Kör en till då, känns som det är dags faktiskt.
1. Oasis - Don't Look Back In Anger
Vi snackar en låt som inte är en låt för mig längre, mer en
känsla. Det är något med refrängen som seriöst får mig att gråta varje gång jag
är full och gör den i min ensamhet. Det finns en känsla i låten som säger så
mycket mer än ord. Om det finns en låt som kan få mig att betvivla relevansen i
en låttext så är det den här. Texten är inte dålig, men texten är oviktig.
2. Tom Petty - Learning To Fly
Den vände upp och ner på hela mitt liv när jag hörde den
först. På radion med min pappa i bilen, han såg gråtfärdig ut. Min stenhårda
iskalla pappa såg tårögd ut, antagligen bara solen i ögonen men vad spelade det
för roll? Jag åkte hem och sökte upp låten, blev ett sådant dedikerat Tom
Petty-fan, det förändrade hela min vardagsrutin, det gjorde mig till något mer
som människa. Och det här är låten som spelas på min begravning.
3. Neil Young - Like A Hurricane
På live rust mest. Jag må ha tatuerat in "It's better
to burn out than to fade away" från en helt annan låt. Men det här är
låten som försatt mig i fler trans än vad lsd gjort för hippie-generationen
sammanlagt. Det är en kärleksekvation med mig och Neil Young. Gitarren som
tagen från det gudomliga som bara skär igenom luft eld och vatten, som
pulveriserar berg och som våldtar allt det vackra i världen och lämnar oss som
elefantkyrkogården i lejonkungen. Men glada.
4. Deep Purple - Child In Time
Det är nyårsafton, jag är full. Låten spelas på högsta
volym. Låten når sitt klimax i ett röstcrescendo utan like. Jag slänger mig ut
i snön i enbart kalsonger. Musik blir ALDRIG starkare än där och då.
Made in Japan är världens bästa liveskiva (tillsammans med
live rust) och det här är bästa låten. den har allt.
5. The Smiths - I Know It's Over
Jag är smart, jag är charmig, jag är allt en tjej borde
vilja ha. Så varför sover jag ensam inatt?
Jag trodde inte musik kunde träffa mina känslor så brutalt
som den här låten. Jag blev bara ställd. Morrissey är en husgud, han är en
fantastisk låtskrivare, men han toppar aldrig det här igen. Hela känslan över
låten med den fantastiska basen och känslan av total ensamhet är slående. Som
en smäll på käften. Av en ishacka.
6. Antony & The Johnsons – Fistful of love
Det här är en låt jag önskar handlade om något annat
egentligen. Men vem bryr sig?
Första gången jag hörde den small det direkt, Lou reed säger
något väsentligt, för att intala dig hur substansfylld låten är. Och sen drar
den igång, den har allt en låt behöver, och mer därtill! Hela arrangemanget,
men känslan, hur den bygger upp allt. Det är SÅHÄR MAN SKRIVER MUSIK. Den galna
saxofonen i bakgrunden som gråter ut, som förtvivlat söker något. Medan vi får
svar på alla världens gåtor.
7. Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Låtar kommer och går, så är livet, så är det alltid. Den här
låten lämnar mig ibland, mest när jag tänker på inledningsraden och hur snodd
melodin är. Men sen så är klockan mycket på natten, ensamheten kommer tågande
som The Darjeeling Limited och man känner att fy helvete. Hur kan Håkan
Hellström fånga något så enkelt? Slutklämmen, en ton upp. Trummor som ökar och
ökar. Publikfrieri, enkelhet? Ja absolut. Men det är så jävla JÄVLA BRA.
”JAG HADE HOPPATS PÅ NÅGOT.. HOPPATS PÅ NÅGOT…….”
8. Broder Daniel – Shoreline
Det tog mig flera år att lägga den här före When We Were
Winning. Men till slut, efter många om och men. Mycket tragglande. Så kom den
lite smygande förbi. Jag gick ute i regnet en dag och helt plötsligt hörde jag
låten på ett annat sätt. Det var så mycket mer tragiskt. Hela ögonblicket var
så tragiskt, det var som att jag fick en insikt jag inte ens ville ha, i
spöregnet stod jag och på något sätt var det som att den här låten legitimerade
det jag är på väg att bli, mot min vilja. Vilket jävla anthem för arbetarklass
med krossade drömmar. Vilken jävla symfoni för den där vackra misären vi lever
i.
9. Bob Dylan – Don’t Think Twice It’s Alright
Det börjar direkt med introt. Kan man spela sådär ens? Fattar
inte.
Den kanske inte alltid är bäst, men den kommer alltid
tillbaka starkt. Den kommer alltid tillbaka med en melodi som är så
fascinerande, den är så genuin på ett helt magiskt sätt. Den är så sorglig, det
är som början på något som komma skall. Det är en vag inblick i Blood on the
tracks en massa år innan den var påtänkt. Det är den sorgliga delen i Blonde on
blonde, innan vi är där. Det är Dylan.
10. Barbados – Allt som jag ser
Jag kanske inte är helt seriös. Men jag är 12 år, står
framför en spegel på Skara Sommarland och jag spelade den säkert 120 gånger i
sträck, jag stog där och drömde om ett annat liv, om en annan värld. Om att
faktiskt lyckas med något till skillnad från var jag var på väg. Och det är
ungefär i samma ögonblick jag är kvar när jag hör den låten än idag. Ungefär
samma tårfyllda babyface, med lite skägg. Och det är stunder som dessa man kan
vara glad att man inte är samma ensamma tolvåring utan vänner, inte samma
ensamma tolvåring som till stor del saknade livsglädje. Som Borat skulle sagt.
”Great Success”.