Det är därför jag spelar musik, det är därför jag inte kan spela football manager utan att rollspela sönder det. Det är därför jag alltid vill infiltrera folks livshistorier, därför jag aldrig bryr mig om fattiga barn, cancer och krigsoffer, jag har fullt upp med spruckna drömmar i I-länderna liksom. Har fullt upp med saker jag kan identifiera mig med, för det sista jag är, är en bra människa och världsmedborgare.
Det jag älskar mest är när man sätter allt i relation till döden, och saker kan få ett större sammanhang. Våra liv är en film, alla har en film på sig innan eftertexterna kommer. Det går inte att pausa eller spola tillbaka, bara att hoppas man kan rädda situationen och få ett relativt lyckligt slut.
Det är det som ger allting ett värde, varje gång du gör något rätt är betydelsefullt. Varje misslyckande är en lärdom du kan bära med dig. Vissa har filmer fyllda med biljakter, min är mest någon slags egocentrisk skandinavisk "1 guy 1 cup" utan blod.
Det är häftigt när en person reser sig på 9. När jag låtsas att personen på något sätt i relation till döden, reser sig en sista gång och skapar något av värde. Personen vet att livet snart är över, ska man inte offra lite hängmatte-tid för att göra något större än det här pisslivet man lever?
Så kommer Ulf Lundell, tjugo år efter han skapat allt av värde. Han undrar om vi är lyckliga nu.
Så han spurtar dom sista metrarna för att inte förlora sitt epitet, för att säga något mer. Han vill inte stanna upp helt även fast det nästan budgeterats så. Han vill ha mer värde! Han är förbannad och hungrig. Sista natten med gänget. Det är som när Rohan kommer till räddning i sista Sagan Om Ringen-filmen. Det är det sista uppsvinget i en lång karriär.
Och med mina hörlurar och en hög volym, med lite Pepsi och ett lugn så ja, jag är ganska lycklig.
Och det är inte ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar