söndag 10 januari 2016

Jag i ett nötskal

Jag diskuterar att åka till Tallinn på en weekendresa, för att jag reser för lite helt enkelt.
Kollar upp lite ställen och priser, taggar till, kollar alternativa datum som kan passa.
Inser att det är nästan lika billigt att åka en vecka till Kroatien... och då får man värme också. Och kan bada, och leva lite mer glassigt.

Så en vecka till kroatien, det blir ju perfekt. Men när man ändå är där, varför inte stanna två veckor för lite mer pengar? Då hinner man få lite riktig semester.
Två veckor i grekland, det blir perfekt. God mat, kultur, ett land som behöver turism.
I ett par dagar är tanken spikad, innan jag ser en kompis på facebook som åker runt i asien och lever livet, hur mycket dyrare är det egentligen att åka till asien?

Kollar upp det, inser att skillnaden är rätt liten och att livet där nere är rätt billigt.
Inser att en månad i indien inte alls är omöjligt, planerar en månad i indien, som snabbt blir två.

Två månader i indien, det är ju fantastiskt, men vill man inte bryta sig loss från hamsterhjulet riktigt ordentligt? Varför inte fyra månader?
Det räcker inte, hela asien måste med. Att få göra det till vardag att inte vara här, och kan man inte slippa hela det kalla halvåret?

Helt plötsligt är tanken på att åka ett halvår och få med Vietnam och Kamboda och Thailand också.
Och här är jag nu, med ett skyhögt sparmål och en massa frågor.


onsdag 23 december 2015

Har en teori numera om att "Uppsnärjd i det blå" handlar om en person med en grav cp-störning.

"Dom måste lära sig gå", det är vad folk säger när det är vi två.
Uppenbart, du har oftast väldigt svårt att gå om du har en cp-skada. Men det är viktigt att verkligen öva på det, annars riskerar benen att inte utveckla någon muskulatur och mer eller mindre förtvina.

Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln,
jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.

Vänner är skötarna, dom har vakna nattpass och kan inte sova.
Det är deprimerande självklart, att (försöka) stå framför spegeln och inte vara nöjd med sig själv. Cp-skadade är ofta helt klara i huvudet och den självinsikten kan vara deprimerande.

Du har vart ute i världen i flera år,
när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Ja, det blir lätt att man är inomhus helt enkelt beroende på hur personaltätheten ser ut.


"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Stesolid är VÄLDIGT vanligt mot epilepsi-anfall och det är väldigt vanligt hos personer med en cp-skada. Dessutom blir det lätt mycket "dramatik" när det gäller surt humör o.s.v eftersom att behöva hjälp mer eller mindre dygnet runt är väldigt påfrestande. Min erfarenhet är att cp-skadade ofta blir "drama-queens" till stor del.
__________________

fredag 19 juni 2015

Bob Dylan finns inte

Bob Dylan är en metafor för livet. Bob Dylan finns inte.

Jag är ung, jag är 10 år. Jag vill ha sötma. Jag vill ha enkla fläckfria melodier med fläckfria framföranden, jag vill inte ha motvind, jag vill inte ha rynkor. Jag vill ha en välrakad, nyduschad pojkbandsaura. Musiken ska liksom en fantasyfilm vara en tillflykt från verkligheten. Jag vill ha någonting som lever för alltid, någonting evigt. Som Batman, eller Luke Skywalker.

Sen blir man mindre ung, man blir myndig. Mer verklighetsförankrad. Mer cynisk och depraverad. Och här kommer Dylan smygande genom gränder i natten. Det är skränande munspel, gåtfulla ord utan sammanhang, det är en kraxande kråka som kommer in fel och bryter melodierna. Det är en man som inte ger någon vad den vill ha, men ändå ger alla allt. Det är livet. Och du får det du letar efter. Även om det inte alltid är det du sökte.

Det är när du omfamnar Bob Dylan precis som du omfamnar en totalt likgiltig känslomässigt rubbad fader som du också omfamnar dig själv och livet. Du kommer också bli en dekadent vilsen själ, precis som alla innan dig och precis som alla efter dig. Du kommer också ge upp flera gånger om, gå fel, du kommer förlora jobb och vänner. Du kommer vara ensam och skadad. Du kommer dö.





Bob Dylan är min följeslagare, han är mina vänner, flickvänner, familjemedlemmar.
Bob Dylan är arbetsplatser, han är drömmar, han är utopiska scenarion som aldrig lämnar mitt huvud. Han är vänskapsrelationer som likt is under ens fötter börjar spricka för att sen rubba allt som bär dina fotsteg. Han är ögonblicket när du vaknar och inte kan somna om och tvingas fäkta illa mot alla äckliga tankar som försöker slå rot i ditt huvud.




Men Bob Dylan är också en efterfest man aldrig vill ska ta slut, när du kan förpassa demonerna dit dom hör hemma. Bob Dylan är också emotionella stöldräder på hotellrum. Han är att ligga på golv och svettas i en rosa dimma. Han är brottning på golvet i en pissoar. Han är fyra väggar som kryper närmare. Han är en öppen kista på ens farbrors begravning och den första döda människan man någonsin ser. Någon dag kommer han vara synen av ens föräldrar, liggande döda. Stirrandes ut i en evig tomhet med intentionen att aldrig mer säga ett ord till någon.

Bob Dylan är inte Robert Zimmerman, Bob Dylan är en fantasykaraktär som portionerar ut verkligheten och går hand i hand med oss mot den oundvikliga döden. Enda skillnaden mellan Gandalf och Bob Dylan är att jag ska se Bob Dylan i oktober. Det som återstår av honom. För att andas in några av hans andetag. För att jag fortfarande lever, och känner.
Och det viktigaste är att känna saker.


https://open.spotify.com/track/01iAOMbcLLQ0xvZcAr9xgv

Bob Dylan - Emotionally Yours

En glömd låt, på en av hans mest hatade skivor.

Come baby, find me, come baby, remind me of where I once begun
Come baby, show me, show me you know me, tell me you’re the one
I could be learning, you could be yearning to see behind closed doors
But I will always be emotionally yours

söndag 15 februari 2015

Livet - Och sånt där

Livet är uppdelat i två kategorier, det personliga planet och det professionella planet. 
Det personliga planet är kul, det är att läsa böcker och bli bildad. Att pröva en drog och dra en krogrunda, att dansa fuldans och sjunga "Vandraren" på en efterfest. 
Det professionella planet däremot kräver fokus och en slags anpassning till omvärlden, du måste få omvärlden att acceptera och mer eller mindre respektera dig, det är svårt.
 Om jag kunde säga något till mitt elvaåriga miserabla jag hade det varit "Var konsekvent och fokuserad på det du gör och är bra på." 
Han hade nog inte förstått något och allt hade blivit precis likadant, men om han hade förstått vad jag menar hade han förstått att det viktiga är att vara ärlig mot sig själv och det man vill.
Om jag fick ändra något i mitt liv hade jag liksom bara tvingat mig själv att öva på instrument och kanske ta en joggingrunda ibland, jag känner ingen desperation att tjäna pengar och ha en hög utbildning. Det är ändå inte den jag är.
Jag vet att jag är en stor fisk i en liten sjö, att jag är anekdoter runt en bardisk. Bra jävla anekdoter som får med sig folk och som framhäver mig själv i god såväl som dålig dager, ärliga anekdoter med en rolig touch. Jag vill vara en person som fångar historier och berättar dom, som fångar människor i musik och skapande. Som förevigar saker.

Jag vet att jag inte är en ultradriven duracell-människa som pluggar och jobbar och har råd att köpa ett fint hus. Jag kanske skulle vilja vara det ibland, men jag vet att jag inte är det. Alla försök jag gjort att vara som alla andra har bara slutat med att jag inser att jag är bättre på att vara mig själv.  
Jag vet att jag inte kan vara bra på allt, jag är ohändig, lat, har ingen disciplin. Jag är faktiskt rätt kass på det mesta, slarvig i matlagning, glömsk, stökig, narcissistisk.

Men, ja. Människor har svagheter som tur är, så jag är inte ensam om det. Och jag tror att man kan bli ganska genomgående nöjd med sin livssituation om man känner att man får utlopp för den man är. Har du en ventil mellan ditt yttre liv och din insida kommer du att kunna motivera din fortsatta existens med att du har ett syfte. Alla behöver känna sig relevanta.



Ibland vaknar jag på morgonen, hör alarmet. Jag liksom sätter mig upp i frustration och säger att jag hatar livet. Slår näven i madrassen och frustar. Jag avskyr att gå upp på morgonen, jag avskyr att spatsera konstant i detta repetitiva hamsterhjul dag ut och dag in, men jag motiverar mig med skapandet. Jag ska fånga min familj, mina vänner, mina relationer och mina känslor i skapande. Jag ska låta varje dag och varje händelse vara relevant. När min farbror går och dör ska jag skriva en låt om alla mysterier han lämnade bakom sig, när min mormor gått och dött ska jag spara in några töntiga citat hon konstant återkom till och någon gång använda i en låt det också.

Och om jag sitter uppe på natten med gott sällskap och bollar såna här tankar, men är lite lite orolig att den andra motparten inte helt tar mig och mina åsikter på lika stort allvar som jag gör. Vilket i sig är absurt, men inte helt otänkbart.
Då ska jag skriva ett blogginlägg om det. Och manifestera mina tankar som om dom spelade roll, och så kan ni trycka "gilla" så är ni med och agerar i det här. Och tillsammans blir vi en enhet.

söndag 8 februari 2015

Matlagning med Melissa & Evelina



Dramatiska barn

Jag jobbar som en del av er kanske vet med barn. På ett lämpligt sätt, relativt. Jag kanske inte har det bästa inflytandet alla gånger, svär en del. Men jag försöker mitt bästa liksom.

Barn är väldigt underhållande stundtals, jobbat en del med en ung tjej. Ungefär 8 år.
Rätt gullig men lite små-agressiv, en riktig sån som vill ha sin vilje igenom.

Vi är i ett litet lekrum och hon leker med något och säger att hon är kär i mig, jag försöker byta ämne.

"Så.. vad ska du bli när du blir stor?"
- Jag ska vara med dig..
"Jaha.. så.. hehe.. då kanske vi kan spela i band tillsammans, du kan spela trumpet!"
- Nej... jag ska föda dina barn. 

Det är svårt att ge respons till det, faktiskt.
Eller när är på skolgården häromdagen och hon slår till mig och en annan som jobbar där säger till.

"Varför slår du Hampus?"
- Han.. är.. dum
"men man ska inte slåss"
- Han ska DÖ.. I Tyskland... 


Kommer inte våga åka till Tyskland inom ett par år.


måndag 2 februari 2015

teXt

Silence, like a whisper
As you slowly call my name
I see the curtain fall, we're not the same
Beneath me, I hear the panic
As nothing here remains
The fire in your eyes could light the rain


Sundown, I see you smiling
This could be our last dance
I try to seize the fragrence of our past
You come closer, "I'm not afraid of dying"
"I'm afraid of growing old
Of where I will end up broken and alone"


Longing for the pictures I seized when you left
I went blind by the wishes, I stapled to my chest

söndag 1 februari 2015

Mina tio minuter i NSF

Jag har alltid haft en förkärlek för provokation, på gränsen till överdriven och osund. I mina yngre år ofta obalanserad och på fel sida av gränsen, vilket innebär att jag aldrig kommer bli statsminister. Jag har helt enkelt mer än ett spöke i garderoben, mer än en Hitler-mustasch på bild.

Däremot har jag aldrig stått bakom en främlingsfientlig politik, jag är uppväxt i en öppensinnad familj liksom. Med det sagt, så har jag inte alltid varit speciellt klok i mina beslut.

Jag var tretton år och hängde med 3 kamrater. Vi var ute och hängde som man gjorde på den tiden då en av oss pratade med en kompis i telefon, vi skulle möta upp ett gäng snubbar någonstans, ingen "biggie". Kompisen var iofs en ökänd rasist, men det spelar väl ingen roll?

Vi kommer till Märstas enda bio och möter där ett tiotal personer i en grupp, dom sätter upp flyers och är lite högljudda, vi blir obekväma. Dom har någon slags möte och diskuterar, vi står mest på sidan och hänger, jag tror inte jag säger ett enda ord.

...Förrän dom samlar i en klunga och ska ta en gruppbild "till hemsidan". Då smyger jag mig närmare och säger att vi också vill vara med, det är som om jag tar på mig ett cyklop, jag ser bara möjligheten att få synas på internet, att bli känd eller något. Jag ser uppmärksamhet. 
Vi är med på bilden, vi är glada.
Dom är glada, dom introducerar oss, skriver ner våra namn, förklarar att vi är fantastiska som tagit detta steg. Och sen får vi typ hundra stickers vi ska sätta upp runt i Märsta som säger "Bevara Sverige Svenskt". 

Besvikelsen. Ja vi visste att det var en drös idioter, men SÅHÄR låg nivå på budskap liksom? Jag tog mina stickers och drog iväg, slängde dom lite diskret i en sopkorg och drog hem och spelade datorspel.

Efter en vecka hade resterande i vårt fyrmannasällskap fått panik över att vi skulle hamna på deras hemsida, jag hade inte reflekterat över det. Men som tur är så tog dom ner bilden. 


tisdag 27 januari 2015

När jag vill vara snäll

Jag jobbade extra förut med att bygga scener i Globen/Hovet/Annexet, ett ganska bra extrajobb med nätter och lärorikt men ändå slappt arbete. En möjlighet att få känna sig som en normativ man för en gångs skull där man gick runt och bar på saker och kopplade ihop sladdar.

Dom flesta som jobbade där var trevliga, men jag var inte så social. Gick mest runt och funderade över livet, men ibland försökte man. Med mediokra resultat.

Börjar dra kablar med en snubbe som heter Nils. Han är trevlig, vi småpratar lite.
I detta skede har jag mitt förra band som hette "The Difference". Ett ganska kasst otight charmigt band som spelade på pubar. Jag nämner att jag spelar musik, han säger att han också gör det. Att han är trummis i ett band som ligger lite på is.
Här går jag in i en slags kurator-roll, frågar varför dom ligger på is och sådär. Dom hade visst bytt medlemmar, jag vet hur det är så jag stöttar lite.
Frågar om dom ska giga något och han säger att "Jag vet inte hur mycket folk vi kan dra i stockholm, så det är svårt att boka.". Han säger INGENTING om storleken men på sättet han säger det antar jag att dom inte är något speciellt, så jag är lite artig. Jag bjuder till stort och erbjuder min paradrätt.

- Vill ni spela förband till oss på bryggeriet i Märsta? det är en sunkig men charmig pub och det kommer ofta en del folk.

Han ser obekväm ut, harklar sig. "Nja.. jag vet inte.. vi spelar nog för olika musik.. och.. vi ska nog boka Annexet sen. Vi heter Dark Funeral."

Jag sjönk sakta genom jorden. Jag har just erbjudit ett band med 1 miljon (!!) facebooklikes att spela förband till oss på en sunkig pub.
Livet..


Zombieapokalypsen

Det är sommar. Det är 2014.
Jag ligger och sover i soffan, det är varmt så jag har sovit i soffan ett par dagar. Jag har varit onykter dagen innan, jag vaknar upp. Det är ekande tyst överallt, klockan har stannat. Mobilen saknar täckning. Strömmen är borta.

Jag yrar runt i kalsonger, ingenting verkar funka. Jag kollar ut, inte en käft, ingenting lever förutom någon enstaka fågel. Helt plötsligt inser jag det, "Oh helvete, zombieapokalypsen är här".
Det tar mig ändå förvånansvärt många sekunder att inse att jag är ironisk i tanken. Jag hinner på fullt allvar börja tänka på överlevnad, glädjas åt att jag har 60 burkar tonfisk i skafferiet. På riktigt.

Sen slår det mig att zombieapokalypsen ändå vore bättre än det öde som nu väntar mig. Om mänskligheten gått under är jag iaf speciell. Nu sätter jag mig i soffan och äter choklad och pillar mig i naveln och väntar på bättre tider.
"kan jag somna om?" Klockan är antagligen runt 14 så det känns lönlöst. "Ska jag gå ut och gå?", tanken slår mig på samma sätt som tanken att man ska skaffa gymkort. Jo.. tanken är god. Men skärp dig, vi har viktigare saker för oss.

Strömavbrott är mysigt om man är med någon annan människa. Som barn älskade jag strömavbrott, när pappa drog fram ficklampan och vi fick känna oss levande. Nu var det mer misär. Ren skär misär.
Sånt man gör en dokumentär om, och rekonstruerar händelseförloppet.


Jaha

Jag förstår besvikelsen som ni alla känt. Jag ser hur Johannes och Petrus och grabbarna suckar kollektivt när Jesus droppar att "Jo.. jag ska offra mig för mänskligheten och dö nu. Så.. ja.. vi hörs. Vi får ta en öl nån dag sen."

Jag var likt Jesus tvungen att lämna er ett tag. Jag hade slut på inspiration och ett semikaotiskt liv, jag behövde ladda batterierna och samla nya anekdoter att dra. Jag behövde odla mer skägg och skaffa mer visdom för att kunna profetera som jag en gång gjorde.

Men jag är här, eller hur? Som en pappa i en Hollywood-film återvänder jag och det är huvudsaken. Inga frågor, bara svar. Helst svar på onödiga saker, typ vilka låtar man ska lyssna på när man bajsar och vilka magasin som lämpar sig bäst att klippa kollage av.

Jag inleder med att lista fem saker jag inte tycker om.

  1. Att gå upp på morgonen
  2. När jag jobbar i skola och får gratis lunch och det är fisk utan panering. 
  3. Vädret, förutom varma höstdagar.
  4. Sveriges politiska läge. 
  5. Att gå och lägga sig på kvällen. 

måndag 14 april 2014

Moa


Min och min systers relation är lite rolig ibland. Mest för att mamma inte förstår ironi och blir lite ledsen av den. 

söndag 23 februari 2014

Livet är att vara pretto - Annars är man fan dum

 Ibland i mitt liv har jag fått kritik, ofta välbefogad. Att jag lever för lite i "nuet" och överanalyserar saker, samtidigt som kritiken balanserats åt andra hållet av någon slags "du är för slö"-aura. Båda har en poäng. Ibland tenderar jag att om andra är ute och går i tre timmar och sen går hem och lagar mat så går jag ut i en timme. Och sen går jag hem och berättar om vad jag såg, vad jag drog för kopplingar, hur det kändes och vilken låt som skulle spelas om det var en film.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag missar "nuet" för det dock, snarare tvärtom. En sak som gör mig rädd är tanken på att livet bara passerar, man har kul och tiden går fort. Man märker det knappt och en dag är man gammal och ska dö, om man ens når så långt. Jag har insett att livet är så mycket mer än att leva, livet är att veta VARFÖR man lever, och VAD man gör för att det ska bli som det blir. Man ser inte en film för att bli underhållen bara, det är som att degradera oss till djur. Att vi bara likt Sims-karaktärer ska boosta våra olika behov så att helheten känns okej. 

Jag älskar när man är mitt i en situation, man står på en scen inför 30 fulla amerikaner som diggar. Man ska improvisera en vers på svenska i en låt som ett annat band spelar, och så känner man doften. Smaken av ölen man håller i handen. Man kollar i ögonen på sin vän och ser hur han ler av hela sitt hjärta. Och sen sjunger man, för kung och fosterland (bokstavligen eftersom vi representerade Sverige typ) och det känns så otroligt rätt.
Och jag inser, att en annan människa kan göra det här tre gånger, men om personen inte stannar upp och tar in alla intryck, om personen inte ser mervärdet i allt kämpande som tagit en dit, i alla drömmar som kunnat bära eller brista. Om personen inte kan reflektera kring hur skört livet är och hur glad man ska vara av kunna göra det man vill om än bara ibland, i viss utsträckning. Om en person inte ser det och känner det, då är det inte värt ett jävla piss.

Livet är att betrakta, det är betraktandet och analyserandet som gör till mer än djur. Det är analysen som är själen tror jag.

Jag har full förståelse för folk som strävar mot stabilitet som första prioritet. Jag själv värderar också känslan av kontroll väldigt högt, jag vill kunna hantera mig själv och mitt liv utan att hamna i en utsatt situation. Men jag tror att i slutändan när vi ligger på vår dödsbädd, vad kommer vi värdera?



Jag vill ligga på den där bädden i min ensamhet när min (förhoppningsvis existerande, för ingen vill dö helt ensam) familj åkt hem från sjukhuset. Kolla igenom en bok jag skrivit om mitt liv, med bilder på saker jag gjort, faser jag haft. Jag vill tänka tillbaka på fyllor och tripper, på eskapader och spelningar. På människor jag träffat, på roliga situationer som uppstått. Och jag vill känna att jag gjort det jag ville göra med mitt liv. Jag kanske inte blev rik och känd, jag kanske är en tjock lat stundtals för egoistisk man. Men jag gjorde något, saker jag som ensam miserabel 11-åring framför Lunarstorm hade kunnat nicka instämmande för, göra min inre 11-åring stolt.

Livet är minnena vi skapar, dom fantastiska människorna vi träffar, och jag..
Jag vill ha ett liv värt att berätta om.

lördag 8 februari 2014

GTA

Olivia sitter hemma hos mig och spelar GTA för första gången i sitt liv.

Jag gillar hur GTA tar fram det bästa ur människor, hur normativt folk som i vanliga fall inte gör en fluga förnär skriker medan hon slår en tjej i spelet "Oh my god jag kommer döda henne!! Hon ska få se!!" Eller hur hon får panik när polisen kommer och nästan blundar medan hon kör gasen i botten och skriker för kung och fosterland.Hon går in i spelet med en passion jag själv inte längre kan identifiera mig med, som ett barn i ett lekland för första gången som ser ett bollhav och av hela sitt hjärta dyker i som om det inte fanns en morgondag.


Ja, eller när hon kör bil.

Jag - Du kör i fel körriktning ju, du kommer krocka
Hon - Fuck det där, jag har en polisbil.
Sen är hon tyst några sekunder. Hon tar nästan sats i sitt anfall och skriker "I AM THE LAW". 
I sann "Judge Dredd"-aura, nästan så att man blir tårögd och vill sitta bredvid henne och klappa frenetiskt. Som man hade gjort för Sly. 

tisdag 21 januari 2014

Lokalpatriotism är att kebaben är godast där du kommer ifrån

Det slog mig när jag satt och funderade en dag som alla andra dagar, den sanna definitionen av lokalpatriotism är inte kopplad till stolthet kring kända människor / lag (om man inte är efterbliven dalmas eller värmlänning) eller event utan snarare en förkärlek till det lokala matutbudet.

Ja inte kolgrillen, sällan dom asiatiska syltorna. Det är inte heller dom där fina ställena i utkanten som få av mina läsare (och jag själv) tagit del av.

Men kebabhaken och pizzeriorna, en kebabtallrik smakar liksom inte likadant på två ställen.
Och lokalpatriotism är ungefär som när man tar efter sina föräldrar i vilket smör man vill ha, vilken "styrka" man har på mjölken och om man är en potatis-bitch eller som i mitt fall en pasta-fanatiker av rang.

Jag är lokalpatriot för att jag är övertygad om att pizzan / kebaben i Märsta 1990-2011 (ungefär) är svårslagen på riktigt. Har nostalgiska med tårar i ögonen-minnen av gympass med Anders som vi alltid varje gång avrundade med att sitta på en lekplats med campana's 39kr för en enorm kebab med bröd + dricka. Dom var så jävla goda att jag känner empati för alla er som blev utan.

Jag kommer ihåg sommardagar när man gick ner till Tingvalla Pizzeria dag ut och dag in, billigaste stället i mannaminne. När jag och Åberg bodde ihop och ensamma försörje Sicilian Slice.

Kommer ihåg efter Judo-träningen som liten unge när jag fick ta hem en räkpizza för pappa. Det var ren och skär magi från valsta konditoriet.

Jag tror att man får en rätt tydlig mall av hur saker "ska smaka" och därmed behöver kebaben i Halmstad verkligen slå på stort för att kunna ta plats. Ribban är satt.



Det jobbiga är att att världen blivit en grå plats nu, tycker inte dom håller måttet längre. Känner mig som Pete Seeger när Dylan tog folkrocken i en helt annan riktning. Och här står jag kvar och drömmer mig bort liksom.

fredag 17 januari 2014

Fistful Of Love

Det bästa med musik är friheten den bär med sig, att olikt en filmscen kunna tolkas precis hur man vill alla gånger. Att man kan ta den ur sin kontext och våldföra sig på den som om den var den sista korvskivan i paketet klockan 03.30 när man raidar sitt kylskåp sönder och samman.

Det bästa med musik är när man hör en låt som "Fistful Of Love" och knuffar den från sin ordinära handling, in till ens eget känslospektrum och kastar den mot en vägg av frustration. Låter den växa i takt med volymen och nå sitt orkestermajestätiska crescendo samtidigt som man nästan exploderar.

Den inleds med Lou Reed, denna döda ikon och hans uppläsande av en dikt. Det är inte så att dikten kan stå själv och bära alla våra bördor, men med den rösten bakom sig växer den sig kolossal. Kolossal och betydelsefull.
Sen vävs det vidare, det är sårbarhet på riktigt.

Jag älskar när musik fångar det sårbara i situationer. När det inte är för tillrättalagt utan känns som att det kunde spelats in live i en källare, en nedbruten amerikansk transa i en destruktiv relation, en kappsäck med dödslängtan och livsångest och så en röst från himlen sänt. In med lite stråkar, in med lite passion.



Jag älskar hur låten verkligen suger tag i en, hur man kan spela den gång på gång på gång, år efter år efter år och fortsätta förundras av hur den når delar inuti en man inte visste att musik kunde nå.

Om Dylan stimulerar mitt intellekt är det någonting djupt inne i min rygg som vill ut när jag hör det här, det är någonting som försöker korsa min mage och kräla vidare. Det är obehag och välbehag som likt en sötsur sås lämnar mig med en tudelad känsla. Vad väcker den egentligen?

Det är en sån här låt som får en att drömma om att hoppa ut i ett publikhav, att skriva låtar som kan påverka andra människor, få folk att våga vara pretentiösa om musik. Helst på natten, man kan inte skriva sån här vedervärdig smörja på dagtid. Då har man liksom.. plikter att göra.


Jag tycker musik är bra.

lördag 11 januari 2014

Anders & Planeten Bajs

Det finns ögonblick man aldrig glömmer i livet, såna där meningslösa saker som man inte hade behövt komma ihåg. Hur jag och Anders sitter hemma hos Ronny, en dubbelt så gammal snubbe som oss där man kunde hänga som 14-åring och dricka och sånt där. Han var en skön snubbe, en vänlig själ och antagligen jävligt vilsen när man ser tillbaka på det. En sån där person som ville vara omtyckt och antagligen inte passade in så bra i sin egen ålderskull med barn och seriositet.

Kommer ihåg hur vi ägnar en halvtimme, på fullt allvar, åt att lyssna på polyfoniska ringsignaler och lägga munnen mot den och göra "wawa"-ljud.



Kommer även ihåg min och Anders kanske bästa konflikt någonsin. Familjehedern och allt sånt där. 

Jag och Anders umgicks konstant, där och då var det nog i brist på annat delvis, men vi följdes åt. Jag var lite ledare, Anders var lite starkare. En ganska funktionell terrorbalans men vi bråkade ändå rätt ofta, jag tror att nånstans här fick Anders en insikt och så stog vi ute en dag och han berättade om den.

Anders - Ja alltså, vi brukar ju bråka och så, men jag är en förändrad person numera Hampus. Jag kan inte bli arg.
Jag - vadå inte bli arg?
Anders - Ja alltså, oavsett vad du säger eller gör kan du inte göra mig arg. Det går inte. Jag blir inte arg längre.
Jag - Okej, synd för du är en ful tönt.
Anders - Du kan inte göra mig arg hampus, det är meningslöst.
Jag - Okej, du är meningslös. Och en ful äcklig tönt.
Anders skrattar lite överlägset. Han vet att ingenting jag kan säga gör honom arg.
Jag - Okej, du och din pappa är från planeten bajs. Ni äter bajs. Ni är som bajs. Bajsfamiljen Eriksson. 
Anders slutar le, blir seriös på en sekund. Sen börjar några tårar leta sig fram bakom ögonen. I samma sekund som den första tåren dyker ut så kommer också en knytnäve. Ett hav av ilska och ett jävla skrikande. 

Anders - DET ÄR VI INTE ALLS DIN JÄVLA FITTA!

Anders jagar mig runt huset, vi står och slåss på baksidan. Jag slåss för mitt liv, Anders drivs av ett sådant orimligt hat. Ett begär att skada, hans ögon är svarta som natten och han vill se mig blöda. Som tur är kom hans mamma ut på balkongen, suckade lite först och skrek sen.

Anders mamma - Amen för HELVETE sluta bråka.

Vi vände 90 grader, gick runt huset från varsitt håll och skulle in i samma port. Dessvärre gick vi ju lika snabbt och det var lika långt från båda hållen. Så vi kom samtidigt, jag var mer rädd än arg och stog en bit ifrån och såg honom gå in.

Det var det sista jag någonsin såg av Anders. Eller ja, inte riktigt. Men det kunde vart.

fredag 10 januari 2014

New York - Del II

Jag har en ovana, ni tänker nog inte på det. Men jag skriver stundtals saker på den här bloggen och lämnar en dörr öppen för att jag ska fortsätta på samma tema, typ göra mina vänner till pokemon, förändra världen, ge tips i vardagslivet. 
Jag sa även att jag skulle skriva mer om New York, dom mest hängivna fansen suckade antagligen, skrattade lite grann och sa "haha ja men tjena, det är ju som tidigt 2011 när han utlovade oss sina vänner omstöpta till Pokemon, han missar aldrig en möjlighet att göra oss besvikna"

Jag kastar ingen skit på er för att ni känner så, det är fullt rimligt efter alla svek. Men precis som en frånvarande pappa kommer jag nu här med lite extra julklappar till er, ni får inte bara ren fakta utan även en film med New York-outtakes. Vad sägs om den?
New York var en fantastisk resa, med lite distans till resan och efter vissa som anklagat oss för att likt USA fejkade sin månlandning ha fejkat vår New York-resa så ska ni lite mer kött på benen. Det här var en resa som på flera sätt påverkade mig för livet. Inte bara kolesterolet.

New York är inte en riktig stad, det är som ett stort nöjesfält. (Quote av Linus) Det finns attraktioner för precis alla, vi var i en stad i över en vecka och hann ändå inte se varken Wall Street eller någon betydande del av Manhattan, det fanns liksom saker i varje gatuhörn som fascinerade. Förutom där vi bodde. Det området var så jävla tråkigt att jag fan dog.
Det bodde BARA judar där, och ingen kunde (läs:ville prata) engelska, till och med affärerna hade bara hebreiska skyltar och det fanns bara judiska sällskapsspel. Inte monopol, konstigt nog.Sen kollade folk sjukt snett på oss. Kände mig så mycket mer hemma i "ghettot".

Det jag älskade mest med New York var känslan av tillgänglighet, om vi så satt på en Pulp-Fiction-osande diner i utkanten av ett spansktalande slumområde eller om vi köpte ”Shaq O'neal”-fruktjuicer med flippade färger i mitten av Harlem innan vi träffade vår polare ”Makavelly O.G” så kände vi oss om inte hemma så åtminstone seriöst välkomna.
New York hade också den där vibben av att vad som helst kan hända, vi sitter på en Twin-Peaks-bar och dricker 2-dollars-öl när vi träffar ett underbart par – Ren & Eric som tog med oss till en skeeball-bar som var helt fantastisk. Dom kom även på vårt första gig och filmade och hängde med oss, sen firade vi Ren's födelsedag på ett boule-ställe med världens bästa Pulled Pork. 
Vi träffar en galen latinamerikansk kvinna som vill göra film och har discogrejer i väskan. Hon försöker få följa med Linus hem. Vi träffar en semi-paranoid ung tjej som vägrar facebook och internet och tycker att jag ska boka om min resa och bo hos henne en vecka istället så ska hon lära mig virka.  



Vi gick ner i en källare på en musikbar och insåg att ”Funkadelic” spelade samma kväll, ett band vi båda älskar. Seriöst vad fan är oddsen? Sekunden efter vi köpt biljetter kommer ”George Clinton” KUNGEN AV FUNK gående bakom oss, vi stannar och kollar.

Linus – Är det där George Clinton?
Jag – Nee.. han skulle väl inte vara här redan? Och han har inget färgglatt hår?
Linus – nej sant.
Vi vänder oss om och snubben i kassan säger ”Shit guys, if you're such big fans, then why the FUCK didnt you say hi to him?”. 

Ångest. Ridå. 

Konserten var helt underbar dock, det kom en familj och satte sig med oss under konserten eftersom vi satt på dom ”bästa platserna” där man kunde dricka öl och ta det lugnt. Fantastiskt fina människor, dom bjöd oss på öl och vi pratade funk och amerikansk fotboll. Linus försökte som vanligt pracka på dom stackars människorna sin musiksmak, men jag var en hjälte och pratade om saker dom gillade istället.
Pizzan var himmelsk, burgarna var fantastiska, iaf en. Den var sådär att man drömmer våta drömmar på nätterna. Vi åt chili-hummer som lätt kvalade in på en top 3 bästa måltiderna man ätit i hela livet.

Dessutom är det lite svårt att hantera, sekunden vi gick av bussen inne i New York pratade vi om att leta upp Lou Reed, en av våra största idoler. En förebild på alla sätt och vis. Ett måhända oseriöst men ändå påtagligt skäl till att ”vi ska åka till New York och leta upp honom”och så liksom, bara dör han när vi är där. Sista kvällen, timmar innan vi ska upp på scenen och spela.

Det är helt surrealistiskt, en av rockmusikens allra största och mest inflytelserika, i synnerhet en av dom coolaste människorna som någonsin levt. Och så dör han, hans själ flög ut i New York-natten när vi var där och andades samma luft. Det är nästan så att en millisekundas vitlöksandedräkt från Lou Reed måste ha satt sig i vårt inre. Och det räcker nog, jag tror musiken kommer gå vägen. 





torsdag 9 januari 2014

Twin Peaks - Världens bästa TV-Serie

 Dale Cooper: Harry, I have no idea where this will lead us, but I have a definite feeling it will be a place both wonderful and strange.

Precis som vår tidräkning utgår från innan och efter Jesu födelse så har jag också en tidräkning. Före och efter Twin Peaks kom in i mitt liv.

Nu rynkar ni på näsan, suckar lite förnärmat och orkar inte ens försöka le ansträngt. Kanske väser ni ur er ett "pretentiösa jävla tjocka as" innan ni funderar på varför ni inte sagt upp kontakten med mig än. Men förlåt mig kära medborgare, det här är inget ploj.

Innan jag såg Twin Peaks var jag om inte vilsen så åtminstone förd bakom ljuset med en konstant avsaknad av vägledning och självsäker styrka i vägen jag går. Jag fick det liksom inte bekräftat, jag väntade på att livet skulle börja medan det passerade framför mina ögon.

Ganska exakt ett halvår innan jag föddes så började denna serie att sändas, jag antar att den blotta närvaron och atmosfären den lilla fiktiva amerikanska staden bar med sig också tog sig in i min mor och hennes mage. Att den glupska nyfikna gossen som var under konstruktion också uppslukade denna mystiska och fantastiska serie.

Det allra bästa i livet är dom där sakerna man inte riktigt kan sätta fingret på. Det är lätt att förklara storheten i alla dessa oktaver Freddie Mercury kommer med, det är lätt att förklara det mastigt förförande i en fin köttbit. Det är ingen omöjlighet att med ord försöka förklara storheten i en solnedgång eller ett vårregn, att försöka beskriva Beatles eller morgonsex. Att somna om eller den fantastiska drycken Pepsi Max.

Men dom allra bästa sakerna är dom svårdefinierade. Dom tingen som kräver något av sin betraktare, som först i sin helhet och på nära håll kanske kan växa och nå sin fulla prakt medan det för gemene man kan begränsas och degraderas till blott sina svagheter.

Bob Dylan är svår att definiera, till ytan en mix av dansband och folkmusik med lite klassisk rak rock. En poet som sjunger lite som en kråka, som ylar på och nödrimmar som en fåntratt ibland. Och så råkar han vara ett av världens största genier någonsin, men det går liksom inte att bara säga "därför", det krävs en luddig utläggning sida efter sida som involverar relativa värden om trovärdighet och religiös övertygelse. Hur Dylan likt en profet säger sanningen som ingen annan sanningssägare någonsin fått den sagd.

Vi har andra abstrakta saker i vår värld som känslan att vakna brevid någon man finner seriöst intressant, som utmanar en mentalt och som försätter en i konstanta psykiska lasersvärdsfighter. Surrealismen som omfamnar en när man ser världen andas och inte riktigt är där man är.
När samtid och forntid omfamnas och man kan bära vidare ett kulturarv.
Känslan av mervärde i saker kan vara svår att sätta fingret på.

Och så har vi såklart Twin Peaks. Världens bästa tv-serie någonsin.
Varför? Vad handlar den om?

Ja alltså, en tjej blir mördad innan inledningen och är en passiv central figur genom hela serien. Sen är det en agent och lite poliser, en gråter en massa. En är en indian som följer alla fördomar man har om indianer. Sen har vi alla klassiker, en asiatisk gold-digger, fifflande skumma affärsmän, suspekta skurkar med fransk dialekt och andra skurkar som blir förslavade av värre schack-spelande skurkar. Det är en bordell och ett kasino, droger och fuffens. Vi har en enögd kvinna utan syfte som likt i en buskis blir jättestark omedvetet. Vi har en dvärg och en jätte och en man med en arm, suspekta ugglor och en kvinna som går runt med ett vedträ i famnen hela tiden och pratar i gåtor. 

Folk säger att en film eller en serie eller en skiva har allt. Men nej, Twin Peaks har fan allt. Twin Peaks har så mycket att det är jobbigt, påträngande, ansträngande. Twin peaks är en kulturell terrorbalans där allt är så utflippat att bara just faktumet att ALLT är så jävla skevt, gör att allting också kan behålla balansen. Alla karaktärer går tio steg för mycket, men eftersom det är så jämnt i stegen så förefaller det sig på något absurt sätt fortfarande logiskt.

Twin Peaks är en serie som kräver sin betraktare, men jag vet inte om någon serie som någonsin gjorts kan ge sin betraktare lika mycket tillbaka. Jag menar, dvärgar som pratar baklänges och folk som fejkar sin egen död, andra förlorar sin oskuld i ett flygplan och några tappar verkligheten och börjar leka med leksaker mitt i allt. Det blir inte bättre än så.






Twin Peaks är också en relationsdefinierare. Jag såg serien med mitt ex för första gången, vi såg allt tillsammans i gemensamt tempo och när det blev stormigt mellan oss så pausade vi serien. När det sen tog slut så var det riktiga slutet inte det sista telefonsamtalet utan snarare ögonblicket då jag satte igång serien igen utan henne.

måndag 6 januari 2014

2013, det känns alldeles nyligen

 (Vi spelar med East River Divide ett sjukt svängigt band, på ett fint mysigt ställe i Brooklyn, ett av dom bästa ögonblicket i mitt liv. Att få improvisera på svenska inför en publik i USA, att bli så väl bemött och att känna den där genuina glädjen är få förunnat)

Tvåtusenfjorton, sug på den. 

Det är skrämmande hur tiden går, men det känns ändå lite bra på något sätt. Det känns som att jag kanske är på rätt väg. Den där stigen jag vandrar som i Oktober kändes så fasligt lång, så dekadent och ensam. Som i Oktober kändes överväldigande och kvävande och nu har lättat som dimman en sommarmorgon. Jag vill tro att jag är på rätt väg, och jag ser tillbaka på 2013 som det tredje året i rad jag är ganska nöjd med.

Det känns som att jag inte är lika mycket av den där ensamma wow-spelande luffiga förloraren som jag var när det första decenniet på 2000-talet tog slut, som att jag hittat mig själv lite. Det gör mig uppriktigt glad.

När man ser tillbaka på sitt liv och alla drömmar och mål man satt upp så kan man också utgå ifrån det, jag är inte på långa vägar nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv, är brutalt missnöjd med många saker. Men för att få en helhetskänsla måste jag ändå ta i beaktning var jag kommer ifrån och vad jag kämpat mig igenom. Jag är ingen framgångsrik människa, jag är fortfarande en tjock och lat narcissistisk datorsittande snubbe utan förstahandskontrakt och ett jobb som ger mig över 20 papp i månaden. Jag är inte rockstjärna. Jag dansar nästan bara på fyllan och min matlagning är väldigt enformig.

Men jag gör det jag tycker om att göra, för att jag tycker om att göra det. Och jag har insett att jag hellre är trettio år och har skivor att lyssna på som jag själv spelat in, bilder och videor att kolla på från alla fina minnen jag har och en jävla massa anekdoter än att bli femtio och inse att man försummat hela sin skapande sida för att bli bäst-I-test i hamsterhjuls-sm. Inget ont om det, jag hade gärna haft mer pengar och en schysst lägenhet, men jag är så dålig på att vara som alla andra så jag måste vara mig själv.


Mitt 2013 har essensen av förnyelse. Både positiv och negativ. Jag har gått från sambo med sambo och sambo till sambo med sambo och samba versus hambo. Jag har stått emot frestelser och fallit för andra, jag har tagit konsekventa beslut för att pressen att inte navelskåda skär igenom mig som en stålsvets.

Jag och Åberg separerade efter att ha bott ihop i två längre perioder, det var skönt för oss båda. Men samtidigt vemodigt eftersom vi haft så jävla kul stundtals. Att flytta ihop med honom första gången var kanske det bästa beslutet jag tagit förutom att starta band.
Jag och Amanda gick skilda vägar när man nånstans längs vägen inser att man inte har en positiv upplyftande effekt på varandra längre och ändå vill försöka bevara en positiv bild av det man haft.

Håkan släppte en ny skiva, musiken gick vidare. Jag var på Hultsfred i Märsta och hade kalaskul.

Min musik kändes mer seriös, vi spelade på riktiga ställen och fick vara med på posters, jag och Linus drog till New York och spelade på två ställen och hade en sån där semester man bara drömmer om. Den innehöll allt från skumma tandlösa svarta män i Harlem till ett kvarter där vi bodde som var så segregerat att jag blev rädd. Allt från chilihummer till 250 pizzaslicer, rädsla att bli skjutna och nattklubbshångel. Spelningar och skiball. Pulled pork och taxiresor. Skivaffärer och att gå vilse i ghettot.

Jag och Willys gjorde slut och även där är det vemodigt, jag kände mig ganska fast. Jag blev för bekväm i det jag gjorde och slutade sträva, det känns verkligen som att saker händer av en anledning. Att mina rötter dras upp för att jag ska vakna och sluta luta mig mot bekvämlighet hela tiden.

Det känns som att jag får mitt liv mer i mina egna händer, och 2013 var ett år som ställde mig mot väggen och lät mig visa att jag faktiskt vill något. Det gillar jag.

Jag hoppas att 2014 ska bli ett år med mer nytta, mindre nöje. Ett år där jag verkligen jobbar i en riktning jag är nöjd med.