradera oss till djur. Att vi bara likt Sims-karaktärer ska boosta våra olika behov så att helheten känns okej.
Jag älskar när man är mitt i en situation, man står på en scen inför 30 fulla amerikaner som diggar. Man ska improvisera en vers på svenska i en låt som ett annat band spelar, och så känner man doften. Smaken av ölen man håller i handen. Man kollar i ögonen på sin vän och ser hur han ler av hela sitt hjärta. Och sen sjunger man, för kung och fosterland (bokstavligen eftersom vi representerade Sverige typ) och det känns så otroligt rätt.
Och jag inser, att en annan människa kan göra det här tre gånger, men om personen inte stannar upp och tar in alla intryck, om personen inte ser mervärdet i allt kämpande som tagit en dit, i alla drömmar som kunnat bära eller brista. Om personen inte kan reflektera kring hur skört livet är och hur glad man ska vara av kunna göra det man vill om än bara ibland, i viss utsträckning. Om en person inte ser det och känner det, då är det inte värt ett jävla piss.
Livet är att betrakta, det är betraktandet och analyserandet som gör till mer än djur. Det är analysen som är själen tror jag.
Jag har full förståelse för folk som strävar mot stabilitet som första prioritet. Jag själv värderar också känslan av kontroll väldigt högt, jag vill kunna hantera mig själv och mitt liv utan att hamna i en utsatt situation. Men jag tror att i slutändan när vi ligger på vår dödsbädd, vad kommer vi värdera?
Jag vill ligga på den där bädden i min ensamhet när min (förhoppningsvis existerande, för ingen vill dö helt ensam) familj åkt hem från sjukhuset. Kolla igenom en bok jag skrivit om mitt liv, med bilder på saker jag gjort, faser jag haft. Jag vill tänka tillbaka på fyllor och tripper, på eskapader och spelningar. På människor jag träffat, på roliga situationer som uppstått. Och jag vill känna att jag gjort det jag ville göra med mitt liv. Jag kanske inte blev rik och känd, jag kanske är en tjock lat stundtals för egoistisk man. Men jag gjorde något, saker jag som ensam miserabel 11-åring framför Lunarstorm hade kunnat nicka instämmande för, göra min inre 11-åring stolt.
Livet är minnena vi skapar, dom fantastiska människorna vi träffar, och jag..
Jag vill ha ett liv värt att berätta om.
lördag 8 februari 2014
GTA
Olivia sitter hemma hos mig och spelar GTA för första gången i sitt liv.
Jag gillar hur GTA tar fram det bästa ur människor, hur normativt folk som i vanliga fall inte gör en fluga förnär skriker medan hon slår en tjej i spelet "Oh my god jag kommer döda henne!! Hon ska få se!!" Eller hur hon får panik när polisen kommer och nästan blundar medan hon kör gasen i botten och skriker för kung och fosterland.Hon går in i spelet med en passion jag själv inte längre kan identifiera mig med, som ett barn i ett lekland för första gången som ser ett bollhav och av hela sitt hjärta dyker i som om det inte fanns en morgondag.
Ja, eller när hon kör bil.
Jag gillar hur GTA tar fram det bästa ur människor, hur normativt folk som i vanliga fall inte gör en fluga förnär skriker medan hon slår en tjej i spelet "Oh my god jag kommer döda henne!! Hon ska få se!!" Eller hur hon får panik när polisen kommer och nästan blundar medan hon kör gasen i botten och skriker för kung och fosterland.Hon går in i spelet med en passion jag själv inte längre kan identifiera mig med, som ett barn i ett lekland för första gången som ser ett bollhav och av hela sitt hjärta dyker i som om det inte fanns en morgondag.
Ja, eller när hon kör bil.
Jag - Du kör i fel körriktning ju, du kommer krocka
Hon - Fuck det där, jag har en polisbil.
Sen är hon tyst några sekunder. Hon tar nästan sats i sitt anfall och skriker "I AM THE LAW".
I sann "Judge Dredd"-aura, nästan så att man blir tårögd och vill sitta bredvid henne och klappa frenetiskt. Som man hade gjort för Sly.
tisdag 21 januari 2014
Lokalpatriotism är att kebaben är godast där du kommer ifrån
Det slog mig när jag satt och funderade en dag som alla andra dagar, den sanna definitionen av lokalpatriotism är inte kopplad till stolthet kring kända människor / lag (om man inte är efterbliven dalmas eller värmlänning) eller event utan snarare en förkärlek till det lokala matutbudet.
Ja inte kolgrillen, sällan dom asiatiska syltorna. Det är inte heller dom där fina ställena i utkanten som få av mina läsare (och jag själv) tagit del av.
Men kebabhaken och pizzeriorna, en kebabtallrik smakar liksom inte likadant på två ställen.
Och lokalpatriotism är ungefär som när man tar efter sina föräldrar i vilket smör man vill ha, vilken "styrka" man har på mjölken och om man är en potatis-bitch eller som i mitt fall en pasta-fanatiker av rang.
Jag är lokalpatriot för att jag är övertygad om att pizzan / kebaben i Märsta 1990-2011 (ungefär) är svårslagen på riktigt. Har nostalgiska med tårar i ögonen-minnen av gympass med Anders som vi alltid varje gång avrundade med att sitta på en lekplats med campana's 39kr för en enorm kebab med bröd + dricka. Dom var så jävla goda att jag känner empati för alla er som blev utan.
Jag kommer ihåg sommardagar när man gick ner till Tingvalla Pizzeria dag ut och dag in, billigaste stället i mannaminne. När jag och Åberg bodde ihop och ensamma försörje Sicilian Slice.
Kommer ihåg efter Judo-träningen som liten unge när jag fick ta hem en räkpizza för pappa. Det var ren och skär magi från valsta konditoriet.
Jag tror att man får en rätt tydlig mall av hur saker "ska smaka" och därmed behöver kebaben i Halmstad verkligen slå på stort för att kunna ta plats. Ribban är satt.
Det jobbiga är att att världen blivit en grå plats nu, tycker inte dom håller måttet längre. Känner mig som Pete Seeger när Dylan tog folkrocken i en helt annan riktning. Och här står jag kvar och drömmer mig bort liksom.
Ja inte kolgrillen, sällan dom asiatiska syltorna. Det är inte heller dom där fina ställena i utkanten som få av mina läsare (och jag själv) tagit del av.
Men kebabhaken och pizzeriorna, en kebabtallrik smakar liksom inte likadant på två ställen.
Och lokalpatriotism är ungefär som när man tar efter sina föräldrar i vilket smör man vill ha, vilken "styrka" man har på mjölken och om man är en potatis-bitch eller som i mitt fall en pasta-fanatiker av rang.
Jag är lokalpatriot för att jag är övertygad om att pizzan / kebaben i Märsta 1990-2011 (ungefär) är svårslagen på riktigt. Har nostalgiska med tårar i ögonen-minnen av gympass med Anders som vi alltid varje gång avrundade med att sitta på en lekplats med campana's 39kr för en enorm kebab med bröd + dricka. Dom var så jävla goda att jag känner empati för alla er som blev utan.
Jag kommer ihåg sommardagar när man gick ner till Tingvalla Pizzeria dag ut och dag in, billigaste stället i mannaminne. När jag och Åberg bodde ihop och ensamma försörje Sicilian Slice.
Kommer ihåg efter Judo-träningen som liten unge när jag fick ta hem en räkpizza för pappa. Det var ren och skär magi från valsta konditoriet.
Jag tror att man får en rätt tydlig mall av hur saker "ska smaka" och därmed behöver kebaben i Halmstad verkligen slå på stort för att kunna ta plats. Ribban är satt.
Det jobbiga är att att världen blivit en grå plats nu, tycker inte dom håller måttet längre. Känner mig som Pete Seeger när Dylan tog folkrocken i en helt annan riktning. Och här står jag kvar och drömmer mig bort liksom.
fredag 17 januari 2014
Fistful Of Love
Det bästa med musik är friheten den bär med sig, att olikt en filmscen kunna tolkas precis hur man vill alla gånger. Att man kan ta den ur sin kontext och våldföra sig på den som om den var den sista korvskivan i paketet klockan 03.30 när man raidar sitt kylskåp sönder och samman.
Det bästa med musik är när man hör en låt som "Fistful Of Love" och knuffar den från sin ordinära handling, in till ens eget känslospektrum och kastar den mot en vägg av frustration. Låter den växa i takt med volymen och nå sitt orkestermajestätiska crescendo samtidigt som man nästan exploderar.
Den inleds med Lou Reed, denna döda ikon och hans uppläsande av en dikt. Det är inte så att dikten kan stå själv och bära alla våra bördor, men med den rösten bakom sig växer den sig kolossal. Kolossal och betydelsefull.
Sen vävs det vidare, det är sårbarhet på riktigt.
Jag älskar när musik fångar det sårbara i situationer. När det inte är för tillrättalagt utan känns som att det kunde spelats in live i en källare, en nedbruten amerikansk transa i en destruktiv relation, en kappsäck med dödslängtan och livsångest och så en röst från himlen sänt. In med lite stråkar, in med lite passion.
Jag älskar hur låten verkligen suger tag i en, hur man kan spela den gång på gång på gång, år efter år efter år och fortsätta förundras av hur den når delar inuti en man inte visste att musik kunde nå.
Om Dylan stimulerar mitt intellekt är det någonting djupt inne i min rygg som vill ut när jag hör det här, det är någonting som försöker korsa min mage och kräla vidare. Det är obehag och välbehag som likt en sötsur sås lämnar mig med en tudelad känsla. Vad väcker den egentligen?
Det är en sån här låt som får en att drömma om att hoppa ut i ett publikhav, att skriva låtar som kan påverka andra människor, få folk att våga vara pretentiösa om musik. Helst på natten, man kan inte skriva sån här vedervärdig smörja på dagtid. Då har man liksom.. plikter att göra.
Jag tycker musik är bra.
Det bästa med musik är när man hör en låt som "Fistful Of Love" och knuffar den från sin ordinära handling, in till ens eget känslospektrum och kastar den mot en vägg av frustration. Låter den växa i takt med volymen och nå sitt orkestermajestätiska crescendo samtidigt som man nästan exploderar.
Den inleds med Lou Reed, denna döda ikon och hans uppläsande av en dikt. Det är inte så att dikten kan stå själv och bära alla våra bördor, men med den rösten bakom sig växer den sig kolossal. Kolossal och betydelsefull.
Sen vävs det vidare, det är sårbarhet på riktigt.
Jag älskar när musik fångar det sårbara i situationer. När det inte är för tillrättalagt utan känns som att det kunde spelats in live i en källare, en nedbruten amerikansk transa i en destruktiv relation, en kappsäck med dödslängtan och livsångest och så en röst från himlen sänt. In med lite stråkar, in med lite passion.
Jag älskar hur låten verkligen suger tag i en, hur man kan spela den gång på gång på gång, år efter år efter år och fortsätta förundras av hur den når delar inuti en man inte visste att musik kunde nå.
Om Dylan stimulerar mitt intellekt är det någonting djupt inne i min rygg som vill ut när jag hör det här, det är någonting som försöker korsa min mage och kräla vidare. Det är obehag och välbehag som likt en sötsur sås lämnar mig med en tudelad känsla. Vad väcker den egentligen?
Det är en sån här låt som får en att drömma om att hoppa ut i ett publikhav, att skriva låtar som kan påverka andra människor, få folk att våga vara pretentiösa om musik. Helst på natten, man kan inte skriva sån här vedervärdig smörja på dagtid. Då har man liksom.. plikter att göra.
Jag tycker musik är bra.
lördag 11 januari 2014
Anders & Planeten Bajs
Det finns ögonblick man aldrig glömmer i livet, såna där meningslösa saker som man inte hade behövt komma ihåg. Hur jag och Anders sitter hemma hos Ronny, en dubbelt så gammal snubbe som oss där man kunde hänga som 14-åring och dricka och sånt där. Han var en skön snubbe, en vänlig själ och antagligen jävligt vilsen när man ser tillbaka på det. En sån där person som ville vara omtyckt och antagligen inte passade in så bra i sin egen ålderskull med barn och seriositet.
Kommer ihåg hur vi ägnar en halvtimme, på fullt allvar, åt att lyssna på polyfoniska ringsignaler och lägga munnen mot den och göra "wawa"-ljud.
Kommer även ihåg min och Anders kanske bästa konflikt någonsin. Familjehedern och allt sånt där.
Jag och Anders umgicks konstant, där och då var det nog i brist på annat delvis, men vi följdes åt. Jag var lite ledare, Anders var lite starkare. En ganska funktionell terrorbalans men vi bråkade ändå rätt ofta, jag tror att nånstans här fick Anders en insikt och så stog vi ute en dag och han berättade om den.
Anders - DET ÄR VI INTE ALLS DIN JÄVLA FITTA!
Anders jagar mig runt huset, vi står och slåss på baksidan. Jag slåss för mitt liv, Anders drivs av ett sådant orimligt hat. Ett begär att skada, hans ögon är svarta som natten och han vill se mig blöda. Som tur är kom hans mamma ut på balkongen, suckade lite först och skrek sen.
Anders mamma - Amen för HELVETE sluta bråka.
Vi vände 90 grader, gick runt huset från varsitt håll och skulle in i samma port. Dessvärre gick vi ju lika snabbt och det var lika långt från båda hållen. Så vi kom samtidigt, jag var mer rädd än arg och stog en bit ifrån och såg honom gå in.
Det var det sista jag någonsin såg av Anders. Eller ja, inte riktigt. Men det kunde vart.
Kommer ihåg hur vi ägnar en halvtimme, på fullt allvar, åt att lyssna på polyfoniska ringsignaler och lägga munnen mot den och göra "wawa"-ljud.
Kommer även ihåg min och Anders kanske bästa konflikt någonsin. Familjehedern och allt sånt där.
Jag och Anders umgicks konstant, där och då var det nog i brist på annat delvis, men vi följdes åt. Jag var lite ledare, Anders var lite starkare. En ganska funktionell terrorbalans men vi bråkade ändå rätt ofta, jag tror att nånstans här fick Anders en insikt och så stog vi ute en dag och han berättade om den.
Anders - Ja alltså, vi brukar ju bråka och så, men jag är en förändrad person numera Hampus. Jag kan inte bli arg.Anders slutar le, blir seriös på en sekund. Sen börjar några tårar leta sig fram bakom ögonen. I samma sekund som den första tåren dyker ut så kommer också en knytnäve. Ett hav av ilska och ett jävla skrikande.
Jag - vadå inte bli arg?
Anders - Ja alltså, oavsett vad du säger eller gör kan du inte göra mig arg. Det går inte. Jag blir inte arg längre.
Jag - Okej, synd för du är en ful tönt.
Anders - Du kan inte göra mig arg hampus, det är meningslöst.
Jag - Okej, du är meningslös. Och en ful äcklig tönt.
Anders skrattar lite överlägset. Han vet att ingenting jag kan säga gör honom arg.
Jag - Okej, du och din pappa är från planeten bajs. Ni äter bajs. Ni är som bajs. Bajsfamiljen Eriksson.
Anders - DET ÄR VI INTE ALLS DIN JÄVLA FITTA!
Anders jagar mig runt huset, vi står och slåss på baksidan. Jag slåss för mitt liv, Anders drivs av ett sådant orimligt hat. Ett begär att skada, hans ögon är svarta som natten och han vill se mig blöda. Som tur är kom hans mamma ut på balkongen, suckade lite först och skrek sen.
Anders mamma - Amen för HELVETE sluta bråka.
Vi vände 90 grader, gick runt huset från varsitt håll och skulle in i samma port. Dessvärre gick vi ju lika snabbt och det var lika långt från båda hållen. Så vi kom samtidigt, jag var mer rädd än arg och stog en bit ifrån och såg honom gå in.
Det var det sista jag någonsin såg av Anders. Eller ja, inte riktigt. Men det kunde vart.
fredag 10 januari 2014
New York - Del II
Jag har en ovana, ni tänker nog inte på det. Men
jag skriver stundtals saker på den här bloggen och lämnar en dörr
öppen för att jag ska fortsätta på samma tema, typ göra mina
vänner till pokemon, förändra världen, ge tips i vardagslivet.
Jag sa även att jag skulle skriva mer om New
York, dom mest hängivna fansen suckade antagligen, skrattade lite
grann och sa "haha ja men tjena, det är ju som tidigt 2011 när
han utlovade oss sina vänner omstöpta till Pokemon, han missar
aldrig en möjlighet att göra oss besvikna"
Jag kastar ingen skit på er för att ni känner
så, det är fullt rimligt efter alla svek. Men precis som en
frånvarande pappa kommer jag nu här med lite extra julklappar till
er, ni får inte bara ren fakta utan även en film med New
York-outtakes. Vad sägs om den?
New York var en fantastisk resa, med lite distans
till resan och efter vissa som anklagat oss för att likt USA fejkade
sin månlandning ha fejkat vår New York-resa så ska ni lite mer
kött på benen. Det här var en resa som på flera sätt påverkade
mig för livet. Inte bara kolesterolet.
New York är inte en riktig stad, det är som ett
stort nöjesfält. (Quote av Linus) Det finns attraktioner för
precis alla, vi var i en stad i över en vecka och hann ändå inte
se varken Wall Street eller någon betydande del av Manhattan, det
fanns liksom saker i varje gatuhörn som fascinerade. Förutom där
vi bodde. Det området var så jävla tråkigt att jag fan dog.
Det bodde BARA judar där, och ingen kunde
(läs:ville prata) engelska, till och med affärerna hade bara
hebreiska skyltar och det fanns bara judiska sällskapsspel. Inte
monopol, konstigt nog.Sen kollade folk sjukt snett på oss. Kände mig så mycket mer hemma i "ghettot".
Det jag älskade mest med New York var känslan av
tillgänglighet, om vi så satt på en Pulp-Fiction-osande diner i
utkanten av ett spansktalande slumområde eller om vi köpte ”Shaq
O'neal”-fruktjuicer med flippade färger i mitten av Harlem innan
vi träffade vår polare ”Makavelly O.G” så kände vi oss om
inte hemma så åtminstone seriöst välkomna.
New York hade också den där vibben av att vad
som helst kan hända, vi sitter på en Twin-Peaks-bar och dricker
2-dollars-öl när vi träffar ett underbart par – Ren & Eric
som tog med oss till en skeeball-bar som var helt fantastisk. Dom kom
även på vårt första gig och filmade och hängde med oss, sen
firade vi Ren's födelsedag på ett boule-ställe med världens bästa
Pulled Pork.
Vi träffar en galen latinamerikansk kvinna som vill göra film och har
discogrejer i väskan. Hon försöker få följa med Linus hem. Vi träffar en
semi-paranoid ung tjej som vägrar facebook och internet och tycker att
jag ska boka om min resa och bo hos henne en vecka istället så ska hon
lära mig virka.
Vi gick ner i en källare på en musikbar och
insåg att ”Funkadelic” spelade samma kväll, ett band vi båda
älskar. Seriöst vad fan är oddsen? Sekunden efter vi köpt
biljetter kommer ”George Clinton” KUNGEN AV FUNK gående bakom
oss, vi stannar och kollar.
Linus – Är det där George Clinton?Jag – Nee.. han skulle väl inte vara här redan? Och han har inget färgglatt hår?Linus – nej sant.Vi vänder oss om och snubben i kassan säger ”Shit guys, if you're such big fans, then why the FUCK didnt you say hi to him?”.
Ångest. Ridå.
Konserten var helt underbar dock, det kom en
familj och satte sig med oss under konserten eftersom vi satt på dom
”bästa platserna” där man kunde dricka öl och ta det lugnt.
Fantastiskt fina människor, dom bjöd oss på öl och vi pratade
funk och amerikansk fotboll. Linus försökte som vanligt pracka på
dom stackars människorna sin musiksmak, men jag var en hjälte och
pratade om saker dom gillade istället.
Pizzan var himmelsk, burgarna var fantastiska, iaf
en. Den var sådär att man drömmer våta drömmar på nätterna. Vi
åt chili-hummer som lätt kvalade in på en top 3 bästa måltiderna
man ätit i hela livet.
Dessutom är det lite svårt att hantera, sekunden vi gick av bussen inne i New York pratade vi om att leta upp Lou Reed, en av våra största idoler. En förebild på alla sätt och vis. Ett måhända oseriöst men ändå påtagligt skäl till att ”vi ska åka till New York och leta upp honom”och så liksom, bara dör han när vi är där. Sista kvällen, timmar innan vi ska upp på scenen och spela.
Det är helt surrealistiskt, en av rockmusikens
allra största och mest inflytelserika, i synnerhet en av dom
coolaste människorna som någonsin levt. Och så dör han, hans själ
flög ut i New York-natten när vi var där och andades samma luft.
Det är nästan så att en millisekundas vitlöksandedräkt från Lou
Reed måste ha satt sig i vårt inre. Och det räcker nog, jag tror
musiken kommer gå vägen.
torsdag 9 januari 2014
Twin Peaks - Världens bästa TV-Serie
Dale Cooper: Harry, I have no idea where this will lead us, but I have a definite feeling it will be a place both wonderful and strange.
Precis som vår tidräkning utgår från innan och efter Jesu födelse så har jag också en tidräkning. Före och efter Twin Peaks kom in i mitt liv.
Nu rynkar ni på näsan, suckar lite förnärmat och orkar inte ens försöka le ansträngt. Kanske väser ni ur er ett "pretentiösa jävla tjocka as" innan ni funderar på varför ni inte sagt upp kontakten med mig än. Men förlåt mig kära medborgare, det här är inget ploj.
Innan jag såg Twin Peaks var jag om inte vilsen så åtminstone förd bakom ljuset med en konstant avsaknad av vägledning och självsäker styrka i vägen jag går. Jag fick det liksom inte bekräftat, jag väntade på att livet skulle börja medan det passerade framför mina ögon.
Ganska exakt ett halvår innan jag föddes så började denna serie att sändas, jag antar att den blotta närvaron och atmosfären den lilla fiktiva amerikanska staden bar med sig också tog sig in i min mor och hennes mage. Att den glupska nyfikna gossen som var under konstruktion också uppslukade denna mystiska och fantastiska serie.
Det allra bästa i livet är dom där sakerna man inte riktigt kan sätta fingret på. Det är lätt att förklara storheten i alla dessa oktaver Freddie Mercury kommer med, det är lätt att förklara det mastigt förförande i en fin köttbit. Det är ingen omöjlighet att med ord försöka förklara storheten i en solnedgång eller ett vårregn, att försöka beskriva Beatles eller morgonsex. Att somna om eller den fantastiska drycken Pepsi Max.
Men dom allra bästa sakerna är dom svårdefinierade. Dom tingen som kräver något av sin betraktare, som först i sin helhet och på nära håll kanske kan växa och nå sin fulla prakt medan det för gemene man kan begränsas och degraderas till blott sina svagheter.
Bob Dylan är svår att definiera, till ytan en mix av dansband och folkmusik med lite klassisk rak rock. En poet som sjunger lite som en kråka, som ylar på och nödrimmar som en fåntratt ibland. Och så råkar han vara ett av världens största genier någonsin, men det går liksom inte att bara säga "därför", det krävs en luddig utläggning sida efter sida som involverar relativa värden om trovärdighet och religiös övertygelse. Hur Dylan likt en profet säger sanningen som ingen annan sanningssägare någonsin fått den sagd.
Vi har andra abstrakta saker i vår värld som känslan att vakna brevid någon man finner seriöst intressant, som utmanar en mentalt och som försätter en i konstanta psykiska lasersvärdsfighter. Surrealismen som omfamnar en när man ser världen andas och inte riktigt är där man är.
När samtid och forntid omfamnas och man kan bära vidare ett kulturarv.
Känslan av mervärde i saker kan vara svår att sätta fingret på.
Och så har vi såklart Twin Peaks. Världens bästa tv-serie någonsin.
Varför? Vad handlar den om?
Ja alltså, en tjej blir mördad innan inledningen och är en passiv central figur genom hela serien. Sen är det en agent och lite poliser, en gråter en massa. En är en indian som följer alla fördomar man har om indianer. Sen har vi alla klassiker, en asiatisk gold-digger, fifflande skumma affärsmän, suspekta skurkar med fransk dialekt och andra skurkar som blir förslavade av värre schack-spelande skurkar. Det är en bordell och ett kasino, droger och fuffens. Vi har en enögd kvinna utan syfte som likt i en buskis blir jättestark omedvetet. Vi har en dvärg och en jätte och en man med en arm, suspekta ugglor och en kvinna som går runt med ett vedträ i famnen hela tiden och pratar i gåtor.
Folk säger att en film eller en serie eller en skiva har allt. Men nej, Twin Peaks har fan allt. Twin Peaks har så mycket att det är jobbigt, påträngande, ansträngande. Twin peaks är en kulturell terrorbalans där allt är så utflippat att bara just faktumet att ALLT är så jävla skevt, gör att allting också kan behålla balansen. Alla karaktärer går tio steg för mycket, men eftersom det är så jämnt i stegen så förefaller det sig på något absurt sätt fortfarande logiskt.
Twin Peaks är en serie som kräver sin betraktare, men jag vet inte om någon serie som någonsin gjorts kan ge sin betraktare lika mycket tillbaka. Jag menar, dvärgar som pratar baklänges och folk som fejkar sin egen död, andra förlorar sin oskuld i ett flygplan och några tappar verkligheten och börjar leka med leksaker mitt i allt. Det blir inte bättre än så.
Twin Peaks är också en relationsdefinierare. Jag såg serien med mitt ex för första gången, vi såg allt tillsammans i gemensamt tempo och när det blev stormigt mellan oss så pausade vi serien. När det sen tog slut så var det riktiga slutet inte det sista telefonsamtalet utan snarare ögonblicket då jag satte igång serien igen utan henne.
måndag 6 januari 2014
2013, det känns alldeles nyligen
(Vi spelar med East River Divide ett sjukt svängigt band, på ett fint mysigt ställe i Brooklyn, ett av dom bästa ögonblicket i mitt liv. Att få improvisera på svenska inför en publik i USA, att bli så väl bemött och att känna den där genuina glädjen är få förunnat)
Det är skrämmande hur tiden går, men det känns ändå lite bra på något sätt. Det känns som att jag kanske är på rätt väg. Den där stigen jag vandrar som i Oktober kändes så fasligt lång, så dekadent och ensam. Som i Oktober kändes överväldigande och kvävande och nu har lättat som dimman en sommarmorgon. Jag vill tro att jag är på rätt väg, och jag ser tillbaka på 2013 som det tredje året i rad jag är ganska nöjd med.
Det känns som att jag inte är lika mycket av den där ensamma wow-spelande luffiga förloraren som jag var när det första decenniet på 2000-talet tog slut, som att jag hittat mig själv lite. Det gör mig uppriktigt glad.
När man ser tillbaka på sitt liv och alla drömmar och mål man satt upp så kan man också utgå ifrån det, jag är inte på långa vägar nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv, är brutalt missnöjd med många saker. Men för att få en helhetskänsla måste jag ändå ta i beaktning var jag kommer ifrån och vad jag kämpat mig igenom. Jag är ingen framgångsrik människa, jag är fortfarande en tjock och lat narcissistisk datorsittande snubbe utan förstahandskontrakt och ett jobb som ger mig över 20 papp i månaden. Jag är inte rockstjärna. Jag dansar nästan bara på fyllan och min matlagning är väldigt enformig.
Men jag gör det jag tycker om att göra, för att jag tycker om att göra det. Och jag har insett att jag hellre är trettio år och har skivor att lyssna på som jag själv spelat in, bilder och videor att kolla på från alla fina minnen jag har och en jävla massa anekdoter än att bli femtio och inse att man försummat hela sin skapande sida för att bli bäst-I-test i hamsterhjuls-sm. Inget ont om det, jag hade gärna haft mer pengar och en schysst lägenhet, men jag är så dålig på att vara som alla andra så jag måste vara mig själv.
Mitt 2013 har essensen av förnyelse. Både positiv och negativ. Jag har gått från sambo med sambo och sambo till sambo med sambo och samba versus hambo. Jag har stått emot frestelser och fallit för andra, jag har tagit konsekventa beslut för att pressen att inte navelskåda skär igenom mig som en stålsvets.
Jag och Åberg separerade efter att ha bott ihop i två längre perioder, det var skönt för oss båda. Men samtidigt vemodigt eftersom vi haft så jävla kul stundtals. Att flytta ihop med honom första gången var kanske det bästa beslutet jag tagit förutom att starta band.
Jag och Amanda gick skilda vägar när man nånstans längs vägen inser att man inte har en positiv upplyftande effekt på varandra längre och ändå vill försöka bevara en positiv bild av det man haft.
Håkan släppte en ny skiva, musiken gick vidare. Jag var på Hultsfred i Märsta och hade kalaskul.
Min musik kändes mer seriös, vi spelade på riktiga ställen och fick vara med på posters, jag och Linus drog till New York och spelade på två ställen och hade en sån där semester man bara drömmer om. Den innehöll allt från skumma tandlösa svarta män i Harlem till ett kvarter där vi bodde som var så segregerat att jag blev rädd. Allt från chilihummer till 250 pizzaslicer, rädsla att bli skjutna och nattklubbshångel. Spelningar och skiball. Pulled pork och taxiresor. Skivaffärer och att gå vilse i ghettot.
Jag och Willys gjorde slut och även där är det vemodigt, jag kände mig ganska fast. Jag blev för bekväm i det jag gjorde och slutade sträva, det känns verkligen som att saker händer av en anledning. Att mina rötter dras upp för att jag ska vakna och sluta luta mig mot bekvämlighet hela tiden.
Det känns som att jag får mitt liv mer i mina egna händer, och 2013 var ett år som ställde mig mot väggen och lät mig visa att jag faktiskt vill något. Det gillar jag.
Jag hoppas att 2014 ska bli ett år med mer nytta, mindre nöje. Ett år där jag verkligen jobbar i en riktning jag är nöjd med.
Tvåtusenfjorton, sug på den.
Det känns som att jag inte är lika mycket av den där ensamma wow-spelande luffiga förloraren som jag var när det första decenniet på 2000-talet tog slut, som att jag hittat mig själv lite. Det gör mig uppriktigt glad.
När man ser tillbaka på sitt liv och alla drömmar och mål man satt upp så kan man också utgå ifrån det, jag är inte på långa vägar nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv, är brutalt missnöjd med många saker. Men för att få en helhetskänsla måste jag ändå ta i beaktning var jag kommer ifrån och vad jag kämpat mig igenom. Jag är ingen framgångsrik människa, jag är fortfarande en tjock och lat narcissistisk datorsittande snubbe utan förstahandskontrakt och ett jobb som ger mig över 20 papp i månaden. Jag är inte rockstjärna. Jag dansar nästan bara på fyllan och min matlagning är väldigt enformig.
Men jag gör det jag tycker om att göra, för att jag tycker om att göra det. Och jag har insett att jag hellre är trettio år och har skivor att lyssna på som jag själv spelat in, bilder och videor att kolla på från alla fina minnen jag har och en jävla massa anekdoter än att bli femtio och inse att man försummat hela sin skapande sida för att bli bäst-I-test i hamsterhjuls-sm. Inget ont om det, jag hade gärna haft mer pengar och en schysst lägenhet, men jag är så dålig på att vara som alla andra så jag måste vara mig själv.
Mitt 2013 har essensen av förnyelse. Både positiv och negativ. Jag har gått från sambo med sambo och sambo till sambo med sambo och samba versus hambo. Jag har stått emot frestelser och fallit för andra, jag har tagit konsekventa beslut för att pressen att inte navelskåda skär igenom mig som en stålsvets.
Jag och Åberg separerade efter att ha bott ihop i två längre perioder, det var skönt för oss båda. Men samtidigt vemodigt eftersom vi haft så jävla kul stundtals. Att flytta ihop med honom första gången var kanske det bästa beslutet jag tagit förutom att starta band.
Jag och Amanda gick skilda vägar när man nånstans längs vägen inser att man inte har en positiv upplyftande effekt på varandra längre och ändå vill försöka bevara en positiv bild av det man haft.
Håkan släppte en ny skiva, musiken gick vidare. Jag var på Hultsfred i Märsta och hade kalaskul.
Min musik kändes mer seriös, vi spelade på riktiga ställen och fick vara med på posters, jag och Linus drog till New York och spelade på två ställen och hade en sån där semester man bara drömmer om. Den innehöll allt från skumma tandlösa svarta män i Harlem till ett kvarter där vi bodde som var så segregerat att jag blev rädd. Allt från chilihummer till 250 pizzaslicer, rädsla att bli skjutna och nattklubbshångel. Spelningar och skiball. Pulled pork och taxiresor. Skivaffärer och att gå vilse i ghettot.
Jag och Willys gjorde slut och även där är det vemodigt, jag kände mig ganska fast. Jag blev för bekväm i det jag gjorde och slutade sträva, det känns verkligen som att saker händer av en anledning. Att mina rötter dras upp för att jag ska vakna och sluta luta mig mot bekvämlighet hela tiden.
Det känns som att jag får mitt liv mer i mina egna händer, och 2013 var ett år som ställde mig mot väggen och lät mig visa att jag faktiskt vill något. Det gillar jag.
Jag hoppas att 2014 ska bli ett år med mer nytta, mindre nöje. Ett år där jag verkligen jobbar i en riktning jag är nöjd med.
tisdag 24 december 2013
Håkan Bråkan Hellström
God Jul.
Ibland glömmer jag bort hur viktig Håkan Hellström är för mig. Det är som att man tar honom för givet, jag menar.. han tillför ju alla. Det känns inte speciellt.
Jag var inte där först heller, ogillade honom rätt länge. Vet inte var jag blev frälst liksom, men det kan ha varit i ett ögonblick av total dekadens. Liggandes i min säng på tvärvägen. Jag har aldrig känt mig längre bort från livets gnistor och passion, aldrig känt mig närmare att bara ge upp och bli en flytande sörja i ett dike.
Och så hörde jag hans Way-Out-West-skiva. Det är intressant ibland hur musik som ändå är själens språk kan ta ett steg till. Det är som Mats Sundin när Sverige ligger under med 5-1 och vänder till 6-5. Det är någon som kliver fram och gör det som behövs för att ta sig vidare. Det är någonting i och runt hjärtat som vaknar till liv och ställer sig upp och säger ifrån. Det är när självömkan får vika sig undan för en seriös önskan att faktiskt skapa sig själv.
Jag tror jag gick och köpte pizza efter det, men faktum kvarstår. Det var viktigt.
Han fortsätter mala fram allting man känner om kärlek och drömmar och meningslöshet. Han är en färgglad bomb i Broder-Daniel-Apatin som spränger ur ångesten och mixar den med lite optimism innan han limmar ihop den igen. Det finns hopp efter allt.
Dessutom inspirerar han, jag menar. Han stjäl ju en hel del. Men han väcker också tankebanor eller legitimerar ostiga uttryck man inte vågat sig på tidigare.
Det är något med svänget, rytmerna. Det är en schweizisk armekniv i musikformat. Det är förfest och efterfest och fest i ett. Det är bakismorgon och dekadens och samtidigt livets absoluta höjdpunkt.
Tack Håkan Hellström för att du finns. För att du gör musik som speglar hela mitt liv. Per Bjurman förstod allt.
Om du inte blir eremit så blir aldrig ditt liv din ensak
Du blir en bricka i ett spel och förringas som en leksak
Folk som är rädda för ensamhet söker sällskap.
Folk som mig, som är bekväma framför spegeln. Vi finner sällskap.
Vi kan vaggande dansa tills daggen förnimmats
När natten blir till morgon kan vi blott försvinna
Du vet inget om sanningen, om hur det är att brinna
Du har aldrig brunnit för annat än din lust
Du blir en bricka i ett spel och förringas som en leksak
Folk som är rädda för ensamhet söker sällskap.
Folk som mig, som är bekväma framför spegeln. Vi finner sällskap.
Vi kan vaggande dansa tills daggen förnimmats
När natten blir till morgon kan vi blott försvinna
Du vet inget om sanningen, om hur det är att brinna
Du har aldrig brunnit för annat än din lust
måndag 16 december 2013
Essensen av livet - "jag har aldrig"
Runt ett fint söndagsmiddagsbord en sen sensommar-fredag sitter en grupp ungdomar i en föräldrafri situation, alkoholen genomsyrar umgänget och sociala situationer som annars inte skulle uppstå får utrymme att utmynna i alla möjliga moraliskt förfärliga minicrescendon som ändå bara dör ut i ingenting. Det som kunde ha blivit så mycket mer och som dagen efter ändå blir uppblåst i halvfiktiva skildringar av en verklighet som inte riktigt blev av. Det är gymnasietid, det är naivt leverne och den tiden i livet då man utvecklar vem man är som person samtidigt som man hoppas att få ligga.
Det är här man sätter prägel på sig själv, det är här, i Filip Nilsson's vardagsrum som man bestämmer väg i livet. Det är ungdomar som kör "jag har aldrig" och det är tanken på att fan, meningen med livet är att vinna den här jävla leken. Att vinna innebär att dricka på tok för mycket, men det är också ett bevis på att man faktiskt levt. Det här är en lek som måhända är oftast för snuskig för att vara givande men ändå är otroligt fascinerade. Det är en social bucketlist man kastar fram och tillbaka som en liten tennisboll. Det är en möjlighet för folk som inte tar för sig socialt att ändå få utrymme att med en så pass mer eller mindre passiv gest som att dricka kunna bekräfta eller dementera vem man är. Var man varit. Var man är på väg.
Den där chocken när någon gjort något med någon som man inte hade en aning om, och förhoppningen om att vara den som förundrar människorna nästa gång man spelar. Att man vill vara personen som står i centrum och som "varit med om saker", som har anekdoter och historier som räcker och blir över kväll efter kväll efter kväll. Jag fick känslan där och då och den är fortfarande kvar i mig, att alla dom där klychorna om att "livet är till för att levas" faktiskt stämmer.
Livet är till för att maximera sin minnesbank på ett genuint sätt utan att krysta fram det. Att följa sitt hjärta och ångra saker man gjorde istället för saker man aldrig gjorde. Vägen till den naiva illusionen av lycka kantas av besvikelser men grundmålet är nog att i slutändan bli om inte nöjd så ändå bekväm i var man varit, vem man varit och med vilka man varit.
Det är här man sätter prägel på sig själv, det är här, i Filip Nilsson's vardagsrum som man bestämmer väg i livet. Det är ungdomar som kör "jag har aldrig" och det är tanken på att fan, meningen med livet är att vinna den här jävla leken. Att vinna innebär att dricka på tok för mycket, men det är också ett bevis på att man faktiskt levt. Det här är en lek som måhända är oftast för snuskig för att vara givande men ändå är otroligt fascinerade. Det är en social bucketlist man kastar fram och tillbaka som en liten tennisboll. Det är en möjlighet för folk som inte tar för sig socialt att ändå få utrymme att med en så pass mer eller mindre passiv gest som att dricka kunna bekräfta eller dementera vem man är. Var man varit. Var man är på väg.
Den där chocken när någon gjort något med någon som man inte hade en aning om, och förhoppningen om att vara den som förundrar människorna nästa gång man spelar. Att man vill vara personen som står i centrum och som "varit med om saker", som har anekdoter och historier som räcker och blir över kväll efter kväll efter kväll. Jag fick känslan där och då och den är fortfarande kvar i mig, att alla dom där klychorna om att "livet är till för att levas" faktiskt stämmer.
Livet är till för att maximera sin minnesbank på ett genuint sätt utan att krysta fram det. Att följa sitt hjärta och ångra saker man gjorde istället för saker man aldrig gjorde. Vägen till den naiva illusionen av lycka kantas av besvikelser men grundmålet är nog att i slutändan bli om inte nöjd så ändå bekväm i var man varit, vem man varit och med vilka man varit.
Meningen med livet är att dricka på nästan allt i leken "Jag har aldrig".
(På bilden körde vi den leken hos Filip Nilsson, fick rota igenom alla mina fb-bilder) måndag 2 december 2013
MITT EGNA KLIPP - Carl Bildt-MashUp
Jag har suttit nu och jobbar ska ni veta. För att NI ska få ha lika kul som mig. Här är en Mash-Up med Carl Bildt möter Eminem. Exklusivt för er.
söndag 1 december 2013
Jag är CP säger Dennis.
Ibland kommer man på sig själv med dumma saker. Som att när man går över vägen där det inte är övergångsställe så skriker man till lite för sig själv, som ett introvert primalskrik i ren och skär rädsla, fast man inte är rädd. Som för att ge en patetisk adrenalinkick till vardagen. Som att man spelar teater med sig själv och sen blir man irriterad och ifrågasätter det samtidigt som man fnittrar över hur fjantigt det är och i samma veva blir ännu mer irriterad för att man får sig själv att skratta åt efterblivna saker när det inte ens finns någon där att se det.
Sen så skriker man saker framför spegeln och skrattar, hoppar lite galet och vet att man borde spärras in. Men man vill inte.
Eller som idag, jag sitter och lyssnar på en låt. Efter ett tag börjar jag sjunga med som om jag aldrig gjort något annat. Efter halva låten känner jag att "shit vad jag kan den här låten bra." Jag blir liksom seriöst imponerad av hur min röst och sångarens nästan går ihop till en. Känner en genuin stolthet. Jag kan varje ord och det bara flyter på som en ström av själslighet. Det känns underbart, tills jag inser att jag lyssnar på mig själv.
Dennis säger att jag är Cp men det är inte sant.
Sen så skriker man saker framför spegeln och skrattar, hoppar lite galet och vet att man borde spärras in. Men man vill inte.
Eller som idag, jag sitter och lyssnar på en låt. Efter ett tag börjar jag sjunga med som om jag aldrig gjort något annat. Efter halva låten känner jag att "shit vad jag kan den här låten bra." Jag blir liksom seriöst imponerad av hur min röst och sångarens nästan går ihop till en. Känner en genuin stolthet. Jag kan varje ord och det bara flyter på som en ström av själslighet. Det känns underbart, tills jag inser att jag lyssnar på mig själv.
Dennis säger att jag är Cp men det är inte sant.
lördag 30 november 2013
Min morfar.
Ni vet hur jag skrev om min kära mor förut, hur hon i sin naiva världsbild inte är helt van vid internet och därför ibland skriver skevt helt enkelt. Skriver på fel ställen, utan skiljetecken eller logik bakom och därför försätter mig i roliga men knepiga situationer.
Hon är inte ensam i familjen om man säger så.
Min morfar är lite mer burdus. En sadist med ett leende på läpparna. En såndär som sparkar in dörren även om den är olåst bara för att han kan. Han är personen som när man ber att få låna pengar först ler och säger "jag har faktiskt INGA pengar alls just nu". och så kollar man på honom, suckar och säger "nu är vi seriösa morfar" och så kväser han ur sig "Ja okejdå. Men du måste betala tillbaka i December senast."
Han är som en efterbliven skånsk Han Solo.
Han är personen som har förinställt sin radio varav hälften av kanalerna inte funkar ändå. Och när man vrider på radion för att få höra något så slår han till en lika hårt som en decembervind med motiveringen att man "förstör radion". Fast man försökte hjälpa till.
Han är personen som kommer fram till en när man sitter i kassan och säger "Du har blivit tjockare eller hur?".
Min morfar är lite ovan med facebook minst sagt. Det börjar lite smått med att han i en status om något helt annat vill ta upp något han anser är relevant. Det kan inte vänta.
Sen spårar det ut fullständigt, en bullmorfar hade skrivit "Nej men oj lilla lagom tjocka killen, gick det bra? Du får ta det lugnt". Sån är inte min morfar.
Hon är inte ensam i familjen om man säger så.
Min morfar är lite mer burdus. En sadist med ett leende på läpparna. En såndär som sparkar in dörren även om den är olåst bara för att han kan. Han är personen som när man ber att få låna pengar först ler och säger "jag har faktiskt INGA pengar alls just nu". och så kollar man på honom, suckar och säger "nu är vi seriösa morfar" och så kväser han ur sig "Ja okejdå. Men du måste betala tillbaka i December senast."
Han är som en efterbliven skånsk Han Solo.
Han är personen som har förinställt sin radio varav hälften av kanalerna inte funkar ändå. Och när man vrider på radion för att få höra något så slår han till en lika hårt som en decembervind med motiveringen att man "förstör radion". Fast man försökte hjälpa till.
Han är personen som kommer fram till en när man sitter i kassan och säger "Du har blivit tjockare eller hur?".
Min morfar är lite ovan med facebook minst sagt. Det börjar lite smått med att han i en status om något helt annat vill ta upp något han anser är relevant. Det kan inte vänta.
Sen spårar det ut fullständigt, en bullmorfar hade skrivit "Nej men oj lilla lagom tjocka killen, gick det bra? Du får ta det lugnt". Sån är inte min morfar.
måndag 25 november 2013
Min åsikt om SD/SD-kritiker/Integrationspolitik
Jag är rätt less på politik i allmänhet, det är så mjäkigt och onyanserat. Men ändå känslolöst och kallt.
Jag är trött på världens utveckling och riktningen vi går, mer mitten, mer kapitalistiskt, mer övervakning. Det är som att vi tar det negativa med ALLA ideologier och kör på det i en mix. Och vi kommer köra slut på världen och börja åsiktsreglera bort "idioter" utifrån våra mallar som för ungefär 100 år sen inkluderade såna självklarheter som att "jämlikhet mellan etniciteter" var rätt mycket... idioti.
Och som än idag i många länder inkluderar att religion ÄR vägen att gå, punkt. En urgammal bok ska styra över våra liv, ifrågasätter du ryker din hand.
Jag vill inte leva i ett land som på något sätt värderar religiösa åsikter i samma rum som demokratiska värderingar. Aldrig. Men det gör vi inte heller som tur är, tack gud för Sverige. (hehehehe)
Men det som stör mig mest just nu är integrationsfrågorna. Hur kan vi låta en så viktig och essentiell frågeställning bli besudlad av precis ALLA deltagare i debatten? Jag blir spyfärdig av att se alla idioter stå och tävla om uppmärksamhet och lägga mer fokus på att kasta skit på meningsmotståndare än att försöka lösa ett problem vi har.
Kritiken mot SD blir felriktad för ofta. Folk blir för desperata i sina försök att smutskasta dom att man inte längre ser skälet till varför SD är i riksdagen. Istället för att lägga korten på bordet och säga att "ja vi har ett problem med integration och för vårt samhälles fortsatta höga levnadsstandard behöver vi sätta fokus på integration för att få ut det positiva av mångkulturen" så lägger man fokus på ungefär en sak.
"rasister.. rasistjävlar... äckliga rasisttyper". Det är så jävla sällsynt med konstruktivitet i vänsterleden tycker jag, jag blir fan mörkrädd. Det är bara en tävling i vem som kan vara fyndigast i sin SD-kritik, vem som kan lägga in mest svärta i varje benämning av dom.
Inte för att SD-sympatisörer är bättre, jag menar. Det är ytterst sällan jag ser en nyanserad SD-flaggad-åsikt. Eller ja, förutom Jimmie Åkesson så har det i princip inte hänt. Han är en så välpolerad skithög att jag inte kan låta bli att beundra honom.
Det viktiga i dagsläget är att vi ser verkligheten för vad den är. Vi har en icke-fungerande integration, vi ska inte ha ställen som Rosengård med allt som hör till. Jag tror på att sprida ut människor för att få en välfungerande integration, och då menar jag inte att alla familjer som kommer till Sverige ska sitta vid en lista på kommuner, dra en lott och slumpmässigt hamna i Kiruna. Men att vi inte kan stapla folk på folk och tro att saker löser sig själva.
Jag vill se ett land lägga ner mer pengar och i synnerhet mer energi på att hjälpa folk in i samhället, i synnerhet nu när jag jobbar i skola som elevassistent åt många ungar med invandrarbakgrund slår det mig hur pass vacker integration som fungerar faktiskt kan vara. Jag känner mig som en surrealistisk patriot när hjärtat slår lite fortare när en ung invandrarkille står och ber och bönar om att få höra nationalsången "en gång till".
Om vi la ner mer pengar på integrationen skulle det dessutom betala tillbaka, vi skulle slippa dom flesta problemen som dålig integration för med sig, idioter kommer alltid finnas men dom finns i alla läger och är ingenting som kopplas till etnicitet, snarare kulturella problem och i synnerhet samhällsklasser.
Det finns många människor som tänker SD-style här, "varför ska vi betala en massa för att få in folk i samhället när min kompis pappa inte har ett jobb och lever urfattigt?".
Sanningen är : För att dina framtida barns kompis farsa OCKSÅ ska kunna få A-kassa när han är arbetslös. Vi behöver effektivisera för att kunna tro på solidaritet, tyvärr.
Men jag förstår hur folk som röstar på SD tänker och jag hoppas av hela mitt hjärta att en satsning på fungerande integration skulle få dom att tänka steget längre och se var problemet verkligen ligger.
Tack för mig.
Jag är trött på världens utveckling och riktningen vi går, mer mitten, mer kapitalistiskt, mer övervakning. Det är som att vi tar det negativa med ALLA ideologier och kör på det i en mix. Och vi kommer köra slut på världen och börja åsiktsreglera bort "idioter" utifrån våra mallar som för ungefär 100 år sen inkluderade såna självklarheter som att "jämlikhet mellan etniciteter" var rätt mycket... idioti.
Och som än idag i många länder inkluderar att religion ÄR vägen att gå, punkt. En urgammal bok ska styra över våra liv, ifrågasätter du ryker din hand.
Jag vill inte leva i ett land som på något sätt värderar religiösa åsikter i samma rum som demokratiska värderingar. Aldrig. Men det gör vi inte heller som tur är, tack gud för Sverige. (hehehehe)
Men det som stör mig mest just nu är integrationsfrågorna. Hur kan vi låta en så viktig och essentiell frågeställning bli besudlad av precis ALLA deltagare i debatten? Jag blir spyfärdig av att se alla idioter stå och tävla om uppmärksamhet och lägga mer fokus på att kasta skit på meningsmotståndare än att försöka lösa ett problem vi har.
Kritiken mot SD blir felriktad för ofta. Folk blir för desperata i sina försök att smutskasta dom att man inte längre ser skälet till varför SD är i riksdagen. Istället för att lägga korten på bordet och säga att "ja vi har ett problem med integration och för vårt samhälles fortsatta höga levnadsstandard behöver vi sätta fokus på integration för att få ut det positiva av mångkulturen" så lägger man fokus på ungefär en sak.
"rasister.. rasistjävlar... äckliga rasisttyper". Det är så jävla sällsynt med konstruktivitet i vänsterleden tycker jag, jag blir fan mörkrädd. Det är bara en tävling i vem som kan vara fyndigast i sin SD-kritik, vem som kan lägga in mest svärta i varje benämning av dom.
Inte för att SD-sympatisörer är bättre, jag menar. Det är ytterst sällan jag ser en nyanserad SD-flaggad-åsikt. Eller ja, förutom Jimmie Åkesson så har det i princip inte hänt. Han är en så välpolerad skithög att jag inte kan låta bli att beundra honom.
Det viktiga i dagsläget är att vi ser verkligheten för vad den är. Vi har en icke-fungerande integration, vi ska inte ha ställen som Rosengård med allt som hör till. Jag tror på att sprida ut människor för att få en välfungerande integration, och då menar jag inte att alla familjer som kommer till Sverige ska sitta vid en lista på kommuner, dra en lott och slumpmässigt hamna i Kiruna. Men att vi inte kan stapla folk på folk och tro att saker löser sig själva.
Jag vill se ett land lägga ner mer pengar och i synnerhet mer energi på att hjälpa folk in i samhället, i synnerhet nu när jag jobbar i skola som elevassistent åt många ungar med invandrarbakgrund slår det mig hur pass vacker integration som fungerar faktiskt kan vara. Jag känner mig som en surrealistisk patriot när hjärtat slår lite fortare när en ung invandrarkille står och ber och bönar om att få höra nationalsången "en gång till".
Om vi la ner mer pengar på integrationen skulle det dessutom betala tillbaka, vi skulle slippa dom flesta problemen som dålig integration för med sig, idioter kommer alltid finnas men dom finns i alla läger och är ingenting som kopplas till etnicitet, snarare kulturella problem och i synnerhet samhällsklasser.
Det finns många människor som tänker SD-style här, "varför ska vi betala en massa för att få in folk i samhället när min kompis pappa inte har ett jobb och lever urfattigt?".
Sanningen är : För att dina framtida barns kompis farsa OCKSÅ ska kunna få A-kassa när han är arbetslös. Vi behöver effektivisera för att kunna tro på solidaritet, tyvärr.
Men jag förstår hur folk som röstar på SD tänker och jag hoppas av hela mitt hjärta att en satsning på fungerande integration skulle få dom att tänka steget längre och se var problemet verkligen ligger.
Tack för mig.
söndag 24 november 2013
lista
Här är en lista på dom låtarna jag lyssnat mest på sen 2007 i datorn.
Vissa placeringar. är lite oväntade kanske.
Tjockismentalitet
Ni vet när man inte vägt under 100kg på ett par år, eller ja, det vet ni nog inte.
Men ens mentalitet förändras lite då, man tar små sumo-steg mot ett tankesätt som inte riktigt är korrekt när det kommer till kritan. En onyanserad världsbild som bygger på ett nästan amerikanskt sätt att se på i synnerhet storleken på en portion.
Jag sitter i kassan på PrisXtra som är mitt extrajobb förutom skolan, det är rätt lugnt och jag sopar lite. Det kommer en kvinna, hon är kanske 35 och mörkhårig. Hon ser ut att ha en latinamerikansk bakgrund och hon är ganska glad liksom. Hon hälsar och lägger upp varorna på bandet. Det är lite olika matgrejer, det är helt uppenbart inte till en stor familj. Det är en 1.5 liters cola, det är ett paket pasta, en burk pastasås. En 200g chokladkaka. 1 kg köttfärs.
Och jag tänker då såklart, att "Undrar om hon är en väldigt ensam människa?" och på något sätt så utgår jag från att hon är ensam, bor ensam, lever ensam. Jag menar... alla äter väl 1 kg köttfärs på en kväll?
Det blir så skevt när jag blir så lurad, hon har ju bara en läsk, en chokladkaka och en påse ostbågar. Hon kan ju omöjligen vara med någon annan då.
Först när hon gått ut tänker jag på vad jag såg, inser det absurda i att en rätt liten kvinna ska äta 1kg köttfärs med pasta och skölja ner det med massa cola och ostbågar och choklad.
Sen fnissar jag lite, sen skäms jag lite, sen köper jag 2 flaskor läsk och en chokladkaka och går hem och lagar en familjemiddag och njuter.
Det får man göra ibland har jag hört.
"Tjock man och hans kompis besvikna på världen"
måndag 18 november 2013
Bob Dylan är en fiskedamm, därför vi älskar honom
"Ska den där tjocka jäveln skriva om Bob Dylan igen? Seriöst? Kan han inte skriva om något annat? Kan någon skjuta honom eller så, är så jävla less?"
Amen ge er. Ni vet vad som gäller. Min blogg, det är Bob Dylan och dansk gladporr som är det relevanta. Behöver inte skriva om något viktigt.
Låttexter är en svår grej, jag har försökt bemästra konsten i flera år och ändå faller jag konstant in i "hey girl, you are my world"-auran som besudlar och genomsyrar en hel konstform. Det är inte sällan jag finner mig själv uppslukad i ett nu som leder mig till mörka gränder där jag ser Thomas G:Son och andra schlagerrävar nicka instämmande mot mig, jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte dit.
Ändå känns det förvånansvärt ofta som ett rent kall, det är något med hookarna som drar ner mig i fördärvet, något mer det där sista crescendot som går upp och stiger och slår näven i luften som får mig att ja.. fortsätta drömma om att stagediva på fler än Oggy.
Det är färre än man tror som skriver rent bra texter och ingen skriver fan perfekta. Leonard Cohen och Morrissey har i mitt tycke "minst svaga rader per låt". Dylan har högst toppar. Neil Young är mest quote-vänlig.
Dylan är ändå den genomgående favoriten, mest för att han är en fiskedamm.
"Vad är en fiskedamm?"
Det är när man på måfå drar upp godis bakom ett skynke och tar det man får.
Precis så Bob Dylan skriver texter, tror jag.
Han öppnar sitt sinne och drar ut fraser, rader, tankar. Han formulerar dom omedvetet och ut kommer något, ofta magi, ibland tragik. Nästan alltid värt att besudla pappret med.
Det är liksom ett samband, men ändå helt orelaterat. Det är att göra konst av den mänskliga associationsförmågan och göra det bra. Han pratar om folk, händelser, refererar till historiska händelser utan att tappa tråden, det är som filmen "Big Fish", han är en så bra historieberättare att Shakespeare helt klart passar in i en historia om en död morfar som vävs vidare och i slutändan handlar allt om intrycken ur och från en persons sinne. Vad han ser, vad han hör, vad han känner, hur han tänker och i vilken riktning han hamnar.
Jag älskar Bob Dylan, han inspirerar mig. Han är typ den mest intressanta personen som någonsin levt.
Amen ge er. Ni vet vad som gäller. Min blogg, det är Bob Dylan och dansk gladporr som är det relevanta. Behöver inte skriva om något viktigt.
Låttexter är en svår grej, jag har försökt bemästra konsten i flera år och ändå faller jag konstant in i "hey girl, you are my world"-auran som besudlar och genomsyrar en hel konstform. Det är inte sällan jag finner mig själv uppslukad i ett nu som leder mig till mörka gränder där jag ser Thomas G:Son och andra schlagerrävar nicka instämmande mot mig, jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte dit.
Ändå känns det förvånansvärt ofta som ett rent kall, det är något med hookarna som drar ner mig i fördärvet, något mer det där sista crescendot som går upp och stiger och slår näven i luften som får mig att ja.. fortsätta drömma om att stagediva på fler än Oggy.
Det är färre än man tror som skriver rent bra texter och ingen skriver fan perfekta. Leonard Cohen och Morrissey har i mitt tycke "minst svaga rader per låt". Dylan har högst toppar. Neil Young är mest quote-vänlig.
Dylan är ändå den genomgående favoriten, mest för att han är en fiskedamm.
"Vad är en fiskedamm?"
Det är när man på måfå drar upp godis bakom ett skynke och tar det man får.
Precis så Bob Dylan skriver texter, tror jag.
Han öppnar sitt sinne och drar ut fraser, rader, tankar. Han formulerar dom omedvetet och ut kommer något, ofta magi, ibland tragik. Nästan alltid värt att besudla pappret med.
Det är liksom ett samband, men ändå helt orelaterat. Det är att göra konst av den mänskliga associationsförmågan och göra det bra. Han pratar om folk, händelser, refererar till historiska händelser utan att tappa tråden, det är som filmen "Big Fish", han är en så bra historieberättare att Shakespeare helt klart passar in i en historia om en död morfar som vävs vidare och i slutändan handlar allt om intrycken ur och från en persons sinne. Vad han ser, vad han hör, vad han känner, hur han tänker och i vilken riktning han hamnar.
Jag älskar Bob Dylan, han inspirerar mig. Han är typ den mest intressanta personen som någonsin levt.
söndag 17 november 2013
Mjaha
Det är intressant att jag som ändå anser mig som en delvis social kameleont som passar i många olika sällskap ändå såpass ofta känner mig malplacerad, igår var jag och spelade lite musik med min kompis, han skulle sen till salongen där hans flickvän jobbar på någon tillställning och bad mig följa med, så jag gör det. Jag hade ändå skjorta på mig liksom.
Och det kändes som en filmscen, in kommer 3 snubbar som inte är uppklädda, dom ställer sig i ett hörn, som får problem med att hänga upp jackorna, som inte hälsar på folk och som inte lyser upp över huvudtaget förrän den tjocka av dom ser att det finns gratis korv och champagne och bestämmer sig för att "Amen vafan.. vi stannar väl".
Så jag dricker en massa champagne, blir småfull. Känner inte igen folk jag träffat förut, som sen helt motsatt mig också känner igen mig från saker jag inte ens gjort. Sen hade dom en modevisning, jag drack vin.
Jag har märkt att jag liksom blivit en slags pusselbit som passar in lite överallt men som ändå inte passar in ordentligt. Det är lite silvertejpskompatibilitetsaura över mig. (Ja det blev ett ord, tack gud för svenskan)
Och det kändes som en filmscen, in kommer 3 snubbar som inte är uppklädda, dom ställer sig i ett hörn, som får problem med att hänga upp jackorna, som inte hälsar på folk och som inte lyser upp över huvudtaget förrän den tjocka av dom ser att det finns gratis korv och champagne och bestämmer sig för att "Amen vafan.. vi stannar väl".
Så jag dricker en massa champagne, blir småfull. Känner inte igen folk jag träffat förut, som sen helt motsatt mig också känner igen mig från saker jag inte ens gjort. Sen hade dom en modevisning, jag drack vin.
Jag har märkt att jag liksom blivit en slags pusselbit som passar in lite överallt men som ändå inte passar in ordentligt. Det är lite silvertejpskompatibilitetsaura över mig. (Ja det blev ett ord, tack gud för svenskan)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




















