Ni vet den där känslan när man inte längre har kontakt med en person och träffar den. Man har ingen vilja att ha kontakt med personen, inget driv att ens föra någon slags konversation med personen. Den finns inte längre i bubblan man lever sitt patetiska liv i.
Och så träffas man, och man går förbi varandra. Båda kollar åt olika håll, det är nemas problemas.
Man har andra gemensamma bekanta och en oskriven lag att man inte snackar överdrivet mycket skit om varandra i onödan, det är bara att hålla huvudet kallt.
Och så träffas man den där ödesdigra gången, när man råkar kolla på varandra lite för länge och inser desperat att "fitta, vi MÅSTE hälsa nu, finns ingen undanflykt."
Du kan inte längre ta upp mobilen. Du kan inte kolla bort efter såpass lång tid. Du kan inte vända på en femöring eller ens bara ignorera, det är bara att bita i det sura äpplet och hälsa.
och så hälsade vi. och det gjorde ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar