Jag är så egocentrisk så att en gång åkte jag hem från en fest för att för få människor ville prata med mig och jag kände mig som en typisk parantes-människa. Ni vet dom där som bara är där, snackar med några få utan att ens få vara stora fiskar i små sjöar. Högerbackarna. Nicklas Alexandersson. Staffan Hellstrand. Potatisbullarna.
Jag lyssnar seriöst på musik jag själv gjort på en sjuklig nivå för att inte ens ha spelat in en riktig skiva. Och till exempel kan jag full på nattbussen på väg hem från krogen lyssna igenom demoinspelningar jag har på min ipod och få över en timme att gå snabbare än blixten. Jag sitter och sjunger med, känner mig genial och övervärderar varenda rörelse jag gör.
Jag är den där personen som lägger vikt vid mina egna gamla dagböcker och barnbilder och minnen som om jag var John Lennon. Och jag störs av vetskapen att ingen bryr sig om Ebbot's barnbilder och att jag därför inte ens i teorin kan bli så viktig för någon. Men jag hoppas. Och OM så är jag lika förberedd som USA är på krig.
Jag är personen som tycker att människor jag indirekt nämnt i en låt ska känna sig hedrade och prata om det nonstop, som blir sårad när folk inte bryr sig eftersom jag är så viktig. Liksom Bob Dylan skrev en låt om sin gamla flamma och hon blev glad.
Jag vet allt om mig själv, jag har liksom tagit mig tid att analysera allt från rörelse och språkmönster till favoritmat vid olika tillfällen via vilken musik jag gråter till på fyllan (ALLTID Don't look back in anger) och fyrahundra saker jag stör mig på när jag är nyvaken. Jag är förberedd på alla intervjufrågor världen kan ge mig, har redan övat in alla fyndiga kommentarer om låtar jag skrivit jag ska propagera ut i Conan O'Brien sen. Och säga något provocerande så att folk blir rädda.
Varför jag säger detta? Jo för nu har jag massa foton på mig på min dörr. Mitt emot en spegel. Så att jag aldrig slipper undan världens charmigaste människa. Ni vet han som har koll på hur man är ironisk bättre än alla andra, som är lite mer klipsk, lite mer kreativ, lite mer snabbtänkt än alla andra. Han som bryr sig om saker och allt han gör är genuint (förutom diskning och träning) på riktigt och inte bara på låtsas på lördagar. Som ja, alla dagar i veckan är jag. Hampus ni vet. Han som bloggar här. Han vars självdistans är farligt dold. Men finns där om ni letar noga, bland barnbilder och sånt där.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar